Jan Arnald står vid foten av innerstadens högsta höjd. Himlen över Skinnarviksberget är tandkrämsblå. Vi har bestämt träff här eftersom han förlagt en nyckelscen i den kommande kriminalromanen ”Underverken” just hit.
– Jag vet inte var tanken kom ifrån, men det kändes som en bra start på en deckare. Plötsligt står en staty här på berget och skiner vit i septembermorgonen.
Konstverket visar sig snart vara en spektakulär kopia av Zeusstatyn, ett av antikens sju underverk. När den smygalkoholiserade supersnuten Sonja Ryd upptäcker att ett lik döljer sig bakom gipsmasken, så tömmer hon sin fickplunta. Snart följer fler morbida underverk. Utredningen växer.
– Att hitta en solid struktur på det här sättet är tacksamt. Sju fall, och så olika trådar som vävs ihop längs vägen. Det skapar en frihet i skrivandet, berättar han medan vi rör oss mot toppen.
”Underverken”, som är årets sommarföljetong i DN, är den andra boken i serien om utredningsgruppen Nova – ett prövat poliskollektiv som inriktar sig på extraordinära brott. Att välja Antikens sju underverk som ramverk är ett sätt att utbilda sig själv, medger Jan Arnald.
– Skrivandet är mitt universitet, säger han och kränger av sig den bärnstensbruna skinnpajen.
Riddarfjärden under oss glittrar i det snett utpenslade solljuset. Han pekar ut den exakta platsen där Zeusstatyn är placerad i boken.
– Alla har hört talas om Antikens sju underverk, men vad är det egentligen? Vad är Babels hängande trädgårdar? Det är inte så att jag didaktiskt vill proppa på läsarna kunskap, men bildningsviljan finns alltid där.
Förberedelserna inför varje bok är viktiga, säger han.
– Jag var här med min sambo en dag, gjorde research, tog en massa bilder. Sedan behöver allt inte vara exakt, det får inte bli överarbetat. I slutändan är det gestaltningen som är viktigast, inte de geografiska eller kriminaltekniska detaljerna.
Vi inleder en halsbrytande nedstigning från berget och spekulerar kring hur många ungdomar, dyngraka på Castillo de Gredos, som stupat här i sommarnatten. Fortsätter Hornsgatan österut. Passerar sushirestaurangen Lao Lao.
– Det är här som Nova-kollegorna Sonja Ryd och Lukas Frisell äter middag när de får nys om statyn på berget.
Vi viker in på ett folktomt kafé. Han tar av sina Wayfarer-brillor. Beställer en kaffe.
Arnald, 62, kom hem sent kvällen före från Serbien.
– Jag gästade en thrillerfestival i Belgrad. Träffade läsare, signerade böcker i två timmar.
Arne Dahls 22 deckare i fyra olika serier – om A-gruppen, Opcop, Berger och Blom och nu Nova – är översatta till över 30 språk (bland annat serbokroatiska). Böckerna har sålt i fem miljoner exemplar. Under sitt riktiga namn debuterade han 1990 med romanen ”Chiosmassakern”. Pseudonymen föddes åtta år senare, när den då skrivkrampande Arnald var 35.
– ”Chiosmassakern” var väl hyfsat lyckad och uppskattad. Det blev en diktsamling och ett par till Arnald-böcker efter det. Men sedan blev det allt jobbigare och tråkigare att skriva.
Deckarstjärnan Dahl är i grunden litteraturdoktor. 1995, samma år som han disputerade under akademiledamoten Kjell Espmarks handledning, var han med och grundade den litterära tidskriften Aiolos. Senare handplockades han av Horace Engdahl som redaktör för Svenska Akademiens tidskrift Artes.
– Frågan jag ställde mig vid den här tiden var om jag skulle satsa på skrivandet, som låg i ruiner, eller fortsätta på det akademiska och teoretiska spåret? Men det var ju inte för det senare som jag hade dragits in i litteraturen, kom jag fram till. Det var för att bli författare. Och för att vara så fri som möjligt.
