Det är ödesmättat redan i entrén till årets arkitekturbiennal i Venedig. Besökarna får passera genom ett mörkt och ödsligt rum mellan stora bassänger med spegelblankt svart vatten. I taket hänger nästan femtio värmepumpsfläktar. Det är tryckande varmt.
Innan besökarna får börja ta del av biennalens alla projekt behöver de dessutom ta sig runt en flera meter hög mur. Muren, som den spanska arkitekten och designern Patricia Urquiola varit medskapare till, symboliserar den brant stigande befolkningsökningen i modern tid, som haft en avgörande roll för att jordens resurser tryter.
Bara alla naturkatastrofer de senaste två åren trotsar allt vi upplevt tidigare: en överhettning långt större än Parisavtalets 1,5 graders mål, bränder i Los Angeles, översvämningar i Valencia och Sherpur, svår torka på Sicilien och i Sudan.
Det är lite av en modernistisk déjà vu över allt, en inställning att innovationer kan lösa allt. Chefscuratorn, italienaren Carlo Ratti, tror hårt på problemlösning med hjälp av forskning och tekniska landvinningar. Han är inte sen att omfamna AI. I huvudutställningen är det gott om robotar och olika 3D-printade amorfa strukturer.
Rattis svaghet för arkitektur som ingenjörskonst är uppenbar. Arkitekter likt Norman Foster och Renzo Piano utgör en slags trygg ryggrad till betydligt yngre utställare som får representera arvtagare. Bland dem finns tre svenska inslag: Pavels Hedström visar sin uppmärksammade vattensamlande jacka Fog–X, duon Polymorf ställer ut en av sina 3D-printade pelare och Carl Fredrik Svenstedt deltar med en gigantisk servercentral i sten.
Att dela ut Guldlejonet för bästa projekt till en specialgjord espressomaskin av amerikanska Diller Scofidio + Renfro är symptomatiskt för biennalen. Teknik och design förenas mitt framför ögonen på alla besökarna. Vattnet tas direkt ur Venedigs skitiga kanaler. Man får följa dess väg via olika ekologiska filter fram till själva espressomaskinen. Det blir gott kaffe som går att köpa för 1,20 Euro, men knappast en arkitektur som svarar mot Rattis allvarliga domedagstema. Mer en gest än ett tydligt grepp.
Ratti har klämt in ovanligt många projekt, över 300, de flesta i mässhallen vid Arsenale, eftersom Giardini, där halva biennalen brukar visas, renoveras.
Kanske borde han gallrat hårdare för att få ett bättre fokus. Danska BIG:s medverkan ger till exempel mer bitter eftersmak än hopp. Mitt i huvudutställningen får träsnidare från Bhutan karva ut en traditionell fris tillsammans med en robot. Liknande friser ska fungera som dekorativa inslag på en flygplats ritad av BIG. Snarare än nytt och spännande framstår det hela som cynisk kulturell appropriering. Lokala resurser utnyttjas i arkitekturens tjänst.
Resurser är annars något av biennalens ledord. Ibland liknar resurstänkandet nästan en produktreklam, från hästtagel som ett mirakelmaterial, till otaliga variationer av lera, sten och glas.
Även om Arsenale är proppfullt av exempel är känslan att det råder en märkbar brist på arkitekturprojekt som visar en väg ut ur katastrofen.
Som bäst är biennalen när resurserna är utgångspunkten för arkitekturen. Och det skapas förståelse för att innovation numera handlar om att börja med det som redan finns. Ett ”gräv där du står”-perspektiv.
En av biennalens finaste presentationer är ett hotell ritat av kinesiska arkitekterna Vector i staden Jingdezhen. Tack vare suggestiva filmer och en stor, vackert ljussatt modell är det lätt att ryckas med och leva sig in i projektet. På en ödetomt med några förfallna industribyggnader har arkitekterna i första hand värnat träden på platsen och format arkitekturen helt runt dem.
Det Vector lägger till på platsen är långtifrån spetsteknik. Lågmälda hus i tegel och trä får platsens många träd att framstå som den egentliga arkitekturen.
Det är känsligt och poetiskt. Att förstöra en plats genom att hugga ned träd och bygga nytt är alltför lätt. Att se till naturen gör skillnad.
Ett liknande angreppsätt visas i den belgiska paviljongen, där landskapsarkitekten Bas Smets samarbetar med biologen Stefano Mancuso. Sedan förra biennalen har de låtit en tät grön tropisk skog växa i paviljongens mitt. Grönskan har hela tiden varit vetenskapligt övervakad, så att den i varje ögonblick fått rätt mängd näring, luft och ljus. Det gröna har samtidigt radikalt förbättrat inomhusmiljön. Bättre luft, bättre temperatur, ja, allt har mätbart blivit bättre.
Alltför länge menar Smets, har vi levt i inomhusmiljöer med kontrollerat artificiellt klimat. Om naturen istället blir utgångspunkten kommer våra levnadsvillkor förändras och våra miljöer följa naturen, inte tvärtom.
Få nationspaviljonger tar sig förbi floskler om resurser på samma sätt som Belgien. Många länder stannar vid den kritiska ekologiska situation världen befinner sig i. Som den tyska paviljongen, där överhettade städer har resulterat i enorma projektioner filmade med värmekamera. Det påminner om konstverk, fast budskapet är väldigt grunt: en oneliner om att det är varmare än någonsin.
Tyska paviljongen är signifikativ. Det är som om alla vet att något blivit fel, utan att kunna tala om hur allt ska bli rätt igen.
I den bemärkelsen är även den nordiska paviljongen typisk för årets biennal.
Finland, som är värd denna gång, siktar in sig på modernismen och hur Le Corbusiers blick utestängt queera uttryck. Det är lätt att sympatisera med det hela. Men installationen ”Industry muscle” av performancekonstnären Teo Ala-Ruona stannar vid påståendet om att något varit fel.
Även Bahrain, som tilldelades årets Guldlejon för bästa nationella paviljong, hör till dem som står och stampar på ruta ett. Där finns inte mycket mer än ett rum med stora ljusa kuddar för att ge plats för paus och eftertanke.
Det hade varit mycket mer träffande att ge den danska paviljongen priset. Utställningens arkitekt, Søren Pihlmann, går ett steg längre än det mesta på biennalen och i hans projekt växer resurstänkande till något som kan liknas vid ett manifest.
En renovering av den danska paviljongen blev nödvändig efter en vattenläcka. Utställningen består av alla de material som måste bytas ut; sorterade, staplade och prövade i nya sammanhang. På bord tillverkade av utskurna betongelement står otaliga försök till nya typer av gjutningar och längs väggarna tronar högar av det material som annars hade gått till spillo, men som nu får en andra chans.
Inga nya resurser behövs, snarare friska tankar och transformering. I en film som projiceras på en av väggarna får man följa Pihlmanns arbete med att omhänderta precis allt det som måste åtgärdas. Till och med sand och lera som grävs upp där golvet behöver gjutas om. Inget får gå till spillo. Inget får lämna platsen.
Det är vår skyldighet att ta tillvara precis allt, menar han. Och inse att allt också går att återanvända om vi bara vågar börja arbeta med det vi har. För min del är där arkitekturen kan återfå sin framtidstro och uppstå igen efter alla katastrofer.
Läs mer: Guldlejon till Stockholmsduo i annars vag arkitekturbiennal 2023
Läs mer om konst och form på dn.se
