Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Min artikel om demokratins framtid (DN 25/3) utgår från ett faktum och ställer en fråga. Faktumet är att demokratin sedan ett drygt decennium befinner sig på tillbakagång globalt och att det sätt varpå detta sker är via röstsedeln. Det handlar om folkvalda ledare som nedmonterar demokratin inifrån, en så kallad autokratisering.
Frågan är vad vi kan göra för att skydda demokratin. Vid det här laget finns stor kunskap om de faktorer som ligger bakom en autokratisering. Vi vet att utvecklingen drivs av antiliberala, populistiska politiker som säger sig representera den ”sanna folkviljan”. Vi vet också att den samverkar med stor spridning av desinformation och känslomässig polarisering. Vi vet dessutom att populister sällan lockar en majoritet av väljarna och att vägen till makten därför går via samarbete med de traditionella partierna.
Kunskapen finns alltså. Och de flesta människor värderar demokratin högt. Ändå klarar inte det öppna samhället av att skydda sig mot de auktoritära krafterna. Varför?
Jag ser detta som en ödesfråga inte bara för enskilda länder utan för Europa. De enorma militära satsningar som nu görs för att skydda kontinenten är bortkastade om Europas demokratier inte står starka. I flera stora länder väntar ett antal högerpopulistiska politiker med välkända sympatier för Vladimir Putin ivrigt på sin chans till makten. Det gäller såväl Frankrike som Tyskland och Storbritannien. Ungerns agerande i EU illustrerar tydligt riskerna. Nu gör Donald Trump gemensam sak med Putin och försöker hjälpa Viktor Orbán att vinna valet den 12 april.
SD:s väljare har dessutom ett betydligt lägre förtroende för andra centrala samhällsinstitutioner (riksdagen, domstolar, radio och tv, universitet) samt för valsystemet.
Statsvetarna Andrej Kokkonen och Mikael Persson visar emellertid inget intresse för min fråga. Jag ska inte spekulera i varför. I stället riktar de tre invändningar mot min text.
Den första berör V-Dem och kritik som riktats mot hur resultat rapporteras – och som redovisats i ett appendix till rapporten. Jag lämnar åt de inblandade att föra den diskussionen vidare. Låt mig dock konstatera att det inte är särskilt belysande att, som Kokkonen och Persson gör, fokusera på att demokratinivån är oförändrad i majoriteten av världens länder sedan 2015. De flesta människor får inte malaria men det är ändå oroväckande att spridningen ökar.
Deras påstående att en stor del av nedgången för valdemokratin i världen förklaras av ett enda land, Indien, är också missvisande. Detta förklarar en stor del av nedgången mätt i andelen människor som lever i en valdemokrati. Det säger ingenting om antalet länder som utsatts för en autokratisering – under de senaste 25 har nästan hälften av världens demokratier drabbats.
Kokkonens och Perssons andra invändning är att det inte finns några starka belägg för att svenska medborgare rör sig i en mer auktoritär riktning. De citerar uppgifter från SOM-institutet om att den sammantagna nöjdheten med svensk demokrati inte minskat under de senaste decennierna utan ligger kvar på höga nivåer.
Vad de då undviker att nämna är att även om det totala förtroendet är konstant över tid varierar det numera tydligt med partitillhörighet. Detta visas också av data från SOM-institutet. SD-väljarnas nöjdhet har ökat från låga nivåer sedan Tidöregeringen tog över 2022, men de ligger fortsatt cirka 20 procent lägre än övriga väljares. SD:s väljare har dessutom ett betydligt lägre förtroende för andra centrala samhällsinstitutioner (riksdagen, domstolar, radio och tv, universitet) samt för valsystemet. I USA har förtroendet på liknande vis partipolariserats och detta har berett vägen för Trumps angrepp på institutionerna.