– Jag kände: nu håller hela mitt författarskap på att bli sekundärt. Och då kan jag väl lika gärna bli någon annan?
Den amerikanska författaren Paul Auster var en av dem som inspirerade honom att ta steget från ett utpräglat finlitterärt sammanhang, till den relativt lättillgängliga deckarvärlden.
– Jag upptäckte bland annat Austers New York-trilogi, som använde den klassiska deckarstrukturen fast på ett annorlunda sätt. Det slog mig att genren har många expansionsmöjligheter.
Jan Arnalds doktorsavhandling i litteraturvetenskap bar – passande nog – titeln ”Genrernas tyranni”, och behandlade hur genrer kan begränsa en författares uttryck. Han kände att han var tvungen att fatta ett beslut.
– Jag hade redan en mer läsbar approach till skrivandet. Vilket hela Arne Dahl-projektet handlar om: att försöka transformera mig själv. Att bli folklig utan att sälja min själ.
Arne Dahl träffade marken springandes. Det har i stort sett rått konsensus bland kritikerna sedan dag ett: Arne Dahl är landets bästa deckarförfattare. ”En satirisk udd som man knappast sett skymten av sedan Sjöwall-Wahlöös glansdagar”, menade Nils Schwartz i Expressen om debuten ”Ont blod”. I Sydsvenskan beskrev Stig Hansén ”Utmarker” (2016) som ”den bästa svenska deckaren någonsin”. För att rycka två exempel.
– Fantastiskt roligt, givetvis. Men det är som klyschan säger: en negativ recension är mer uppmärksamhetskrävande än tio bra.
En uppburen poet ska vid ett tillfälle ha skällt ut honom i en bar
När den litterära täckmanteln Arne Dahl – en lek med efternamnet Arnald – röjdes efter några år fanns det de som tyckte att han hade sålt sin själ till deckardjävulen. En uppburen poet ska vid ett tillfälle ha skällt ut honom i en bar: ”Hur kunde du göra så här, du som var så lovande!” Arnald vidimerar historien.
– Det är ett helt autentiskt citat. Men det var många som tyckte att det var jäkligt coolt också. Dessutom fick Arne Dahl fart på Jan Arnalds skrivande. Men nu har jag pausat det, tillfälligt.
Ja, du brukar säga det i intervjuer – men nu har det gått femton år sedan vi sist hörde av författaren Arnald?
Han brister ut i ett skratt som för tankarna till en gammal amerikansk muskelbil. Ett milt V8-muller.
– Ja, du har helt rätt. Dahl har tagit över. Det har med kommersialiseringen att göra. Vill man vara en fri författare så måste man dra in stålarna.
Har du inte så du klarar dig i dag, och kan göra som du vill?
– Jo, så är det kanske. Så… förmodligen har det också något att göra med att få bli översatt. Att få åka iväg på små turnéer utomlands. Att få ha många läsare. Det är en ganska upplyftande tillvaro för en tvivlande själ.
Lärarsonen Jan Arnald växte upp i Sollentuna. Vid 11 kom det litterära uppvaknandet. Högst upp i bokhyllan i sin pappas arbetsrum hittade han klassiska brittiska thrillerförfattare, som Alistair MacLean och Frederick Forsyth. Jag undrar vad som hände med den unge pojken Arnald när han började sträckläsa spänningslitteratur.
– Jag började skriva själv, och upptäckte snabbt att det var det roligaste som fanns. Det var som om jag hittade mitt element. Och jag märkte hur det expanderade livet. Om jag ska koka ner det, så handlar litteratur för mig om just det: att poetisera världen.
Vid 20 började han på allvar fundera över hur han skulle kunna bli författare.
– På den tiden fanns det inga skrivarskolor. Så jag började läsa ännu mer för att lära.
