I Sverige är det som privatperson bara tillåtet att använda metallsökare på specifika platser, för att söka efter något som är borttappat. Men det finns även ett sätt att leta efter fornlämningar, nämligen i sällskap av en arkeolog eller ett museum.
Ledande på området är arkeologen Martin Rundkvist. När han vill göra en undersökning på en åker söker han först tillstånd hos länsstyrelsen, tar kontakt med lantbrukaren – och ber sedan om hjälp av amatörer från Sveriges Metallsökarförening (SMF).
De träffas på åkern och söker igenom den i ett rutsystem. Allt från efter år 1600 stoppas tillbaka igen, eftersom det är för nytt.
– Detektoristerna själva är väldigt kunniga. De kan alla vanliga föremålstyper som man hittar på åkrar och brukar inte störa mig för Oscar II:s kopparmynt, säger Martin Rundkvist.
I större sökningar brukar 30–40 medlemmar delta, uppdelade i grupper där erfarna sökare blandas med dem som nyligen gått med, berättar Frank Leverin, ordförande för SMF.
– På en normal sökning avverkar vi ungefär en hektar åkermark per timme, alltså två fotbollsplaner i storlek. Det finns ingen i Sverige som kan konkurrera med det, säger han.
Både Martin Rundkvist och Frank Leverin är kritiska till lagstiftningen kring metallsökare. Numera finns det ett redskap för att ta fram saker som ligger i ploglagret. Det borde Sverige utnyttja mer, precis som våra grannländer har gjort, anser de.
– Vi kan inte vänta på att arkeologer ska göra det arbetet på svenska åkrar. Det är för mycket jobb och kommer inte att hända. Varje gång man plöjer en åker bryts de här grejerna ned lite till, säger Martin Rundkvist.
I Danmark, med friare lagar, finns en app där man kan lägga upp bilder och koordinater på fynden – direkt efter att de har gjorts.
– I Danmark är det någon slags frihet under ansvar. Men du är skyldig att utbilda dig i att känna igen grejer som är äldre än ett visst datum och ska lämna in dem till ditt länsmuseum, säger Martin Rundkvist.
Arkeologer, förklarar han, använder sig av kartor med prickar över fyndtyper. Hela Danmark är, till skillnad från Sverige, fullt av prickar.
– Hela vårt empiriska grundlag för forskningen är helt snedfördelat. Kartorna visar detektorlagstiftningen i stället för hur samhället såg ut för 1 500 år sedan.
SMF gör ett viktigt arbete genom att undervisa sina medlemmar och skapa konsensus om vad som är okej och inte, understryker han.
– Arkeologer trodde länge att alla som använder en detektor är skumma och gör det här av ekonomiska skäl, säger Martin Rundkvist.
Drivkraften för de ideellt arbetande medlemmarna är i stället att de är historieintresserade, får dela sitt intresse samt att de får hjälpa till att rädda kulturarvet, berättar Frank Leverin. Men från början är det nog spänningen att få söka med detektor som drar.
– Man vet inte vad som finns i jorden och så får man en signal och kan hitta föremål.
Grunden till fördomarna och i förlängningen förbudet är enligt Frank Leverin utländska ligors plundringar av silverskatter på Gotland på 80- och 90-talet. Och plundringar sker fortfarande, påpekar han.
– Det ger hela tiden en dålig bild av att gå med metalldetektor. Många arkeologer är därför fortfarande lite rädda för att jobba med amatörer. Man är rädd att det ska vara personer som vill vara med för egen vinning, säger Frank Leverin och fortsätter:
– Att man hela tiden blir förknippad med den här användningen tycker vi är jättetråkigt i föreningen, för vi är ju seriösa och vill rätta oss efter de lagar och regler som finns.
Mattias Schönbeck, utredare på kulturmiljöavdelningen vid Riksantikvarieämbetet, är nöjd med nuvarande lagstiftning.
– På grund av att det har misskötts har vi blivit tvungna att lagstifta, säger han.
Han påpekar samtidigt att amatörerna är viktiga eftersom de i många fall är experter på metalldetektorer. När de samarbetar med arkeologer blir resultaten ofta väldigt bra, tillägger han.
Men det finns människor som utnyttjar metalldetektorer för att leta efter fornlämningar som de senare säljer på exempelvis Tradera. I Riksantikvarieämbetets fall är det dessutom inte fyndet som är det viktigaste – utan vilken kontext föremålet har dykt upp i, förklarar Mattias Schönbeck.
– Är det ur en grav eller en offerinläggning? Hur låg det? Var det ett skattfynd med flera föremål? Den informationen blir okänd för länsstyrelsen och i slutändan även för oss.
Martin Rundkvist håller inte med:
– Det är på åkrar man går med detektorn. Det är ingen som tycker att man ska få gå på Uppsala högar med en metallsökare.
