Vem är egentligen huvudperson i denna mångbottnade bok? Är det författaren, Arundhati Roy? Hon som 1997 blev världskändis när hennes roman ”De små tingens gud” gavs ut och översattes till ett femtiotal språk? Människor i varje land kände igen sig i de livsöden som utspelade sig i den lilla byn i sydindiska delstaten Kerala.
Eller är det författarens mor, Mary Roy? Hon som stod förebild för romanens huvudperson Ammu, ensamstående mor till tvillingar som hon stöter bort med raseriutbrott och isande likgiltighet, men som hon samtidigt lutar sig mot för att överleva och sträva vidare?
”Mitt skydd och min storm” är den svenska titeln på Arundhati Roys skildring av sitt liv från tidigt sextiotal till i dag: barndomens fasor i Kerala, bohemlivet som arkitekturstudent i Delhi, den första framgången som filmmanusförfattare, den andra framgången som samhällskritisk essäist, sedan själva genombrottet, ofattbart stort, som romanförfattare. Däremellan en hel del privatliv och pregnanta anekdoter – till exempel ett oförglömligt porträtt av författarkollegan John Berger – samt all den viktiga politiska aktivism som i hindunationalisternas ögon gjort Arundhati Roy till en ”landsförrädarförfattare”. Alltsammans är tecknat på en prosa som är lika precis som poetisk, och säkert översatt av Peter Samuelsson.
Boken igenom vrider och vänder Arundhati Roy på frågan: varför har HON förblivit referenspunkten i mitt liv?
Men över och genom berättelsen sveper ljusskenet från den avlägsna modersfyren. Boken igenom vrider och vänder Arundhati Roy på frågan: varför har HON förblivit referenspunkten i mitt liv? I original heter boken ”Mother Mary comes to me”, en versrad ur Beatleslåten ”Let it be”. För Paul McCartney som skrev låten var det en bön till den tröstande modersgestalten. För Arundhati Roy, som älskar Beatles, representerar mor Mary däremot en plats där man går på grund och förliser.
Mary Roy var en ung kvinna som för att komma bort från sin våldsamme far gifte sig och fick barn (Arundhati och hennes storebror) med den första mannen hon träffade, en teodlare och som hon snart skilde sig från när han började dricka. Utstött från sin familj och utan andra medel än barnen och en kandidatexamen i pedagogik, blir Mary Roy en stridbar folkbildare. Hon viger sitt liv åt kampen för kvinnors jämställdhet och alla barns rätt till utbildning.
Med de egna barnen som första elever grundar hon en progressiv skola, Pallikoodam, som med tiden blir en av Indiens främsta (se Pallikoodam.org). År 1986 blir Mary Roy berömd – och av många avskydd – när hon får Indiens Högsta domstol att upphäva arvslagarna för kristna i Kerala, så att kvinnor får lika arvsrätt.
När Mrs. Roy dör sörjs hon av alla vilkas liv hon berörde och förbättrade, och det är många. Dottern, Arundhati, beskriver att hon ”kraschar”. Men hon förstår inte varför och bestämmer sig för att skriva för att ta reda på det.
”Det är lika svårt att skriva den här boken som det är att låta bli”, säger hon inledningsvis. Ja, för hur ska man förklara att Mary Roy, som stred mot samhällets orättvisor, inte minst inom den kristna minoritet hon själv tillhörde, och som ”gav stipendier till föräldralösa och arbeten till kvinnor som lämnats eller misshandlats av sina egna eller andra män” – hur förklara att denna ljusa gestalt planterade skräck, ångest och mörker hos sina egna barn?
Det var som om ”jag virvlade ner i en vask och försvann”, skriver Roy om mammans tillrättavisningar. ”När hon blev arg hände det att hon började härma mig … Det kändes som om hon klippte ut mig ur en bilderbok med en vass sax och sedan rev mig i bitar.”
Världen utanför blev en tillflykt. Så snart hon slutat gymnasiet drar Roy till Delhi, en liten taggig sextonåring med en kniv på botten av sin väska
Barnen lärde sig tolka tecknen, för att hinna fly innan utbrotten kom. Hemmet var farligt. Världen utanför blev en tillflykt. Så snart hon slutat gymnasiet drar Roy till Delhi, en liten taggig sextonåring med en kniv på botten av sin väska.
Gör vi det enkelt för oss kan vi säga att ”Mitt skydd och min storm” är ett fantastiskt tillskott till världslitteraturens mor-och-dotterskildringar. Det är förvisso sant. Litteraturvetarna, genusvetarna och den feministiska teorin kommer framöver att diskutera den kvinnliga dyad som är bokens kraftkälla.
Den brittiska kritikern Jacqueline Rose skrev för några år sedan en skarpsynt essä om hur ”moderskapet” blivit till en plats i vår kultur dit vi hänskjuter alla tänkbara konflikter i verkligheten. Idealiseringen och demoniseringen av mödrarna gör oss blinda för världens orättvisor.
Arundhati Roy går inte i den fällan. Den dyadiska relationen mellan mor och dotter vecklar ut sig till en enastående gestaltning av det indiska samhällets alla repressiva mekanismer. I Mary Roys försök att gå sin egen väg använder hon dottern som en behållare för all den förnedring, förtvivlan och rädsla som hon dagligen får utstå. Det får dottern att i sin tur fly hemmet hals över huvud, bara för att snart finna sig indragen i samma uppgörelse med ”alla de stinkande trådarna från kastsamhället och de feodala hierarkierna som tränger in i våra själar”.
Bokens huvudperson är nog därför varken modern eller dottern. Dess osynliga drivkraft är morfadern, lydig tjänsteman i det brittiska imperiet, som levde i övertygelsen att hans syrisk-kristna religion gjorde honom till en indier av högre sort. Han utövade makt genom att förakta lägre kaster och muslimer, bestraffa sitt tjänstefolk och piska sina barn.
När hans hustru blev uppmuntrad att söka tjänst som konsertviolinist slog han sönder hennes fiol. Arundhati Roy noterar att han dog samma år som hon själv föddes men går igen i nya inkarnationer i varje land.
Läs fler texter av Stefan Jonsson och andra av DN:s bokrecensioner
