Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns en scen i SVT:s dokumentärserie om Siw Malmkvist som är krypande obehaglig. Hon sitter i en tv-loge, det ser ut att vara 80-tal, tillsammans med Lennart Hyland:
– Ja, du förstår, Siw – att ibland när jag blir riktigt vemodig så tänker jag så här: Tänk om jag har bidragit till att på ett eller annat sätt förstöra ditt liv.
Han är forcerad. Han säger att hon ju kunde ha haft ett annorlunda liv privat, innan hon blev artist jobbade hon på ett byggföretag (hon rättar: ett bilkompani). När han delger henne sina dubier över att ha förstört hennes liv låter han falsk och kokett. Det är tydligt att han tycker sig veta vem som skapat henne – och ingen kan missta sig på hur nöjd han är över det.
Att hon alls blev artist berodde på att hon så gärna ville se den landsturné med mode för unga kvinnor som Vecko-Revyn arrangerade
Siw Malmkvists karriär är mycket riktigt förknippad med Lennart Hyland. 1965 blev hon, som det hette på den tiden, värdinna i hans familjeprogram ”Stora famnen” som på lördagskvällar sändes i Sveriges då enda tv-kanal. Genomslaget var enormt. Dagarna efter kunde man se annonser i tidningarna för klänningen Siw haft på sig och som raskt döpts om till ”Stora famnen-klänningen”.
Men Siw Malmkvist var någon före Hyland. Hon växte upp i en fattig familj i Landskrona, som bodde vägg i vägg med ett stall. Så småningom fick de en lägenhet i ett barnrikehus. Malmkvist gick bara sexårig folkskola. Att hon alls blev artist berodde på att hon så gärna ville se den landsturné med mode för unga kvinnor som Vecko-Revyn arrangerade. De fem kronorna till inträdet hade hon inte. Då anmälde hon sig till sångtävlingen som ingick i turnén – och vann.
Hon fick sjunga på Nalen. Då hade hon aldrig tidigare varit i Stockholm.
När man ser Stina Gardells dokumentär inser man hur få och villkorade roller det fanns för kvinnor i offentligheten på den tiden: den väna, den sexiga eller den käcka. Siw Malmkvist blev den käcka, som hade glimten i ögat och humoristisk tajmning, som sjöng låtar om att de hade det bra längst bak i bilen och glatt intygade att ”den som glad är gläder andra/Ingen kan väl något sådant klandra”.
I intervjuer återkommer Siw Malmkvist ofta till sitt dåliga självförtroende. ”Jag gjorde mest som jag blev tillsagd”, brukar hon säga, andra bestämde och gav henne tralliga låtar. Men när jag ser dokumentären om henne tänker jag att vi saknar ord för den kraft som hon och många andra kvinnor under 1900-talet hade: Sonja Åkesson, Lena Nyman, Majken Johansson, Moa Martinson, Monica Zetterlund, Maja Ekelöf.
Nej, det är inte självförtroende, det är något annat. En otrolig förmåga att ändå se till att man får göra det man drömmer om. Att röra sig framåt trots få förebilder och trots att utrymmet är snävt. Att ta chanserna när de dyker upp. Att erövra nya miljöer, trots att man kanske kommer från små omständigheter. Och att inte bry sig så mycket om en hand på brösten eller rumpan. Tvingas inse att det ingår, och framhärda. Bara för att få göra sin sak, om det så handlar om att skriva eller filma eller sjunga. För att det är detta man vill göra i sitt liv.
Jag skulle kalla det en kvinnlig folkhemskraft. De här kvinnorna dras till städerna, till moderniteten, för att de känner att den så småningom kommer att ge dem mer plats.
Hon har slutat att le och hennes blick är outgrundlig. Tom? Eftertänksam? Sorgsen?
Det är denna erfarenhet som skildras i filmklippet med Lennart Hyland. Efter några jäktade repliker reser han sig och när han försvunnit ur bild hör man honom säga: ”Det där tror jag räcker. Men det är vad jag skulle kunna tänka mig att göra med Siw i detta läge.”
Han pratar om henne i tredje person. Som om hon vore en sak, ett ting. Kvar i bild sitter Siw Malmkvist. Hon har slutat att le och hennes blick är outgrundlig. Tom? Eftertänksam? Sorgsen? Som om hon än en gång blivit påmind om vad som gäller, men vet att hon bara måste skaka det av sig, ta ett djupt andetag och fortsätta.
När den 88-åriga Siw Malmkvist som årets julvärd drar tändstickan i tv-studion kan man se det som att hon även tänder ljuset för den kraften.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Inget talar för att Joakim Lundell ljög om sin uppväxt” . Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
