Häromdagen tog jag en kaffe med en väninna i höstsolen. Vi hade inte setts på ett tag och hann äntligen prata i fatt. Hon hade just fått en chefstjänst på det företag hon arbetar på. Egentligen var hon glad, men hon var plågad av sin mans reaktion. När hon kom hem och berättade nyheten stod han i köket och lagade mat. Han tittade bara bort.
Min väninna tog en klunk av sin espresso och sa att det gnager på henne att han aldrig visar att han var stolt över henne. Att det är så sårande att den man älskar inte riktigt klarar av ens framgångar. ”Varje gång jag ser män som lyfter fram sina kvinnor i sociala medier sticker det till i hjärtat”, sa hon, ”jag vet att jag aldrig kommer att få vara med om det.”
Jag kommer nog aldrig att sluta intressera mig för alla små maktpositioneringar i vardagen eftersom det är där våra liv levs. Trots att det på en samhällsnivå anses råda någon sorts jämställdhet i Sverige är det ofta betydligt mer komplicerat privat. Där finns en närapå osynlig psykologisk eftersläpning som just därför är så lömsk.
Hon, som är sinnebilden av en självständig och modern kvinna, blir krympt av sin man på hemmaplan
Några av mina favoritscener i Agneta Pleijels självbiografiska bok ”Sniglar och snö” gestaltar just det. När Pleijel är i 30-årsåldern lever hon ihop med L, som håller på att utbilda sig till psykoanalytiker. Han är generellt grinig mot henne, möjligen för att han inte riktigt står ut med att det är hon som försörjer dem genom sitt jobb på Aftonbladets kulturredaktion. Han ogillar att hon kommer hem och berättar om arbetet – och därför pratar hon allt mindre om vad hon gör på dagarna. När hon tackar ja till att bli kulturchef på samma tidning kommenterar han det inte.
Pleijel lär sig att sköta sitt högkvalificerade arbete närmast i smyg. Hon, som är sinnebilden av en självständig och modern kvinna, blir krympt av sin man på hemmaplan.
Att hela tiden förhålla sig till hur ens partner reagerar på ens platstagande i världen är en sorts tyst sysselsättning som kvinnor i heterosexuella relationer ständigt håller på med. Vi pratar om det med varandra, skämtar om det ibland, men jag tror faktiskt inte att vi fullt ut orkar erkänna hur smärtsamt det är. Men det är absurt att vi försöker hitta sätt att skydda våra mäns självkänsla samtidigt som vi har fullt sjå med att utveckla vår egen.
I essäsamlingen ”Kolossal frihet” träffar den engelska författaren Deborah Levy en kvinna som brottas med den här problematiken. Hennes man tittar sällan på henne. ”Till och med när han pratar med mig har han blicken vänd någon annanstans”, säger hon. När Levy umgås med paret ser hon att kvinnan har helt rätt, han tittar verkligen inte på henne när hon pratar, om det så är vid middagen eller i bilen.
Levy beskriver det som att han ”utsätter henne för ett märkligt slags passivt våld”. Han drar ner henne lite, lite varje gång hon säger något. Han ger henne inte hennes rättmätiga utrymme. Och det är inte ens säkert att det är medvetet, han har bara en gång i tiden haft behov av att dämpa henne och så har det bara fortsatt. År har lagts till år.
Jag blir så glad när jag ser hur de skålar för flickvänners nya jobb
När jag sagt hej då till min väninna sitter jag på bussen och scrollar. Sociala medier kan ju kännas som en enda lång uppvisning, där man promotar sig själv och sitt liv. Men när jag tittar i mina flöden undrar jag om inte en ny generation män ändå har bättre självkänsla. Jag blir så glad när jag ser hur de skålar för flickvänners nya jobb, lägger ut bilder på fruars böcker som kommit från tryckeriet eller firar deras nytagna examen.
Visst kan man se det som små exhibitionistiska rapporter från en outhärdlig framgångsekonomi, men jag tycker ändå att det är fint som fan.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
