”Min syster var en färgstark och rättfram person” sade kungen efter att nyheten om prinsessan Birgittas död kom. Och det kan man lugnt säga. I den strama kungafamiljen var Birgitta som en färgstark påfågel. Rolig, rapp, stilig och egensinnig. En gång i tiden ville självaste shahen av Iran gifta sig med henne, men Gustaf VI Adolf förbjöd det.
I Jens Linds film ”Sessan. En kunglig saga”, som kom för ett par år sedan, fick man en inblick i prinsessans liv i Palma på Mallorca. Hon bodde ensam i en lägenhet, tog sig gärna en gin & tonic och spelade golf.
Birgitta var en av de fyra Hagasessorna, tillsammans med Margaretha, Christina och Desirée. Deras hem, slottet i Hagaparken, låg bara någon kilometer från city, men var en isolerad värld. I filmen ser man sessorna dricka saft i små dockserviser klappa höns, åka vagn efter ponnyhästar. Ibland hämtas de för att vinka vid någon ceremoni innan de kördes tillbaka till Haga igen.
Birgitta beskriver en ödslig barndom. Tydligast blir det när hon berättar om vinterdagen 1947 då hennes pappa, arvprinsen Gustaf Adolf omkommer i en flygolycka. Barnen skickas upp till barnkammaren, de förstår att något hänt men inte vad. Morgonen efter kallas de in till modern Sibylla som sitter stelt i sin soffa och säger: ”Pappa kommer aldrig mera tillbaka.” Därefter nämner modern honom aldrig mer.
Det här hårt reglerade livet gör Birgitta allt för att lämna. När hovet sagt att hon inte får utbilda sig lämnar hon familjen och flyttar ner på kontinenten. Det finns underbara bilder när hon lever ett glamoröst jetsetliv och jobbar som fotomodell.
Det var något rörande med att se denna kvinna i Palma, som såg ut som vilken brunbränd utlandssvensk som helst, och inse att hon en gång levde så långt från verkligheten att hon inte visste hur man lyfte en telefonlur och bokade en tandläkartid.
”Jag kommer från en annan värld”, sade hon själv i filmen. Men hon blev prinsessan som lyckades ta sig in i den verkliga världen.