Bland inkörsportarna till den tyngre litteraturen nämner han Jean Paul Sartre och Gabriel Garcia Marquez.
– Under många år fanns deckaren inte i mitt medvetande. Men den fanns alltid i mitt blodomlopp.
Hur resonerade du litterärt när du satte dig ner för att skriva den första Arne Dahl-deckaren?
– Jag ville hitta en kompromiss mellan publiktillvändhet och komplexitet. En riktigt smart story och bra spänning. Och så ville jag inte ha en sur kommissarie som huvudperson, utan ett team. Det var viktigt.
Minns du känslan när du hade kommit igång?
– Jag fick omedelbart tillbaka den litterära lusten. Det var otroligt starkt. Liknande nästan ett sexuellt uppvaknande. Världen skakade till!
Jan Arnald var vid den här tiden nybliven tvåbarnspappa.
– Jag skrev inte sällan med barnen bredvid mig i soffan, om brutala mord, vilket så klart var speciellt.
Utgångspunkten för deckarförfattandet var att skriva om ”folkhemmets förfall och nyliberalismens seger”.
– I slutet av 1990-talet var det någonting som höll på att hända med Sverige. Det var efter EU-inträdet och en ny typ av brottslighet hade dykt upp. Ungefär som nu.
Arne Dahls deckare är lika blodiga som bildade. Böckerna speglar inte sällan aktuella samhällsfrågor som rör makt, globalisering, etik.
– Jag vill gärna försöka säga något som har ett större djup. Lämna någon fråga hängande kvar i luften, oavsett om den är social, politisk eller filosofisk. Så länge det finns någonting mer än bara: Vem är mördaren?
Efter 35 år som författare utvecklas han fortfarande, säger han.
– Men idéerna blir allt svårare att hitta. Inte för att det saknas inspiration, men att hitta på något originellt. Jag vill inte skriva mysdeckare i skärgårdsidyll.
Förutom jakten på Zeusmördaren, eller Underverkaren som han börjar kallas av Nova-gruppen, så är den gränslösa girigheten kring knarkhandeln ett centralt tema i den nya boken. Olika gänggrupperingar slåss om den snabbt växande fentanylmarknaden. Drogen – en syntetisk opioid som i verkligheten har skördat hundratusentals liv i USA – har i ”Underverken” också fått fäste i Sverige.
– Boken målar upp något som kan hända, vilket är så man ska skriva deckare anser jag. Sedan kanske det inte blir så, men det är en annan sak.
Påverkas man på något sätt av att under många år arbeta med att skriva fram grova brott?
– Jag älskar inte blod och död, det är en vanlig fördom. Däremot älskar jag rättvisa. Och i den här expanderade, poetiserade världen som jag skapar – där kan rättvisa skipas.
Är det fortfarande roligt att skriva, efter så många år?
– Faktum är att det är roligare än någonsin. Inte minst när det sitter. I de mest intensiva faserna kan jag fortfarande skriva i ett dygn i sträck.
Är det viktigt för dig att utmana läsarna?
– Deckarläsare är vana vid brott. Så om man fuskar och kör samma bok en gång till kommer de snabbt att se igenom det.
En kritiker i Aftonbladet skrev en gång: ”När det gäller hanteringen av läsarens förväntningar är han lurig som en hästhandlare på Kiviks marknad.”
V8-skratt.
– En vanlig reaktion är: ”Jag brukar inte läsa deckare, men jag läser gärna dig.” Det tror jag bottnar i att jag skapar något annorlunda, oväntade twistar eller spänningsmoment. Och att det finns en språklig medvetenhet.
Vid sidan av den nya krimserien har Dahl ett annat pågående deckarprojekt som inleddes i fjol. ”Skaparen”, som han skrev tillsammans med Jonas Moström, handlar om en deckarförfattare med skrivkramp som tvingas på flykt från polisen. Fler böcker är planerade även i den serien.
