För någon vecka sedan publicerades forskningsinstitutet V-Dem sin årliga rapport över hur det står till med demokratin i världen. Som väntat är det en dyster läsning. Rapporten beskriver en dramatisk tillbakagång för demokratin. För tjugo år sedan levde 50 procent av världens befolkning i demokratier, nu är det 26 procent. Under 2025 befann sig 44 länder i en autokratisering, det vill säga en process där demokratin nedmonteras steg för steg inifrån, av folkvalda ledare. Det är så demokratier går under numera, via röstsedeln.
Det mest dramatiska exemplet är USA under Donald Trump. Enligt V-Dem räknas inte landet som en liberal demokrati längre och det hela har gått rasande snabbt. Till den liberala demokratin hör inte bara allmänna och fria val utan även ett system för maktdelning, medborgerliga rättigheter, inklusive likhet inför lagen, och olika former av yttrandefrihet – mediefrihet, akademisk frihet och kulturens frihet. Trump är på god väg att rasera alltihop.
Utvecklingen i USA visar att det numera inte bara är nya demokratier som går under, som Ungern och Serbien. Inget land är immunt. I Europa pågår en autokratisering i hela sju EU-länder, däribland Italien, och i rapporten varnas även för utvecklingen i Storbritannien.
Detta ställer oss inför en grundläggande fråga: Varför står demokratin så skyddslös?
Detta ställer oss inför en grundläggande fråga: Varför står demokratin så skyddslös? Frågan blir akut när man reflekterar över det faktum att det numera finns stor kunskap om hur hoten ser ut. Experter var eniga om att Trump skulle nedmontera demokratin i USA. Flera av dem hade dessutom beskrivit i detalj hur det skulle gå till – förutsägelser som stämmer till punkt och pricka med hur Trump sedan agerat.
Ett svar är att väljarna inte vill bevara demokratin. Opinionsundersökningar ger visst stöd för detta. I World Values Survey 2022 uppger en majoritet (52 procent) att de skulle föredra en stark ledare som inte brydde sig om val och parlament. Samtidigt visar mätningen lite överraskande ett pågående skifte där allt fler människor värderar liberala ideal som frihet och jämlikhet. Och ser man till USA, såväl som till europeiska länder, värderas demokratin fortsatt högt.
Vi behöver därför söka ett annat svar: När demokratin går under via valsedeln vet de flesta inte att det är detta man lägger sin röst på. Den stora kunskap som numera finns om hoten mot demokratin når inte ut. Frågan vi måste ställa oss är varför det är så.
Ett skäl är förstås att de auktoritära ledarna inte brukar berätta vad de har för planer.
Trump hade ”skämtat” om att människor inte skulle behöva rösta igen om han väl blev vald, men budskapet annars var att han skulle rädda den amerikanska demokratin från en illiberal, ”woke” vänster.
Under tiden förberedde högerkonservativa aktörer för ett systemskifte i det dolda. Tankesmedjan Heritage Foundation hade till och med sammanställt ett 900-sidigt dokument, Project 2025, som beskriver hur skiftet ska gå till. Trump sa att han inte hade något med det hela att göra, vilket förstås var en lögn. I dagsläget har drygt femtio procent av projektet genomförts.
Undersökningar visar att de flesta väljare aldrig hört talas om Project 25 (47 procent). Bland dem som kände till dess innehåll var stödet genomgående lågt, även bland trogna Magaväljare (endast 30 procent var för). Men man trodde inte att Trump hade något med projektet att göra, det hade han ju själv bedyrat.
Ett annat skäl är att traditionella partier väljer att samarbeta med de auktoritära krafterna. Det ger dessa politiker ett motiv för att tona ned faran. Vanliga argument är att de radikala kommer att tappa kraft när de väl tvingas ta ansvar för politiken eller att de kommer att bli ”rumsrena”. Det är inte så underligt om väljarna slutar oroa sig.
Efter Liberalernas vändning i helgen får vi hoppas att de borgerliga partierna i Sverige inte behöver läggas till listan
I sin bok ”Så dör demokratier” (2020) argumenterar statsvetarna Stephen Levitsky och Dan Ziblatt för att detta ofta är första steget mot ett auktoritärt maktövertagande. De traditionella partierna, betonar de, fungerar som demokratins grindvakter. När rädsla och opportunism leder dessa partier att samarbeta med extremister är demokratin i fara. Levitsky och Ziblatt listar en rad ödesdigra missräkningar, från centrumpolitikern Franz van Papen i Tyskland 1933 till dagens republikanska parti.
Efter Liberalernas vändning i helgen får vi hoppas att de borgerliga partierna i Sverige inte behöver läggas till listan.
Men det handlar också om en räddhågsenhet bland demokratins försvarare. Som Levitsky och Ziblatt också konstaterar inleds en autokratisering ofta av att politiska rivaler beskrivs som ett hot mot existerande system. Detta tycks ställa demokratins försvarare inför ett dilemma: Utpekar man vissa politiker som ett demokratihot riskerar man att anklagas för att använda ett av verktygen i den auktoritära verktygslådan. Men om man avstår, om kunskapen inte når ut, ökar risken för att demokratin går under.
Svaret måste vara att avstå från spekulationer och undvika talet om ”hot mot demokratin” som politisk retorik. I stället gäller det att hålla sig till vad forskningen säger om hur samtidens demokratier går under. Den som är intresserad kan med fördel läsa den utförliga rapporten från V-Dem.
Om stora grupper av svenska väljare inte accepterar, eller inte känner till, vad demokratiexperter säger om utvecklingen i USA finns det skäl att oroa sig också för den svenska demokratin
Det är viktigt att minnas en sak i detta sammanhang. Hur samtidens demokratier går under, vilka faktorer som driver processen och hur de olika stegen ser ut, är inte en politisk fråga utan en faktafråga. Detta är särskilt viktigt eftersom det finns aktörer som vinner på att politisera frågan.
Den europeiska ytterhögern har länge stått Trump och konservativa tankesmedjor nära, däribland Heritage foundation. Det gäller även Sverigedemokraterna. Av det skälet har de förnekat att Trumps rörelse utgjort ett hot. Resultatet är en ”faktapolarisering” där politisk hemvist avgör vad människor tror om hoten mot demokratin.
Även i Sverige syns tecken på en faktapolarisering vad gäller Trump. När väljare får frågan om i vilken grad de håller med om påståendet att USA inte längre är en demokrati anger 86 procent av V/S/MP/C-väljarna att de håller med, men endast 52 procent av L/KD/M/SD-väljarna gör samma sak. Hela 45 procent bland de senare uppger att de inte håller med.
Uppgifterna är bekymmersamma. Om stora grupper av svenska väljare inte accepterar, eller inte känner till, vad demokratiexperter säger om utvecklingen i USA finns det skäl att oroa sig också för den svenska demokratin.
Läs mer: Åsa Wikforss: Jag hyser fortfarande hopp om att USA:s institutioner ska rädda landet
