Tänk dig ett krig. Det är inte svårt, de finns alltför tydligt på våra näthinnor, men tänk dig ett världskrig; det senaste. Tänk dig flygplan i himlen, cirklande över slagfält – men tänk att de i stället för att släppa bomber släpper ner pianon. I verklig skala, målade i militärgrönt, svävande i fallskärmar genom luften för att landa bland de stridande trupperna.
Det är en syn som får hjärnan och kanske även själen att gå i baklås. För det här är en sann historia, och det finns något hjärtkramande vackert och poetiskt med syftet: att genom musiken lindra soldaternas mentala smärta. Samtidigt är det, i den krigskontext vi har att göra med här, så absurt och bisarrt att det knappt går att förstå.
– Det här skedde under den senare delen av kriget, när det var som svårast. Det fanns ingen energi längre, allt höll på att kollapsa. Då frågade den amerikanska armén pianofabrikanten Steinway & sons om de kunde tillverka 2 000 pianon som skulle sändas ner från skyn för att bidra med psykologisk lindring till soldaterna, berättar konstnären Tarik Kiswanson.
Ett av dessa pianon står nu på Svenska institutet i Paris, som del av Kiswansons verk ”The relief (Steinway victory vertical, 1944)”. Det är ett original, som Kiswanson efter månader av efterforskningar lyckades lokalisera hos en äldre man i brittiska Leeds. Nu är det restaurerat och inkluderat i utställningen som bär delar av verkstitelns namn: ”The relief”.
– Efter att ha arbetat med föremål kopplade till krig och återuppbyggnad i så många år kändes det som att den här historien väntade på mig. Det är en fängslande och poetisk bild, att föreställa sig ett piano som faller från himlen och svävar fritt i luften, säger han.
I Kiswansons tolkning förkroppsligar pianot med sin historia människans sökande efter tröst och lindring – hur vi uthärdar och går vidare efter ett trauma – vilket är ett tema som speglas i hans hela konstnärskap. Ett annat kan spåras i det faktum att pianot inte står på golvet, utan svävar på en vit form: en stiliserad kokong eller utdraget ägg, vilande på sin bredsida.
– Verket handlar om pånyttfödelse. Jag såg det otroligt tydligt framför mig: det tunga pianot som trotsar tyngdlagen och svävar på nytt. Den vita formen blir en bärare av vår kollektiva historia; en kropp som inte låter sig krossas av vikten av det förflutna.
Pianot visades i våras hos Kiswansons gallerist i Hamburg, staden där Steinway & sons länge haft en fabrik.
– Utställningen öppnade den 8 maj, det datum som markerar slutet av andra världskriget. Datumet valdes av en ren slump, men sammanträffandet blev väldigt symboliskt.
Kokongen symboliserar alltså det ben i Kiswansons konst som handlar om migration och förändring. Idén om något som svävar viktlöst, som i en dröm eller framtidsvision, har flera gånger återkommit i hans tidigare utställningar – tunga möbler som lättat från golvet, trotsande tyngdkraften. I Paris har han nu skapat ett långt, svävande rum, som frammanar en känsla av rörlighet, rotlöshet och förflyttning.
Temana leder tillbaka till Kiswansons uppväxt. Han föddes 1986 i en förort till Halmstad, dit hans föräldrar flyttat fyra år tidigare efter flykt från Palestina via Libyen och Jordanien.
– Det kom många flyktingar till Sverige vid den tiden från olika krigsdrabbade länder. Jag växte upp i ett väldigt mångkulturellt samhälle där alla hade anlänt med sitt trauma.
Han pratar om den till viss del sanna bilden om förorten som något väldigt hårt och svårt, och känslan av att leva i samhällets utkant. Men han betonar också att det var som att leva i ett slags mänsklighetens vagga, där det fanns en gemensam strävan och ett stort behov av att hitta sätt att bygga upp sig igen.
– Det finns något utopiskt i att samexistera på det sättet, att vilja skapa en framtid och en bättre situation för sig och sin familj. Ett samhälle där människor kommer närmare och förstår varandra oavsett nationalitet, religion eller ursprung.
Förorten, och framför allt barnen som växer upp där, speglas också i Kiswansons konst, bland annat i verket ”The conservatory (Saint-Denis)” som väcker frågor om vem Europa egentligen är till för. Han flätar genomgående samman sin personliga historia med vår kollektiva, för att bättre förstå världen vi lever i i dag. Andra världskrigets trådar ut till övriga världen, till Japan, USA och Palestina, belyser just denna delade, mörka historia. Han bedriver en sorts materiell arkeologi över minnet, där han snarare än att förena historiens motsägelser försöker synliggöra dem.
– Jag är intresserad av vad som händer efter ett krig eller en kris, hur man lever med trauma, hur vi skapar idéer och föremål som kan få upp samhället på fötter igen. Hur vi tar oss igenom det svåraste på en personlig nivå, säger han.
– För mig, med palestinska rötter, är andra världskriget också en viktig brytningspunkt, då det innebar exil och förflyttning för så många. Kriget påverkade generationer på flera kontinenter. Att själv vara född som en efterlevande generation, i en förort i Sverige, väcker oundvikligen existentiella frågor. Genom konsten lyfter jag fram objekt, möbler och minnen som kopplar till återuppbyggande och lindring. Hur lever vi med det goda och det onda samtidigt? Hur kan konsten bidra till att främja förståelse, motstånd och försoning?
