Förra helgen skrev Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson en hel artikel om sina känslor inför att hon ska fylla femtio år (12/1). Egentligen gillar hon sitt liv mer i dag än när hon var yngre – hon känner sig fortfarande snygg, sexlivet är bättre och hon tycker om att hon blivit mer känslosam. Hon har bara så svårt att vänja sig vid den där främmande siffran 50: ”AARRRGGHHHH!!!! Det känns helt SJUKT att ens skriva det, att den meningen handlar om mig!”
Samma dag skrev historikern David Larsson Heidenblad i SvD (12/1) om hur han gått in i yngre medelåldern. De akuta småbarnsåren är över och äntligen kan han sitta med vänner i lugn och ro på middagar och prata som förr. Men vill han verkligen ha tillbaka sitt gamla jag? Och om inte, vem ska han bli i den här nya fasen?
De här två skribenterna befinner sig på olika platser i livet, men de funderar ändå på liknande saker. De har svårt att förstå att just de blivit äldre. Man kan kalla det en sorts åldersförvåning. Och jag tror att den förvåningen är förklaringen till alla kulturartiklar om åldrande som publicerats de senaste åren, om det så varit Nina Björk–Ann Heberlein–Åsa Linderborg om sin minskade attraktionskraft eller debatten om Erik Gallis dokumentärserie ”Under kniven”.
Självklart har människor i alla tider känt samma egendomliga glapp mellan inre och yttre ålder, mellan hur man känner sig inuti och hur ens kropp faktiskt förändras. Men jag tror aldrig att vi har ägnat lika mycket tid åt att tänka på det som i dag. Det har att göra med att åldrandet inte längre är lika lagbundet.
Man lyssnar på ungefär samma musik, ser samma tv-serier och har något sånär samma klädsmak som ens tonårsbarn
”Sedan en tid tillbaka tycker jag att jag är full av synd”, skriver Valeria i ”Förbjuden skrivbok”, en roman i form av en dagbok av Alba de Céspedes som nu översatts till svenska. Valeria bor med man och två snart vuxna barn i en liten lägenhet i Rom. Året är 1950. När hennes man Michele var ute i kriget skrev de eldiga kärleksbrev till varandra, nu för tiden kallar han henne ”mamma”.
Valeria är 43 år.
Denna kvinna är väldigt upptagen av vad man får och inte får göra i hennes ålder. Vilken hatt som passar sig, vilken sorts kappa eller klänning som är anständig. Om man fortfarande kan kyssas framför barnen och om man får möta en främmande mans blick. Ja, hon sorterar hela tiden noga vilka drömmar, fantasier och förväntningar som är lämpliga för en 43-åring och vilka som bör tillhöra ett passerat stadium i hennes liv.
Bara att hon skaffat en hemlig dagbok får henne att känna att hon syndar.
I dag är ålder något mycket mer flytande. Man lyssnar på ungefär samma musik, ser samma tv-serier och har något sånär samma klädsmak som ens tonårsbarn. Det behöver inte ha något att göra med ett tillkämpat försök att vara ung, utan bara att kulturen och modet i dag är så pass ålderslöst.
Om man sedan lägger till att man kan radera bort tydliga ålderstecken genom lyft och operationer och därtill knapra Ozempic – ja, då blir vad som präglar en viss ålder ännu mer svårgripbart. Du kan välja om du vill åldras. Eller okej, inte helt, men du kan i alla fall välja hur mycket du vill att det ska synas.
Just för att vi kan leva så pass ålderlöst blir åldrandet en mycket större sak. Det blir något att förhålla sig till, något att diskutera, fundera på, prata om, något att väga fram och tillbaka, fatta beslut om, kanske lägga pengar på.
Vi försöker kort sagt begripa oss på ”Det nya gamla”. Det är titeln på en mejlväxling som kommer ut i dagarna mellan författaren Helena von Zweigbergk och konstnären Cilla Ramnek. De är båda 65 år och skriver om hur det är att försöka orientera sig i en ny och konstig terräng. Det kan handla om att dejta igen eller om hur förvirrande det är att stå i sin luvtröja på Ica och få frågan om man vill använda sin pensionärsrabatt.
I deras mejl ser man hur både underbart och svårnavigerat detta nya gamla kan vara. Och framför allt: att den här åldersförvåningen aldrig tycks gå över. Helena von Zweigbergk berättar om ett besök hos sin gamla mamma på ett äldreboende. Mamman är 90 år och på väg in i demensen. Hon ligger i sin säng, tittar på sin dotter och säger: ”Det är så konstigt, inuti mig är jag ju fortfarande jag.”
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Kommer Luigi Mangione vara lika attraktiv när han öppnar munnen?” eller ”Jag är inte troende, men när min mamma var döende behövde jag psalmerna”. Prenumerera på hennes nyhetsbrev som kommer varje vecka där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
