Det var vid 24 års ålder som Philile Dlamini först trodde att hon fått sin dödsdom. Hon hade sökt läkarvård för halsfluss men tester visat att hon bar på hiv-viruset och hade börjat utveckla aids.
Men först 21 år senare, i januari i år, började hon planera sin egen begravning.
– Jag gillar att läsa och följa med vad som händer, berättar Dlamini som i dag är 45 år gammal och mamma till fyra barn.
– Så fort jag fick höra om Donald Trumps beslut så kollade jag att min begravningsförsäkring är giltig, berättar hon för DN.
Hon talar om Trumps beslut att lägga ned hela biståndsmyndigheten USAID, vilket har stoppat pengaflödet till hela hiv-bekämpningen i södra Afrika.
Motjane är en liten by på landsbygden i det lilla landet Eswatini, som fram till 2018 var känt som Swaziland. Hit till kliniken har Philile Dlamini kommit var tredje månad för att hämta ut de bromsmediciner som håller sjukdomen i schack och som gjort att hon kan leva ett normalt liv. Häromveckan var hon här med ett barn som skulle vaccineras, och hon noterade då att personalen som arbetar med hiv-patienterna var borta.
– Jag var tveksam till att det skulle finnas mediciner när jag kom hit, säger Philile Dlamini.
Men de livsviktiga pillren finns här – än så länge. Philile kvitterar ut dem och beger sig bort längs landsvägen, till den plats vid bäcken där hon säljer smågodis och chips till barn som är på väg hem från den närliggande skolan.
Det var i grevens tid som Philile 2004 fick sin diagnos. Bara några år tidigare hade den verkligen inneburit en dödsdom. Från mitten av 1980-talet kopplade hiv-pandemin sitt grepp om södra Afrika och under 1990-talet exploderade smittspridningen. Som mest var 27 procent av Eswatinis befolkning smittade och en förväntad medellivslängd på 63 år i slutet av 1980-talet hade efter millennieskiftet rasat till 42 år i landet. En hel generation hade fallit offer för sjukdomen.
– På den tiden fanns det någon som var sjuk i varje familj, och de var inte bara bärare av viruset utan hade även utvecklat aids, berättar läkaren Christopher Makwindi bakom sitt skrivbord i en kontorsbyggnad i centrala Mbabane.
– De som sökte vård var ofta så illa däran att de inte kunde stå på benen och kom in i rullstolar, säger han.
Men kring millennieskiftet började en global kraftansträngning ge utdelning och arbetet mot hiv skulle förändras radikalt under 00-talet. Bromsmediciner hade tidigare kostat hundratusentals kronor om året för varje patient. Nu började de falla kraftigt i pris efter nya handelsavtal som gav fattiga länder möjligheter att köpa billigare kopior av läkemedlen från Indien.
2003 sjösattes Pepfar, president George W. Bushs massiva stödprogram mot hiv/aids som i dag räknas som ett av de mest framgångsrika biståndsprojekten någonsin. Under de kommande 20 åren skulle USA:s kongress spendera 120 miljarder dollar – 1,2 biljoner kronor – för att bekämpa aids i fattiga länder.
Pengar flödade in i hela vårdkedjan, i forskningen och i upphandlingen av bromsmediciner. I Eswatini kunde vården decentraliseras och bromsmediciner rullas ut brett över hela landet, när de tidigare bara varit tillgängliga på större sjukhus. Tidigare hade vart femte barn med hiv-positiv mamma fått smittan vid födseln. Något som i dag bara drabbar 1,34 procent av alla barn som föds under liknande omständigheter.
– Detta är det direkta avtrycket som Pepfar har gjort, säger Makwindi.
Han har de senaste åren varit landchef i Eswatini för Elizabeth Glaser-stiftelsen, som fått sitt namn av en amerikansk aidsaktivist som smittades vid en blodtransfusion på tidigt 1980-tal och som senare avled i aids. ”Egpaf”, som stiftelsen förkortas, har varit ansvarigt för hiv-arbetet i två av Eswatinis fyra regioner.
Arbetet fokuserades tidigt på att stoppa överföringar av hiv vid födseln men växte i takt med att mer pengar kom från USA. Hivsmittade personer, så kallade ”expertklienter”, anställdes som rådgivare åt nya patienter, för att arbeta med smittspårning samt för att med telefonsamtal påminna dem som glömt att hämta ut sin medicin. Testverksamheten byggdes ut. Informationskampanjer sjösattes för att avdramatisera sjukdomen. Arbetet har gett resultat. Som första hårt drabbade land nådde Eswatini FN:s mål som sammanfattas med siffrorna ”90-90-90”.
