Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Det tar aldrig slut”, ”Vad ska vi göra?” Under mellandagarna messar vi – jag, mina vänner och deras döttrar. En kvinna dör i ett misstänkt mord på Södermalm i Stockholm. En annan kvinna mördas i Boden. Och nu är vi liksom fastfrusna i bilderna från minnesplatsen för den mördade 25-åringen på förortstorget i Rönninge, med fladdrande gravljus och frostiga blommor. Unga kvinnor som kramar om varandra och säger att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit min syster eller kompis. I en enkät som DN gör med folk på stan brister en tjejs röst framför kameran: ”Jag blev jätteberörd, nu börjar jag gråta igen.”
Alla kvinnor vet hur det är att gå hem ensam sena nätter. Hur man från tonåren utvecklar strategier (nycklar i knytnäven, sprej) eller bara pratar med någon i mobilen. Hur man automatiskt riskbedömer männen som man möter eller vars steg man hör bakom sig.
Man lär sig att hålla fantasin i schack.
Men inte ens fantasin kan skapa en 26-åring som åker runt en juldagsnatt i sin bil. Som tidigare är dömd för att ha försökt kidnappa en 10-årig flicka mitt på dagen 2019. Som då hade gjort sökningar på hur man kunde droga och våldta människor. Som hade över 40 000 nedladdade barnpornografiska bilder i datorn plus bilder på döda kvinnor på obduktionsbord.
I veckan skrev forskaren Jenny Westerstrand här i DN (30/12) om hur Sverige under 90-talet var ett föregångsland vad gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi blev det för att vi såg våldet som en del av ett patriarkalt mönster. Det handlade alltså inte om tillfälligheter i enskilda mäns liv. Dominans – och erotiserad dominans – betraktades som en del av hur kön skapas. Och genom att tolka våldet så kunde man också hitta rätt samhälleliga åtgärder för att bekämpa det, som att 1998 införa grov kvinnofridskränkning i brottsbalken.
I vardagens djuppsykologi tycks många män fortfarande anse sig ha rätt till kvinnors kroppar
Mäns våld ansågs handla om makt. I dag präglas inte längre diskussionen av en sådan analys av makt eller brist på makt. När Folkhälsomyndighetens rapport förra året visade att närapå en fjärdedel av alla flickor och unga kvinnor utsatts för sexuellt tvång, sexuella övergrepp eller våldtäkt var det som att ingen såg hur alarmerande siffrorna egentligen var.
För det verkar inte spela någon roll hur många kvinnliga politiker, militärer, opinionsbildare, författare eller vd:ar vi har. I vardagens djuppsykologi tycks många män fortfarande anse sig ha rätt till kvinnors kroppar.
Det kan tyckas banalt att börja i något så enkelt som att pussa någon mot hennes vilja. Eller kanske tvinga sig till en kyss. Eller kräva sex. Eller kräva analsex. Eller kräva strypsex. Men hela skalan bygger på samma utgångspunkt: rätten till kvinnors kroppar. Vad hon har inom sig, vad hon tänker och säger, behöver man inte bry sig om. Man kan passera hennes kropps gränser när man känner att man behöver det. Eftersom hon i grunden är mindre värd. Underordnad.
Julhelgens kvinnomord hade varit fruktansvärda när de än skett. Men de blir extra skrämmande när de sker parallellt med att misogynin i världen ökar. Backlashen efter 2010-talets framsteg och metoo vill liksom aldrig ta slut. Kvällen då det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet skrev den högerextrema profilen Nick Fuentes ett inlägg på X som löd: ”Your body, my choice. Forever.” Din kropp, mitt val. För evigt.
Det var en referens till den slogan som amerikanska aborträttsaktivister använt sedan slutet av 60-talet: ”My body, my choice.”
Själv skulle jag önska att jag aldrig mer behövde höra ”inte alla män!” i diskussionen efter varje kvinnomord
Hans inlägg var ett uttryck för det råa kvinnohat som får sitt mest groteska uttryck i den så kallade manosfären, det nätverk av sajter, poddar och forum där män tycker att jämställdheten har gått för långt och frossar i kvinnohat och hämndfantasier.
Budskapet är tydligt: Vi ska återta makten över era kroppar. Det går inte att tänka sig en vidrigare konsekvens av sådana föreställningar än vad som hände den 25-åriga kvinnan i Rönninge.
Efter de tre morden inför nu statsminister Ulf Kristersson en nollvision för mäns våld mot kvinnor och inrättar ett särskilt ministerråd där rättsväsendet, socialtjänsten och psykiatrin kommer att samverka. Det har länge drivits av Unizon, som samlar 140 kvinno- och tjejjourer runt om i Sverige, och det är bra att politikerna äntligen lyssnar.
Nu går vi in i 2026. Mer än någonsin behövs att män talar med söner, fäder, bröder, vänner, kollegor, främlingar. Att de aldrig spelar ner kränkningar och våld mot kvinnor. Att de aldrig skyddar förövarna. Själv skulle jag önska att jag aldrig mer behövde höra ”inte alla män!” i diskussionen efter varje kvinnomord. Det är ju så självklart att det inte alls ska behöva sägas och det är nästan fascinerande att se hur snabbt vi glider över till mäns känslor och flyttar fokus från sakfrågan.
Nej, inte alla män. Men för många män. Och det går utmärkt för varje man att visa att man inte är en av dem.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”På julafton tänder Siv Malmkvist ett ljus för den kvinnliga folkhemskraften”. Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
