![](https://i3.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/1c221402-6d3e-41a1-9a32-1935210be1b5.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Det har gått två veckor sedan Stig Larsson gästade P1:s Söndagsintervju och sedan dess har programledaren Martin Wicklin kritiserats i krönikor och poddar. För er som inte hört den så utgick han från en grundfråga till den bokaktuella författaren: hur känns det att en gång ha geniförklarats och sedan uppleva att tiden sprungit ifrån en? I studion konfronterades Larsson med sina gamla uttalanden, som exempelvis om ph-värdet i minderåriga flickors underliv.
Dagen efter ryckte Jack Hildén ut i Aftonbladet. Han menade att intervjutekniken gränsade ”till sadism” och att Wicklin bara ville få ”Stig Larsson att själv erkänna vilken usel människa han är”. Det var en ”avrättning”. ”Utmärkt text om en konstig intervju” understödde Expressens Victor Malm på X. DN:s Lisa Magnusson hakade på och skrev att programmet vibrerade av ”återhållet raseri” och att Wicklin ville förminska Larsson till ”en pervers föredetting”. ”Makalöst usel intervju”, gormade Fredrik Virtanen.
Hade vi lyssnat på samma program? Jag tycker att intervjun rakt igenom var högintressant. Stig Larsson själv var uppriktig och omprövande, hade självdistans och gav Wicklin svar på tal när han tyckte att det behövdes. Han var klarsynt om sitt författarskap och om sin ställning genom decennierna. Och han var medveten om att han skadat människor och verkar uppriktigt fundera på varför. När han efteråt i SvD kommenterade intervjun sade han: ”Wicklin gav mig en bra match, tycker jag.”
Men de högljudda reaktionerna var talande. Det är som att vår tid lever med fantomsmärtor efter det stora geniet.
Själv var jag en hängiven Stig Larsson-läsare under 1980-talet. När man läste honom var man tvungen att fundera på vad konst egentligen var. Han förde in en sorts frisk och postmodern intelligens i svensk litteratur. Det avtog på 90-talet. Då började Larsson medvetet skriva dåligt – roligt som normbrott, tjatigt i längden. Den som påpekade det utnämnde han till fiende. Jag var tydligen en av dem. Efter att jag skrivit kritiskt om en av hans böcker var han inbjuden till ett frilansmöte på DN:s kulturredaktion. När jag stod med min tre månader gamla dotter i famnen kom han fram och skrek ”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata”.
Ingen av de annars så röststarka kulturskribenterna ingrep. Stig Larsson var nämligen ett geni.
Med förvåning ser jag hur allt fler av dagens författare och kritiker på nytt, lika osjälvständigt, svassar runt personer som Horace Engdahl, Lars Norén eller just Stig Larsson
Under de senaste tio åren har detta manliga geni ifrågasatts, alla hans later och privilegier, hans kvinnosyn och självmytologisering. Det var välkommet och själv tänkte jag att nu hade vi äntligen gått in i en ny era. Men med förvåning ser jag hur allt fler av dagens författare och kritiker på nytt, lika osjälvständigt, svassar runt personer som Horace Engdahl, Lars Norén eller just Stig Larsson.
I nättidskriften Kvartal ger poeten och författaren Anna Axfors en bra förklaring till varför. ”Det är populärt att ifrågasätta geniets existens eftersom samtiden hatar elitism (men älskar framgång)”, skriver hon träffsäkert. Själv vänder hon sig mot samtidens peppiga ”alla kan skriva!”-rop och menar att det kanske inte alls är demokratiskt, att skrivande inte är ett jobb som alla andra utan kräver något unikt och oförklarligt.
På många sätt är den hållningen begriplig. Vi lever i en rå och brutal ekonomi där det är svårt för den seriösa konsten och litteraturen att överleva. Därtill har vi en stark högerpopulism som vill polarisera och piska upp hat genom att prata om ”kultureliten”. Det är sunt och förståeligt att många på nytt vill försvara det som måste få vara speciellt med konst och de människor som viger sina liv åt den.
Det som däremot är svårare att begripa är att så lite hänt med geni-vurmarnas bild av vem som är ett geni – eller vad som är genialt. Och att vår tids återinstallering är så fantasilös. Att det fortfarande är samma högdjur som en ny generation, kvinnor likaväl som män, fortsätter att kretsa runt. Att man inte intill de gamla vanliga manliga ikonerna placerar personer som Suzanne Osten, Lena Cronqvist eller Karin Johannisson.
Det är för sorgligt.
Att Stig Larsson blivit mer ödmjuk, pratar om skam eller funderar på relationen mellan högmod och brist på kärlek gör honom i mina ögon intressant för första gången på tjugofem år. Han har gått vidare och kan i dag se baksidan av genimyten. Det verkar betydligt svårare för hans stjärnögda tillbedjare.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, till exempel ”Robert Aschberg gjorde en obscen gest framför Malena Ivarsson”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag och där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
Läs mer:
Stig Larsson: ”Det gör så jävla ont att bli hatad”