Att USA inte längre är en liberal demokrati innebär att den amerikanska demokratin som vi känt den, med matktdelning och demokratiska friheter, är borta
En tredje invändning handlar om huruvida USA kan klassificeras som en demokrati. Kokkonen och Persson påpekar, helt korrekt, att den opinionsundersökning jag hänvisar till inte klargör det demokratibegrepp man utgår från. Vad V-Dem och andra forskare konstaterat är att USA inte är en liberal demokrati längre. Men landet har fortsatt fria val och allmän rösträtt och förblir därför en valdemokrati.
Återigen missar detta den centrala poängen. Att USA inte längre är en liberal demokrati innebär att den amerikanska demokratin som vi känt den, med matktdelning och demokratiska friheter, är borta. Detta är inte en slutsats som dras enbart av V-Dem utan av flera andra institut och forskare. Steven Levitsky, som jag refererade till i min text, har till exempel konstaterat att USA nu är en auktoritär stat av samma slag som Ungern, en så kallad elektoral autokrati. Det betyder inte att det inte kan vända, u-svängar förekommer, men experter bedömer att det kommer att ta mycket lång tid att bygga upp vad Trump raserat.
En annan hypotes är att de i högre grad är benägna att acceptera Trumps angrepp på demokratin
Av någon anledning nämner inte heller Kokkonen och Pettersson ett avgörande faktum: skälet till att V-dem fortsatt klassificerar USA som en valdemokrati är att man endast mäter denna under valår och 2025 var inte ett sådant (senast man mätte var 2024, då Biden var president).
I V-Dem:s rapport konstateras också att det finns en rad tecken på att valdemokratin står under hot inför höstens mellanårsval. Andra experter har sagt detsamma. Bland de saker man oroar sig för är Trumps lögner om valsystemets pålitlighet, olika initiativ för att ändra vallagarna och att han hotat ta makten över valsystemet från staterna. Washington Post avslöjade dessutom nyligen att administrationen har planer på att ta kontroll över valsystemet genom att utlysa nationellt nödläge.
Det är möjligt att svenska väljare åt höger tydligt skiljer valdemokratin från den liberala demokratin och att de därför i högre grad än övriga väljare anser att USA fortsatt är en demokrati (och dessutom gör bedömningen att valsystemet står starkt). En annan hypotes är att de i högre grad är benägna att acceptera Trumps angrepp på demokratin givet de nära ideologiska banden mellan svensk ytterhöger och Trumphögern.
Försvagningar av civilsamhället ingår alltid i en autokratisering – liksom av public service.
Avslutningsvis några ord om vad vi vet om tillståndet för svensk demokrati. Enligt V-Dem är demokratinivån under 2025 stabil i Sverige. Men de beskriver också tecken på en försvagning, däribland utbredd självcensur bland journalister, en ökad hatretorik från politiker och politiskt motiverade attacker på fria medier och forskare. Andra statsvetare har konstaterat att den känslomässiga polariseringen tilltar i kulturkrigets spår och förväntas nå rekordnivåer under 2026. Allt detta är fenomen som tenderat att föregå en autokratisering.
Under våren har också forskare varnat för att utredningssystemet inte längre fungerar på det vis som vår grundlag kräver och i förra veckan kom en rapport som tagits fram av fyrtio europeiska människorättsorganisationer där man varnar för en försvagad rättsstat. Civilsamhällets ställning är ett annat orostecken, bland annat har Folkbildningsrådet beskrivit hur regeringens nedskärningar drastiskt påverkat tillgången till folkbildning. Försvagningar av civilsamhället ingår alltid i en autokratisering – liksom av public service. Lägg till detta en rad utspel riktade mot universitet och högskolor som enligt experter hotar den akademiska friheten.
Som framgår av min text delar jag Kokkonen och Perssons övertygelse att vi måste föra en saklig och nyanserad diskussion om demokratins tillstånd. Jag delar däremot inte deras bedömning att den största risken är att vi börjar agera som om demokratin står inför ett sammanbrott. Det finns ingen evidens för att samtidens demokratier går under eftersom människor oroar sig för mycket för att demokratin är hotad. Däremot finns det gott om exempel på demokratier som gått under för att man inte tagit hoten på tillräckligt allvar.
