I september 1983 hade kungen suttit på tronen i 10 år. Jubileet skulle uppmärksammas av landets regerande parti, men frågan var hur? ”Socialdemokraterna var som vanligt valhänta inför kungahusets förväntningar, skick och seder, men bestämmer sig sent omsider för att bjuda Carl Gustaf på lunch i Rosenbads kantin. Det är självservering på bricka och på menyn står två rätter: sillbullar med korintsås och biff Rydberg.”f
I sin bok ”Tjabo” beskriver Åsa Linderborg den tafatta bricklunchen, som slutar med att riksmarskalken ställer sig upp och håller ett tal till kungen – eftersom ingen från Socialdemokraterna gör det eller ens ”säger något erkännsamt som markerar varför kungen alls är där”.
– Vad kul att du tar upp det där! Det är ett otroligt taffligt möte som säger väldigt mycket om Socialdemokraterna – att de inte har fattat hur de ska göra med kungen och den där lunchen. Palme var ju ändå överklass, han borde vara fostrad i hur man gör vid en sådan situation? säger hon och utvecklar:
– Och så är det lite svenskt också, en bricklunch. Det är inte vita dukar, alla bär sin egen bricka och det är bara två rätter att välja emellan. Det är ganska gulligt på något sätt?
”Tjabo” är en biografi om kung Carl XVI Gustaf, men också en berättelse om hans kungarike. Om ett Sverige präglat av socialdemokrati och jämlikhet, där monarkin tidvis är rejält ifrågasatt, men också omfamnad.
– Alla i Sverige har en relation till kungen, han är ju vår statschef. Man ser den där figuren då och då, när han hälsar på Obama, delar ut Nobelpriset eller kör för fort. Och kungahuset rymmer ju allt: historia, privilegier, skvaller. Kungen är ju dessutom exportgeneral, han ska hjälpa oss att behålla jobben i Sverige och sälja Sverige utomlands, säger Åsa Linderborg.
Hon ser bestämd ut när hon tar sats inför nästa mening:
– De som säger ”jag bryr mig inte om kungafamiljen” – jag litar inte på dem alls! Se bara nu när Madeleine ska börja sälja hudkrämer. Folk har plötsligt åsikter och det upprör väldigt många. Jag tycker synd om henne.
Om Madeleine?
– Ja, jag tycker inte synd om kungahuset, för om det verkligen hade varit synd om dem hade vi behövt avskaffa dem. Vi kan inte ha ett statsskick som bygger på att en familj ska lida. Men jag tycker synd om Madeleine. Sofia är solstrålen på slottet, Victoria den bussiga och pålitliga, och så måste det finnas en som får bära hundhuvudet – och då blir det Madeleines uppgift.
Hur menar du då?
– Hon är… lite för snygg. Det irriterar många. Och så är hon gift med en man som ingen riktigt förstår sig på. Madeleine har varit hemmafru, flyttat till USA, flyttat hem igen. Nu vill hon plötsligt bli egenföretagare. Allt det irriterar. Vad hon än gör så blir det fel.
Prinsessan Madeleine har berättat om att hon känner sig obekväm med att stå i rampljuset. Och relationen mellan medierna och kungafamiljen – i synnerhet kungen – är något som Åsa Linderborg ägnar stort utrymme åt i boken. Hon beskriver hur medierna konstruerat bilden av statschefen och att förhållandet dem emellan är och har varit ”schizofrent”.
– Å ena sidan bygger vi upp hans monument, hyllar, putsar fasaden, berättar inte allt vi vet. Å andra sidan beter vi oss mot kungligheter som vi inte gör mot andra: beskriver deras utseenden, kroppar och kläder. Och när kungen säger fel gör medierna enorma rubriker. Vi hackar gärna på honom när han öppnar munnen. Jag förstår att han är nervös när han ska prata.
Det har inte alltid varit så, menar hon:
– Det som överraskade mig mest är att kungen som ung hade ett väldigt vackert, varierat och lite gammaldags språk. Ibland kan det välformulerade lysa igenom även i dag. Jag gillar det.
Själv har Åsa Linderborg aldrig träffat kungen, och efter att hovet bryskt tackat nej till medverkan i hennes tv-dokumentär om honom i samband 50-årsjubileet på tronen, gjorde hon inget nytt försök.
Åsa Linderborg är uppväxt i en arbetarklassfamilj, där moster Nina genom veckopressens kungabevakning gärna drömde sig bort till den mer glamourösa världen. Med den nästan 700 sidor långa biografin, som tar sin början på valborgsmässoafton 1946 när prinsessan Sibylla föder en tronarvinge, hoppas författaren kunna utmana såväl rojalister som republikaner. För hennes egen del väcker kungen dubbla känslor:
– Jag är djupt fascinerad av monarkin. Jag blir glad när kungen visar känslor: myser över sina solpaneler eller gratulerar palestinierna på nationaldagen. Det är modigt. Men jag blir förbannad när han säger att svenskarna har dålig arbetsmoral eller när han propagerade för att Sverige skulle gå med i EU, säger hon och försöker ringa in problematiken närmare:
– Jag blir provocerad av hans informella makt med Sveriges tyngsta nätverk: crème de la crème av överklass, näringslivsjättar och borgerliga politiker. Som journalist är det hela tiden en återvändsgränd, det går inte att granska, för han lyder inte under offentlighetsprincipen.
Vi sitter i ett rum på Aftonbladet, där Åsa Linderborg var kulturchef fram till årsskiftet 2019/2020. I boken ”Året med 13 månader” (2020) beskriver hon känslan av att bli beskylld för Benny Fredrikssons självmord. Han var tidigare vd för Stadsteatern i Stockholm och blev utsatt för extremt hård kritik och allvarliga anklagelser i Aftonbladet i samband med metoo. 2019 fälldes tidningen i Pressens Opinionsnämnd för att enligt nämnden ha begått ”ett allvarligt pressetiskt övertramp”.
Hur påverkades du av den erfarenheten när du skrev boken om kungen?
– Jag har ju varit med om något extremt tungt som journalist. Efter Benny Fredrikssons självmord dröjde det nästan ett par år innan jag kunde nämna ett namn i en text, för jag tyckte det var så otäckt. Och jag tycker det är väldigt otäckt att se mitt eget namn i en text också.
Hur märks det i ”Tjabo”?
– Framförallt språkligt. Jag är lite mer återhållsam i stilistiken mot vad jag brukar, annars tycker jag att det är kul att hitta på ord och göra lite drastiska ordvändningar. Det avstod jag från den här gången. Att skriva en biografi om en person som representerar ett system som jag tycker att vi borde avskaffa, har också varit en övning i empati. Jag är inte oempatisk från början, men det var en nyttig erfarenhet som journalist.
Läs mer:
Anders Svensson: Bernadotte är inget efternamn – utom när det gäller hudvårdsförsäljning
Johanna Frändén: Inte ens kungligheterna verkar vilja skydda sin integritet
Johannes Klenell: Madeleine är näringsidkande grisch för Sverige i tiden
