Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi som gärna följer det brittiska kungahuset har minst sagt haft några köriga veckor. Efter att Virginia Giuffres postuma bok kom ut i oktober med nya detaljer om den sexbrottsanklagade prins Andrew blev kung Charles tvungen att agera. Förra torsdagen kom beskedet att Andrew fråntas sin prinstitel. Drottning Elizabeths älsklingsson förlorar också Royal Lodge, den pampiga 30-rummaren i Windsor.
Nu får han flytta in i en bostad på Charles privata gods Sandringham. Det lär väl inte bli i något dragigt hönshus direkt, men illa nog för en man som verkar vara extra förtjust i titlar, ordnar och epåletter.
Andrew Mountbatten Windsor, som han numera heter, verkar vara en man med sällsynt dåligt omdöme. En bortklemad unge som redan i skolan var en skrytig och arrogant mobbare. Som vuxen tog han gärna helikoptern till golfbanan och använde sin prinstitel i privata affärer. I Tina Browns bok ”The palace papers” beskrivs hur han fortfarande som 26-åring hade sängen full av femtio teddybjörnar, flera av dem klädda i sjömanskläder, som husjungfrurna måste placera exakt enligt hans anvisningar.
Intill tronarvingarna står syskonen som vet att det nästan kunde vara de
Ex-prinsen är inte den enda som har utvecklat osköna later. Att vara nästan kung eller drottning tycks vara den mest riskabla platsen inom kungafamiljerna. Kronprinsar och kronprinsessor förbereds på sin uppgift från koltåldern. De drillas och skolas, får veta att de är bärare av historien och lär sig bli trogna plikten. Det är inte direkt Victoria som får för sig att göra brasskydd eller sälja hudkräm.
Intill tronarvingarna står syskonen som vet att det nästan kunde vara de. De radas upp för fotograferingar vid jular, bröllop och statsbesök men vet vem som egentligen är viktigast. De ser tanterna i campingstolar som viftar med pappersflaggor men vet vem de helst vill fånga på bild. Jag menar, det räcker ju att ha erfarenheter från helt vanliga familjer för att förstå vilka krafter som avundsjuka kan sätta igång.
Frustrationen tycks prägla deras liv. De vet att de är reserver, ”The spare”, som titeln löd på prins Harrys självbiografi. Man kunde ju tänka sig att han och de andra njöt av att få privilegierna men slippa tronansvaret. Men icke. I stället vill de få fortsätta åtnjuta dem, men kräver ändå att få leva på sitt eget sätt. Inte sällan med den lilla gnutta obändig aggressivitet som avundsjuka ofta för med sig.
Hon lät som en hr-utbildad mellanchef som ser ut över sin personal på ett morgonmöte
En annan reserv är prinsessan Märtha Louise. Också hon har frestat hårt på undersåtarnas tålamod. Förra året gifte hon sig med shamanen Durek Verrett som menar att han var farao i Egypten i ett tidigare liv. Efter deras föreläsningsturné ”Prinsessan och shamanen” bestämdes det 2019 att hon inte skulle använda sin titel i kommersiella sammanhang.
Det har hon inte brytt sig om. Paret sålde rättigheterna till sitt bröllop förra året till tidningen Hello och till en Netflix-dokumentär. Under festhelgen i Geiranger sålde prinsessan dessutom reakläder (!) från sitt eget klädmärke Hést, i en liten popup-butik inte långt från presentbordet.
När Märtha Louise nyligen var med i SVT:s ”Bergfeldt” fick hon frågan om det var sårande att nio av tio norrmän anser att hon borde avsäga sig sin prinsesstitel. Hon svarade: ”Jag hör dem … Det gör jag, och jag tar in vad de säger.” Hon lät som en hr-utbildad mellanchef som ser ut över sin personal på ett morgonmöte och redan har bestämt sig för att inte bry sig om deras kritik.
Klart osnyggt.
Kanske är det reserverna som behöver allra mest guidning för att bli fungerande vuxna
Så om jag hade fått agera konsult till Europas monarker hade jag uppmanat dem att ödsla mer kraft på reserverna. De är kungafamiljernas tickande bomber. Det är de som kommer att få folk att tröttna på ett urgammalt statsskick. I skarven mellan monarki och marknad verkar dessa reserver riskera att fullkomligt förlora omdömet. Kanske är det de som behöver allra mest guidning för att bli fungerande vuxna.
I tjugotvå år var Andrew Mountbatten Windsor nummer två i tronföljden, fram till att Charles och Dianas son William föddes 1982. Sedan kom Harry och för varje barn prinsarna fick petades Andrew allt längre ner för att till slut hamna på plats åtta.
Men i hans grånande huvud verkar den förvridna föreställningen om allt han hade rätt till bitit sig fast. Eller som Virginia Giuffre uttrycker det i sin bok: ”Han var rätt vänlig, men överlägsen – som om han trodde att det var hans födslorätt att ha sex med mig.”
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Det är sårande när den man älskar inte kan hantera ens framgångar”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