Det betyder följande:
● Av alla som bär på viruset, ska 90 procent känna till sin status som hiv-positiva.
● Av alla som vet om att de är positiva, ska 90 procent behandlas med bromsmediciner.
● Av alla som behandlas med bromsmediciner, ska 90 procent regelbundet få medicin så att de pressar ned viruset till en så låg nivå att de inte är smittsamma.
Eswatini överträffade målen, något som sänkte smittspridningen med 44 procent och dödligheten med 56 procent på bara sex år. Pandemin hade inneburit svårigheter, men ändå nådde man ”95-95-95” och nu siktade man mot slutmålet: att epidemin helt skulle vara under kontroll. Ansvaret för arbetet hade gradvis flyttats över till regeringen i landet.
Då kom mejlet från Washington. Mitt i natten i slutet av januari råkade Christopher Makwindi kolla sin telefon och fick då beskedet från USA att allt arbete skulle upphöra.
– Sedan dess har vi gått igenom alla stadier av chock. Från förnekelse, till förhandling och sedan acceptans. Även om ni någonstans hoppas att vi ska kunna återuppta verksamheten.
När DN kommer på besök står kontorsstolarna staplade mot väggarna, alla möbler märkts med prislappar för att de ska säljas. I garaget står ett 20-tal fyrhjulsdrivna bilar som personalen använt. Nu ska allt reas bort. Och all personal avskedas. För efter att Donald Trump har avvecklat i princip hela den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har pengarna slutat komma. Pepfar-pengarna ligger under kongressens kontroll men kan inte skickas vidare utan USAID.
Just upphandlingen av bromsmediciner är i dag regeringens ansvar, men pengarna kommer fortfarande från USAID och regeringsrepresentanter säger till DN att man inte vet hur finansieringen kommer att se ut framöver.
Någon ljusning finns inte i sikte, efter att Trumpadministrationen meddelat att man planerar att stänga nästan alla ambassader i Afrika.
Makwindi är övertygad om att människor på nytt kommer att börja dö i sjukdomen, även om det inte syns direkt.
– Vi hoppas naturligtvis att någon annan vill träda in i tomrummet. Den som gör det kommer ju att få sola sig i glansen om vi får sjukdomen helt under kontroll. Kanske det lockar andra givare, säger han.
Om det inte sker, står Eswatini inför en potentiell katastrof. Eftersom så många har överlevt med sjukdomen, bär fortfarande strax under 25 procent av hela befolkningen på viruset. I dagsläget har dessa personer så låga virusnivåer att de inte är smittsamma.
– Men om man inte tar medicinerna stiger virusmängden i kroppen vilket gör människor smittsamma igen, säger sjuksköterskan Phumaphi Dlamini.
Vi är tillbaka i Motjane ett par dagar senare, en mulen onsdagsmorgon i början av april. Phumaphi Dlamini oroar sig inte bara för smittspridningen, utan även för vad som kommer att hända om de smittade på egen hand börjar ta sina dagliga tabletter mer sällan, i händelse av omedelbar brist på medicin.
– Om folk tar lägre doser än vad som krävs, ökar risken kraftigt för att viruset ska utveckla resistens och då förlorar vi den senaste generationen bromsmediciner, säger hon.
Varje månad tar kliniken emot runt 800 patienter som hämtar ut sina mediciner. En av dessa är Thuli Gumetze som med sina 67 år är en av de äldsta överlevarna. Hon har följt hivpandemins framfart i Eswatini från det att det första fallet dök upp på 1980-talet, när hon var 28 år gammal.
– Jag kommer ihåg hur det talades på 1990-talet om hur alla skulle testa sig. I slutet av 1990-talet avled min man i hiv men jag klarade mig.
Hon tar upp sin svarta bok där varje uthämtning av medicin finns dokumenterad sedan hon själv tvingades ta medicinerna.
– Här ser jag att det var i december 2012 som jag först kom hit, och det var kort efter att jag själv testat positivt, säger hon.
Hur tänker du kring alla beslut som fattats på sistone, i USA?
– Om det inte finns någon medicin, undrar jag om vi kommer att leva eller dö. Det är våra liv som står på spel, säger hon.
– Så det är smärtsamt att höra de här nyheterna. Vad ska hända med oss?
Läs mer
Biståndet sinar efter USAID-stoppet: ”Barn kommer att dö”
Svenska biståndspengar fast i USA: ”Får inga svar”
