![](https://i2.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/6bea3192-271c-4bfb-83a9-b27f029127f2.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Pop
Arab Strap
”I’m totally fine with it don’t give a fuck anymore”
(Rock Action/Border)
Bland de första ljuden på Arab Straps åttonde album, det andra efter återföreningen 2021, är ett uråldrigt modem. Det är en symbol för det som följer. ”I’m totally fine with it don’t give a fuck anymore” är åtminstone i delar ett konceptalbum om, och en uppgörelse med, den krossade drömmen om internets potential för global gemenskap och frihet. Hur den uppkopplade utopin alldeles för snabbt förvandlades till en avhumaniserad dystopi av medvetna missförstånd, mobbing och diverse dynga från anonyma tangentbordskrigare.
Det övergripande temat har ytterligare skärpt tonen hos den skotska duons sjungande poet Aidan Moffat. Näthatsskildringen i den lysande singeln ”Bliss” är precis och pricksäker som Wilhelm Tell. I den inledande larmiga ”Allatonceness” radar han upp några av (stereo-)typerna i vårt häftiga place i cyberspace: ”They’ve got your attention / the groomers and grifters / and they’ve all done their own research / they’ve got your attention / antagonised fanboys / while nazis and rapists sell merch”.
Färgpaletten Moffat tecknar med går från diskbänksrealistisk mörkgrå till existentialistisk vantasvart – den nya färgteknologin som slukar nära allt ljus. Sångerna är som alltid i Moffats fall en perfekt avvägd blandning av cynism och humanism. Å ena sidan sarkastisk ilska, å andra sidan djupt medmänsklig sorg.
Samtidigt är musiken som Moffat och parhästen Malcolm Middleton balanserar orden mot oväntat – och välbehövligt – lättillgänglig. Det är svårt att prata om hittar när det kommer till ett band som under nästan trettio år byggt sitt sound på dov skotsk pratsång, melankolisk dansmusik och skeva Slintgitarrer, men den här skivan är kanske deras poppigaste, mest direkta och lekfulla sedan den 28 år gamla debuten. Förmodligen för att det behövs en gnutta socker för att texternas beska medicin ska kunna sväljas.
Bästa spår: ”Turn off the light”
Läs mer om musik och fler skivrecensioner