”Ni hade ju lovat att inte faktakontrollera!” Orden yttrades av J D Vance i en direktsänd debatt med Tim Waltz som arrangerades av CBS News i oktober 2024. Hans ilska orsakades av att moderatorn rättat påståendet att Ohio översvämmats av miljoner illegala invandrare (det finns många invandrare i Ohio men de är där på lagliga grunder). Vances reaktion var förstås smått häpnadsväckande, men gick under radarn i ett presidentval präglat av dramatiska händelser och systematiska lögner.
Några veckor tidigare hade Donald Trump och Kamala Harris debatterat i ABC News. Moderatorn hade då vid fyra tillfällen påpekat att Trumps påståenden var falska (däribland påståendet att invandrarna i Ohio äter katter och hundar). Detta gjorde Trump och hans supportrar rasande: så väldigt orättvist att bara ge sig på Trump! Att det inte handlade om partiskhet utan om att det var just Trump som stod för lögnerna spelade ingen roll. Inför vicepresidentdebatten hade CBS News lärt sig läxan och meddelat att man skulle tona ner det journalistiska uppdraget.
Händelsen illustrerar väl ett dilemma som oberoende medier ställs inför i en tid då den ogenerade lögnen används som ett politiskt verktyg och faktapåståenden (om klimatet, vaccin, brottslighet etcetera) fått en politisk stämpel. Man kan ta ett steg tillbaka från faktagranskningen, låta ”olika åsikter brytas mot varandra” och riskera en falsk balans, det vill säga en situation där kunskap jämställs med tyckande, fakta med åsikter. Alternativt kan man hålla fast vid det journalistiska uppdraget men då riskera att anklagas för att ha en politisk agenda.
Dilemmat blir akut när fler osanningar kommer från det ena politiska hållet än det andra, vilket är fallet i Trumps USA. Den ena sidan uppfattar då ofrånkomligen faktagranskningen som politiskt driven. Av samma skäl anklagades techplattformarna för att vara politiskt partiska när de fortfarande moderade innehåll. Forskning inför valet 2020 visade att modereringen oftare drabbade Trumpväljare än Bidenväljare, men också att Trumpväljare delade betydligt fler länkar till opålitligt innehåll. Anklagelserna om partiskhet fick ändå fäste och efter valet 2024 har plattformarna slutat ge stöd till faktagranskning.
Mediekritik är en sak, de systematiska attackerna på redaktionella medier en annanÅsa
Att bli anklagad för att vara partisk är förstås inte riskfritt, särskilt inte i Trumps USA. Sedan han tillträdde har han använt ämbetets makt för att på olika sätt attackera de medier han uppfattar som sina fiender. Han har till exempel bett en federal myndighet, Federal Communications Commission, att straffa CBS för hur de klippt en intervju med Harris i programmet ”60 Minutes”. Att anklagelserna om politiskt motiverad redigering är grundlösa spelar ingen roll.
Det senaste är att Trump gett sig på public service. PBS (tv-bolaget) och NPR (radiobolaget) anklagas för att vara partiska och inte ge skattebetalarna en ”rättvis och korrekt” bild av samtidens händelser. Trump kryddade förstås med att skriva på sociala medier att bolagen är vänsterradikala monster. Allt statligt stöd ska upphöra.
Det är värt att stanna upp vid formuleringen ”rättvis och korrekt”. Den kan låta rimlig, medierna ska ju vara objektiva och inte ta politisk ställning i sin nyhetsrapportering. Men fakta är inte ”rättvisa” och vad som är sant och falskt beror inte av politiken. Mediernas uppgift är inte att vara neutrala, i bemärkelsen att inte ta ställning till vad som är sant och falskt, utan att vara objektiva. Uppgiften är att skilja fakta från åsikter, det välgrundade från det ogrundade, och förmedla kunskap om samtiden och samhället.
När medierna misslyckas med sin uppgift ska de givetvis kritiseras. Men mediekritik är en sak, de systematiska attackerna på redaktionella medier en annan. Syftet med attackerna är inte att förbättra den journalistiska granskningen utan att försvaga den. När Trump beskriver journalister som folkets fiender är målet både att underminera förtroendet för de medier som granskar honom och att motivera de politiska angreppen på dem. Samma strategi gäller attackerna på universiteten: underminera förtroendet genom att anklaga dem för att vara partiska och angrip dem sedan politiskt. Alltihop ingår i det större kriget mot kunskapen.
