Redan på första varvet av löpningen ser Aron Anderson lätt ansträngd ut. 37-åringen sticker ut i sin rullstol när han tidigt en lördag morgon i december tävlar i sitt första Hyrox på Stockholmsmässan i Älvsjö.
Publiken hejar på när han drar, drar, drar på stakmaskinen. För någon som kört elva Vasalopp borde stationen vara en baggis men man ser hur både han och de övriga biffiga deltagarna kämpar för att hålla ett högt tempo.
Att släden, som han ska dra på nästa station, är tung märks på att rullstolens framhjul lyfter ett par gånger.
– Såklart väldigt jobbigt. Men jättekul, och det var så fin stämning. Jag får ofta lite extra support från publiken, folk känner igen en och de ropar. Det ger ju väldigt mycket energi, berättar Aron Anderson efter att han pustat ut efter målgång.
Han överlevde som litet barn en elakartad cancertumör i bäckenet men sitter sedan tio års ålder i rullstol. Och tvingades då inse att han inte längre kunde göra det som han älskat, som att spela fotboll.
– Man lär sig att man har begränsningar men jag hade tur under uppväxten som hade föräldrar som försökte pusha mig, som sa ”prova, vi kan alltid hitta ett sätt”.
Han hittade till paraidrotten och tävlade mycket i friidrott, en hel del i Schweiz där han tittade ut genom bussfönstret och kände: ”Wow, tänk om jag skulle kunna få klättra upp till det där berget.”
Nästa tanke som kom var ”jag sitter i rullstol, så vad tänker jag med?”.
– Några år senare blev jag utmanad av min vän Johan att gå upp på Kebnekaise, och resten är historia. Jag har nog haft lite i mig att jag velat utmana mig, men alla behöver en Johan, någon som kan ge en knuff. I dag tar jag på mig att vara Johan för andra: ”hörru, du kan mycket mer än du tror, våga testa.”
Aron Anderson besteg Sveriges högsta berg sommaren 2013. Då föddes äventyraren, en personlighet han i dag är starkt förknippad med, och några av de utmaningar han hittills bemästrat är att simma över Ålands hav och åka skidor till Sydpolen.
Han odlar gärna ”ingenting är omöjligt”-bilden av sig själv och deltog i Let’s Dance som första person i rullstol. Men rösten i huvudet som säger ”det där kommer du inte klara av” pockar ändå på uppmärksamhet titt som tätt.
– Våra hjärnor är gjorda för att överleva på en savann för 100 000 år sedan. Vi är duktiga på att se problem och hinder, att se risken, för att det är så man överlever. Så jag får pausa den rösten och i stället försöka se möjligheterna. Jag gillar också att ställa mig själv frågan ”vad är det värsta som kan hända?” och ofta är det inte så farligt.
Tycker du att vi människor generellt begränsar oss för mycket?
– Väldigt många gör det. Ibland är man för rädd för att våga ta steget, men jag tänker att man inte ska låta rädslorna begränsa en från att leva det liv man faktiskt vill.
När du föreläser, vad är ditt bästa tips på hur man ska se möjligheter i stället för hinder?
Aron Anderson berättar om en tuff sjukdomsperiod för tre år sedan, när antibiotikakurerna avlöste varandra och livet var smått kaotiskt. Om hur han tränat upp sig och blivit duktig på att tänka ”det kommer bli bra”.
– Jag brukar kalla det för positivt själv-lur. Skulle folk vara ”realister”, och bara se alla problem, då skulle ingen någonsin ha startat ett företag och ingen skulle någonsin ha gjort något jobbigt. Ibland krävs den här naiva positivismen för att man ska våga ta de här första kliven. Ofta är det sedan de där väldigt tuffa ögonblicken som man tittar tillbaka på – ”de fick mig att växa ” – och som man efteråt uppskattar mest.
