Så står vi där med ett fruktat valresultat. Donald Trump blir president igen. Han kommer att svära sin trohet till konstitutionen i januari, ett stenkast bort från den plats där han fyra år tidigare uppmanade högerextrema att marschera mot Kapitolium för att kämpa ”like hell” mot ett fredligt och legitimt maktöverlämnande.
Eftervalsanalysen kommer att bli lång och utförlig. Mängder av hypoteser kommer att framkastas, mer eller mindre välgrundade. Det hade inte skett om Biden inte klamrat sig fast. Väljarna är missnöjda med ekonomin. Det är wokevänsterns fel. Harris drabbades av Bidens hantering av Gazakriget. Och så vidare.
Allt detta är viktigt att diskutera. Men det är avgörande att vi inte viker med blicken från den alldeles centrala frågan: Hur är det möjligt att amerikanerna väljer en auktoritär och öppet antidemokratisk kandidat till president?
Det finns två svar: Antingen vet man inte att Trump utgör ett hot mot demokratin, eller så bryr man sig inte om att demokratin är i fara.
Vad gäller det första svaret så är det utan tvekan så att det råder stor okunskap – både om vad Trump gjort och om hur en demokrati går under. Trump vinner bland väljare med låg utbildning och förlorar bland de högutbildade. Kunskap är det bästa skyddet mot desinformation. Låg utbildning utgör därför en sårbarhet för en demagog som ohämmat ljuger och sprider konspirationsteorier. Bara under det senaste halvåret har Trump vid 330 tillfällen spridit falska konspirationsteorier på Truth Social, hans egen sociala medieplattform. När demagogen dessutom är uppbackad av ett nätverk av konservativa tv- och radiostationer, högerradikala alternativmedier och poddare med miljontals lyssnare har sanningen inte en chans.
Trumps väljare har hört honom säga saker som de vet är falska, de har hört honom kalla de politiska motståndarna för ohyra och utlova en blodig hämnd
Till bilden hör att flödet av desinformation på sociala medier har varit i princip ohämmat under 2024. I samband med pandemin blev det uppenbart att falsk information kan vara direkt dödlig och flera av techjättarna vidtog åtgärder. Twitter införde till exempel Birdwatch, där man uppmuntrade användarna att övervaka spridning av opålitlig information. Nu har Elon Musk som bekant förvandlat plattformen till en dypöl av desinformation och högerextremism. Meta har också tagit ett steg tillbaka efter att man under 2020 mobiliserade för att varna för opålitligt innehåll. Under tiden har Ryssland trappat upp informationskriget. Påståendet att sanningen vinner om ordet släpps fritt visar sig vara övermåttan naivt. Kanske är det en av vår tids största och mest skadliga myter.
Men det finns ändå gränser för hur långt okunskapen kan användas för att förklara det som hänt. Trumps väljare har hört honom säga saker som de vet är falska, de har hört honom kalla de politiska motståndarna för ohyra och utlova en blodig hämnd. De vet att han beskriver pressen som folkets fiender. De har rimligen inte missat att en räcka av hans tidigare medarbetare varnat för vad Trump kommer att göra med demokratin, inklusive två tidigare försvarsministrar, eller att han vid flera tillfällen prisat diktatorer världen över. Och de vet att Trump vill deportera många miljoner invandrare, med våld om så krävs.
Det gör att vi inte kan bortse från den andra hypotesen: Man väljer med vett och vilja en president som lovar att nedmontera demokratin. Det kan låta absurt, särskilt i ett land som länge stoltserat med att vara demokratins högborg, men vi vet hur det går till när människor väljer att rösta fram fascistiska ledare. Det föregås av rädslans och hämndens retorik – en berättelse om en nation i kris, ett land som förstörts av folkets fiender och nu står på randen av en systemkollaps. I berättelsen ingår ett tydligt ”vi” som hotas av ett ”dem” (normalt en etniskt definierad grupp), svaga politiker som inte vågar säga sanningen och ta i med hårdhandskarna och en intellektuell elit som använder sig av sin expertis för att motarbeta den sanna folkviljan. Det finns bara en lösning: En stark ledare.
Demokratiforskningen visar en sak till. Rädslans retorik går normalt bara hem hos 25–30 procent av befolkningen. För att den auktoritäre ledaren ska lyckas krävs därför att etablerade politiker öppnar grindarna och väljer att samarbeta. Därmed ges demokratins dödgrävare både legitimitet och tillgång till makten. Historien uppvisar många ohyggliga exempel. Det republikanska partiet har det yttersta ansvaret för den katastrof som USA och världen nu står inför.
Läs mer:
Björn Wiman: Senast drevs han av förödmjukelse – nu av hämnd