– Om man ska skriva en bok tillsammans med någon så måste man vara fullständigt prestigelös och lyhörd för den andres sätt att tänka och skriva. Förutom att ha gett ny energi till skrivandet är det en träning i ödmjukhet. Man måste gå tillbaka till grunderna för sitt eget skrivande, och det är alltid nyttigt.
När jag frågar deckarnestorn Dahl hur han tycker att den svenska kriminallitteraturen mår, kommer han snart in på boklandskapets strukturella förändringar.
– I stort sett bra. Både bredden och djupet har ökat. Men det finns mer skräp i dag än när jag började. Och det blir allt svårare för läsarna att skilja agnarna från vetet. Professionaliseringen har blivit lidande, amatörerna blir allt fler.
Bakgrunden är den galopperande ljudboksutvecklingen, menar han.
– Idag är folk mer intresserade av hur många tecken jag har skrivit, än vad jag skrivit. Det finns ett tryck från förlagen att pumpa ut så många böcker som möjligt på Storytel. Men jag vill inte slarva. Och jag vill inte anlita någon spökskrivare, vilket förekommer en hel del i branschen.
Hur påverkar de här strömningarna litteraturen?
– Det blir fler lättsmälta och raka berättelser. Övertydliga ingångar. Det får inte ta för lång tid att fatta och allra helst ska det vara en rak rörelse i varje kapitel med en liten cliffhanger i slutet. Även jag får allt oftare höra det från mitt förlag: ”Här blir det för krångligt” och ”Kan du förenkla den här ingången.” Det där bottnar i ljudboksanpassningen.
Den höga jazzmusiken på kaféet där vi sitter överröstar ljudet från den tungt trafikerade Hornsgatan utanför fönstret.
– Det är svårt att få grepp om vad som händer nu när ljudboken är större än textboken. Jag vill inte låta som en surgubbe, men jag oroas av urvattningen. Dels går arvodena ner på grund av den växande ljudboksmarknaden. Det kommer vara svårt att försörja sig som professionell författare i framtiden. Precis som det blev för musikerna i och med Spotify.
Påverkas även ditt skrivande?
– Jag skriver fortfarande de böcker jag vill läsa och tänker inte anpassa mig, i alla fall inte medvetet. Men jag hör många yngre författare som tycker att det är jättesvårt att navigera kring det här.
Är du en personlig författare, alltså, blir det mörkare böcker om du har en mörk period i livet?
– Skrivandet kan absolut fungera som utlopp på det sättet. Böckerna om Birger och Blom brukar jag kalla för min skilsmässokvintett. Det var ett antal år där då jag var singel och försökte starta nya relationer som inte fungerade. Det var ganska tungt. Det är ingen tvekan om att mitt privata liv färgar litteraturen. Det läcker in i böckerna.
Trots Arne Dahls upplagesiffror och status i den största litteraturgenren är han förhållandevis anonym. Jag undrar om det är ett medvetet val.
– Jag söker det inte aktivt, nej.
Tackar du nej till ”På spåret”, eller ”Sommar” i P1?
– Jag har inte fått frågan. Det är inget jag går runt och är ledsen över, men jag skulle gärna göra det. Det finns andra länder där jag är betydligt mer känd än i Sverige, som Tyskland, Danmark och Grekland.
Vad läser du själv i dag?
– Jag läser mest annat än deckare. Gärna historiska romaner. Och autofiktion. Sara Gordans ”Natten” var fantastisk, för att ta ett exempel.
Du närmar dig folkpensionsålder. En del ansåg att din handledare på universitetet, författaren Kjell Espmark, var som bäst mot slutet, när han hade passerat 90. Kommer du att skriva ända in i kaklet?
– När jag får rullator, har jag tänkt, då kan jag inte hålla på med actionscener längre. Det är kanske först då som jag drar ner på Dahl, och blir Arnald igen.
Läs eller lyssna på DN Kulturs sommarföljetong här.