”Kom igen nu.” Tobias Ekvall, kollega och assistent för dagen, manar på vid roddmaskinen. När Aron Anderson rullar iväg för dagens sjätte kilometer löpning pumpar låten ”This is why I’m hot” ur högtalarna. Svetten rinner på atleterna. Arons ansiktsfärg har blivit allt rödare för varje station.
På stationen där två kettlebells ska lyftas får deltagare i rullstol i stället ha dem på en matta i knät. ”Mina fötter är otroligt känsliga för stötar så hade jag tappat en på foten hade det kunnat sluta illa”, men övningen går fortare för Aron än för hans icke funktionsnedsatta medtävlande. Sandsäckslyftet ser å andra sidan klart jobbigare ut.
– Jag tänkte ”det kommer ta tio minuter att ta mig igenom” men så sa de ”du är klar”. Jag hade ju läst på (att han inte skulle behöva köra lika lång sträcka) men man var lite trött i huvudet där…
Kändes anpassningarna som Hyrox gjort rimliga?
– Den här dippen (i stället för burpees) är inte jobbig. Men jag är imponerad av hur bra de har fått till det, och hur de ansträngt sig – de skickade bland annat en domare så att vi fick gå igenom allting. Generellt i samhället ibland så kan man ju känna att man är lite till besvär, för att man blir lite annorlunda, men nu kände jag mig inte i vägen.
När Aron Anderson träffat en platta med medicinbollen en sista gång kan han rulla över mållinjen, en dryg timme efter startskottet. Ett av målen för dagen var att klara alla stationer utan att behöva ta paus och vila.
– Men där på slutet tänkte jag ”jag har inte två reps till i mig nu”, och så träffade jag lite fel med ett kast … det var på gränsen. Men jag klarade det och är jättenöjd.
Alla Aron Andersons äventyr har inte gått som han tänkt. Två somrar i rad har han försökt bestiga Matterhorn men tvingats vända på grund av dåligt väder. Att vara rädd för att misslyckas är mänskligt, men han är en person som vågar ta klivet och prova – dock inte till priset av sitt liv.
Vad tar du med dig från ett misslyckande?
– Att det inte får avskräcka mig från att våga misslyckas igen.
– Tittar man på forskningen … de arbetslag som presterar bäst är de som misslyckas fort, delar sina misslyckanden och gör det till en lärdom. Lärandet accelererar vår utveckling.
Efter målgång gör Aron Anderson en intervju för sina egna sociala kanaler. ”Du är kung Aron”, ropar en kvinna som går förbi.
När han rullar mot utgången möter han en annan man i rullstol. ”Nästa år”, säger Aron. ”Nästa år”, svarar mannen.
I början svarade äventyraren ja till många utmaningar för att bevisa för sig själv och andra att ”det går”, i dag vill han mycket att de ska vara roliga och utvecklande för honom själv.
– Men att kunna inspirera, den anledningen är ju jättefantastiskt stark fortfarande och det känns jäkligt fint att kunna göra det.
Många inspireras, men får du också reaktionen ”vilken jobbig typ som gör så mycket grejer”?
– Ja, folk blir ju provocerade också. Och de kan känna sig dåliga. Men jag hoppas att de kan ta den känslan och omvandla till: ”Kan den där killen med de förutsättningar som han har, då kan jag också göra de saker som jag drömmer om.”
Aron Anderson har deltagit i flera Paralympics och har tagit VM-medaljer i såväl friidrott som segling och kälkhockey. Men det är ändå inte som idrottare han stuckit ut, utan det var äventyren som gjorde honom unik och intressant för media.
Rösten han fått har han sett till att använda.
– Jag vill ju egentligen inte inspirera folk till att göra äventyr. Det är ointressant. Jag vill inspirera folk till att ge sig ut på sitt äventyr. Om det handlar om att bestiga berg, fantastiskt. Om det handlar om att bli grym på att sticka, underbart. Jag vill inspirera folk att utmana sig själva inom sitt område. Och leva det liv som de vill leva.
Läs mer:
Kö för att få tävla i fitnessuccén Hyrox
