Det dröjde inte många minuter. När det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet skrev den högerextrema Nick Fuentes ett inlägg på X som löd: ”Your body, my choice. Forever”, (Din kropp, mitt val. För evigt). Det var en referens till den slogan som amerikanska aborträttsaktivister använt sedan slutet av 60-talet: ”My body, my choice.”
En kall kåre gick genom kroppen när jag läste hans rad. Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att jag blev rädd. Jag borde inte bli det, jag är 63 år. Men hans inlägg tydliggjorde det som pågår i världen just nu utan att det riktigt går att sätta ord på. Ett rått kvinnohat som får sitt mest groteska uttryck i den så kallade manosfären, det nätverk av sajter, poddar och forum där män tycker att jämställdheten gått för långt och frossar i misogyni och hämndfantasier. Budskapet är tydligt: Vi ska återta makten över era kroppar.
Fuentes inlägg plockades snabbt upp av högerradikala aktivister och diverse Youtubeprofiler. Det avfyrades i trådar när kvinnor postade inlägg på sociala medier. Det skanderades av killgäng i klassrum och på skolgårdar. ”Enligt analysföretaget ISD skedde en ökning med 4 600 procent av frasen på X efter Trumps valseger”, skrev Martin Gelin i en DN-artikel som beskrev hur techbros och extremhögern hjälpt Trump till valseger och nu förväntade sig belöning.
Det nya könsgapet är skrämmande. ”En generation av olyckliga och arga män är en katastrof för båda könen”, står det i en rapport som nyligen släpptes av brittiska Centre for social justice. Den kopplar ihop flera våldsdåd och mord i Storbritannien med manlig hämnd och förtvivlan. Staplarna visar att mer än hälften av alla unga brittiska kvinnor är rädda för sina manliga jämnåriga. 60 procent av män i 31 länder anser att kvinnors rättigheter inneburit att de själva diskrimineras.
Han ser ut som vilken liten kille som helst som hänger framför datorn på sitt rum medan hans föräldrar åker till och från arbetet, lagar middag, lever på – som familjer gör
Det är inte konstigt att Netflix-serien ”Adolescence” har slagit ner, som det heter, som en bomb. Sedan premiären för två veckor sedan har den strömmats över 66 miljoner gånger. I fyra intensiva avsnitt följer vi 13-årige Jamie som har radikaliserats genom incelretoriken på nätet och nu anklagas för att ha knivhuggit en jämnårig flicka till döds.
Det går inte att glömma hur Jamie ser ut i det matta ljuset i förhörsrummet: de smala axlarna, de tunna armarna, den lätta rodnaden på de blekt fräkniga kinderna. Castingen är genial. Inte bara för Owen Coopers suveräna rolltolkning, utan också för hans utseende. Han ser ut som vilken liten kille som helst som hänger framför datorn på sitt rum medan hans föräldrar åker till och från arbetet, lagar middag, lever på – som familjer gör.
”Adolescence” för ner kvinnohatet till vardagen. Den binder samman de hämndkänslor vi ser på global nivå med pojkrummet i ett vanligt engelskt radhusområde. Den visar hur inlägg som Nick Fuentes på X förgiftar tankarna i en pojkes huvud.
Brittiska skolor utökar nu sexualundervisningen med samtal om misogyni och sexism, men också om hur man hanterar trakasserier på nätet. Man diskuterar hur unga män ska återfå sin självkänsla och framtidstro.
Just nu befinner vi oss i ett sorts konstigt vakuum – det är nästan som att det har blivit genant, fånigt, att påtala orättvisor
Men vilka riskerar att glömmas bort? Flickorna. De unga kvinnorna. Alla kvinnor. Just nu befinner vi oss i ett slags konstigt vakuum. Kvinnors liv och villkor diskuteras inte lika mycket i offentligheten längre. Folkhälsomyndighetens rapport om att nästan en fjärdedel av alla flickor och yngre kvinnor utsatts för våldtäkt, sexuella övergrepp eller sexuellt tvång gick nästan spårlöst förbi. Aldrig att det hade skett för tio år sedan.
Det är nästan som att det har blivit genant, fånigt, att påtala orättvisor. Som att kampen för rättigheter – om det så gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning – är något som hör ”woke” till, och ingen vill avfärdas som woke. Det är hopplöst ocoolt, både till höger och vänster på det politiska spektrumet.
Modernare då: att lite vagt anamma idén om att woke-eran gick för långt. Men vad gick för långt? Alla rörelser gör ibland mindre lyckade drag och utspel. Men människorna då, de som fick friare och bättre liv tack vare kampen? De kan aldrig ses som ett misstag.
Så backa inte. Ge inte efter. Vi ska inte inbilla oss att kvinnor i Skandinavien kommer att slippa manosfärens hämnd. Den kommer att drabba flickor, kvinnor, döttrar, systrar, barnbarn. Alla de som har den där kroppen som de arga männen bestämt sig för att återta.
Läs fler krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Svenska män, lär er av Dolly Partons livskamrat” eller ”Har kungen äntligen blivit den folkkära kingen?”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