Forskning under de senaste decennierna visar att det inte föreligger någon partipolitisk partiskhet i rapporteringen
Anklagelserna mot oberoende medier och faktagranskning förekommer även i Sverige. Efter att TV4 avslöjade att Sverigedemokraterna drev en trollfabrik gick Jimmie Åkesson som bekant till rasande angrepp mot ”det vänsterliberala klägget” och nyligen jämställde han denna journalistiska granskning med nazistisk propaganda. Men angrepp kommer också från andra politiker och opinionsbildare. Brit Stakston från Blankspot har nyligen pekat på en farlig glidning i synen på mediernas roll där traditionell mediekritik ersatts av reflexmässigt misstänkliggörande.
I den senaste rapporten om pressfriheten i världen beskriver Reportrar utan gränser en historisk nedgång. Sverige ligger fortsatt högt men tappar några platser som ett resultat av att det svenska medieklimatet har försämrats. Redaktioner gör stora uppsägningar, näthatet mot journalister ökar och det förekommer politiska attacker mot medier.
Public service har länge stått i skottgluggen. Den 22 maj presenterade regeringen den proposition som ska ligga till grund för den kommande tillståndsperioden. Utöver stora nedskärningar, vars konsekvenser är svåra att överblicka, ingår förslag om fler nya utredningar och studier, bland annat om opartiskhet. Varför detta skulle behövas framgår inte.
Det finns redan en granskningsnämnd vars uppgift det är att bedöma om de tre public service-bolagen (SR, SVT och UR) utfört sitt uppdrag. Och forskning under de senaste decennierna visar att det inte föreligger någon partipolitisk partiskhet i rapporteringen. I det perspektivet framstår förslaget om fler studier och utredningar inte som sakligt motiverat utan snarare som ett försök till ökad politisk styrning av innehållet – och som ett sätt att misstänkliggöra journalistiken.
Den dagen public service inte längre har till uppdrag att värna det demokratiska statsskicket är det förmodligen inte mycket kvar av svensk demokrati
Public service ska enligt lag både vara opartiska och lyfta fram det demokratiska statsskickets grundidéer. Detta kan låta som en omöjlig ekvation men här är det viktigt att vara tydlig med skillnaden mellan fakta och värderingar. När det gäller faktafrågor handlar opartiskhet om att vara objektiv, att inte sprida felaktigheter och vara osaklig. Kravet innebär därför inte att man måste ta in alla ståndpunkter i en faktafråga, även de som helt saknar grund. Om detta medför att vissa väljargrupper uppfattar rapporteringen som partisk är det olyckligt men svaret kan inte vara att ge avkall på objektivitetskravet.
När det gäller värderingar är det mer komplicerat. Public service ska vara partipolitiskt opartiskt, vilket forskning alltså visar att man är. Däremot innebär demokratiuppdraget att man inte ska vara opartisk när det gäller de demokratiska värderingarna, till exempel i fråga om alla människors lika värde. Det är rimligen en typ av partiskhet som vi bör vara rädda om, även om den inte uppskattas av alla. Den dagen public service inte längre har till uppdrag att värna det demokratiska statsskicket är det förmodligen inte mycket kvar av svensk demokrati.
För att skydda oss i den nya, opålitliga informationsomgivningen krävs seriös journalistisk faktagranskning. Opinionsledare och politiker har ett stort ansvar för att inte underminera detta. De har ett ansvar att inte politisera fakta och beskriva kunskap som åsikter, att inte anklaga journalister för partiskhet enbart för att de förmedlar obekväma sanningar och att inte jämställa granskande journalistik med propaganda. Det må vara en effektiv politisk strategi att utmåla seriös faktagranskning som partisk, men det är en strategi som hotar fundamentet för demokratin: kunskapen.
Utan kunskap kan inte väljarna utföra sitt grundläggande uppdrag att hålla politiker ansvariga för den förda politiken och att ge mandat för framtida politik. Utan kunskap kan vi inte hantera samhällsproblem, pandemier och klimatförändringar. Och utan kunskap står vi skyddslösa när anti-demokratiska aktörer använder sig av propaganda för att splittra samhället, fördjupa faktaoenigheten och sprida bilden av demokratin som dysfunktionell. Den dramatiska utvecklingen i USA illustrerar alltför väl vad som står på spel.
Läs mer:
Åsa Wikforss: Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?
