Jag klär mig i svart. Byxor, skärp, blus. Svart som niqaben. Svart som IS-flaggan. Som domarens kappa, som deras döda makars skägg.
Ansiktsslöjan har de tagit av innan rättegången. Domarens makt har de erkänt. IS-flaggan har de förkastat.
Av makarna finns bara något vitt kvar, några benrester, långt borta i Syrien någonstans.
Svart, alltså. Jag vill inte provocera. Jag har provocerat nog. I nära tre år samlade jag stoff till en bok om två systrar som aldrig bett om en bok.
Under eftermiddagen den 17 oktober 2013, då deras mor undrade varför de inte kommit hem till middagen, hade tonåringarna just landat i Istanbul, där de skrev ett mejl till sina föräldrar. ”Vi har bestämt oss för att resa till Syrien och hjälpa till där nere med allt vi kan.” Det var bäst för dem alla, skrev de, för alla världens muslimer och för familjen. ”Det är kanske lite svårt att förstå nu men in shaa ALLAH kommer detta beslut att hjälpa oss alla på domedagen in shaa ALLAH.”
Nej, föräldrarna förstod inte. Inte den kvällen, och inga andra kvällar. Längst ner i mejlet kom döttrarna med en önskan: ”Ingen utanför familjen får veta att vi åkt.” Därefter stängde de av sina telefoner och tog ett inrikesflyg till gränsbyn Antakya. Där hämtades de av en chaufför och kördes till den syriska gränsen. De kröp genom ett hål i stängslet medan de turkiska gränsvakterna tittade bort, och strosade lugnt in i Syrien. Där tog den norsk-chilenske tillreste IS-krigaren Bastian Vasquez emot dem. I bilen satt hans första fru, den äldsta systerns bästa vän, och väntade på dem.
De trodde att de kunde hålla resan för sig själva. Då kände de inte sin far.
När de for var de 16 och 19 år. Nu är de vuxna kvinnor på 27 och 30. Sammanlagt har de tre döttrar.
Livet hos familjen på sju, i Bærum utanför Oslo, stannade upp då de på bara en eftermiddag blev fem. Ingen gick till skolan, ingen gick och handlade, till slut gick ingen ut genom dörren, och efter tre dagar gav sig pappan i väg för att hitta dem.
Därefter hittade han mig. Och det är därför jag tittar in i min garderob och drar fram det svartaste jag har, och drar åt skärpet. I boken ”Två systrar” skrev jag mycket om kläder. Systrarnas radikalisering var så synlig, om man bara visste hur man skulle tolka tecknen – från kort till långt, från tajt till löst, från bart till täckt, från brokigt till svart. Till sist klädde de sig i fotsida dräkter med långa sjalar och heltäckta ansikten. Tält, sopsäckar, vålnader, skällsorden var många.
Elva år efter att systrarna gjorde hijra – utvandrade på livstid – till Syrien, pågår rättegången mot dem i Oslo tingsrätt. De står åtalade för att ha deltagit i terrororganisationen Den islamska staten i Irak och Levanten, ISIL – eller i folkmun – IS. Där gifte de sig med krigare som deltog i väpnade strider och var enligt åtalen viktiga stöttepelare för sina män, bland annat genom att ”utföra husarbete och på andra sätt ta hand om dem på hemmaplan”. Utöver äktenskapet deltog de i shariakurser, koranskola, militärt träningsläger, språkupplärning, undervisning, rekrytering, och senare, då de satt i det kurdiskkontrollerade al-Hol-lägret: samröre med IS genom ekonomiska transaktioner, propaganda och planerade flyktförsök tillbaka till den islamiska staten.
När de for var de 16 och 19 år. Nu är de vuxna kvinnor på 27 och 30. Sammanlagt har de tre döttrar.
Det är mitten på oktober igen, exakt elva år efter att de satte sig på det där planet. Svartklädd går jag ner mot tingshuset. Solen skiner från en molnfri himmel. Det är en fröjd att promenera. Att välja den soligaste trottoaren. Visste de det? Att solen aldrig skulle få skina på deras hud. Att de inte längre skulle kunna gå dit de ville, öppna dörren om någon knackade. Vad ville de? Varför åkte de? Stöttade de den islamiska staten religiöst, ideologiskt och militärt? Halshuggningarna av kättare, folkmordet på yazidierna? Det är frågor jag brottades med under de år jag skrev om dem. Nu hoppas jag på att få några svar.
Jag ska möta dem för första gången. Det vill säga, jag ska lyssna till dem. I tre år samlade jag ihop vad alla andra sade om dem. Deras mor, far, bröder. Väninnor, lärare, rektor. I chattloggar hörde jag deras röster, den lätta, oansträngda tonen hos tonåringar på utflykt. De målade en rosenröd bild av kalifatet och bad sina bröder att komma dit. De som kom först fick de bästa husen. Det var bäst att skynda sig.
En lång kö sniglar sig in genom den monumentala porten till Oslo tingshus. Det har satts upp rep som slussar oss mot säkerhetskontrollen. Journalister. Advokater. Anhöriga. Ett par långa somaliska tjejer står framför mig i lila sjalar. Väninnor till systrarna, säkert. Bruna dräkter. Ljusa sneakers. Jag visas in mot kön. Väskan skannas. Vid trappan står advokaten Geir Lippestad.
Jag fortsätter uppför trappan. En tanke slår mig. Jag vänder mig om. En av de somaliska tjejerna har kommit igenom skannern. Hon går mot Lippestad. Nu ser jag det. Det är ju hon. Ayan. Den äldsta. Den drivande. Den aktiva, sociala. Entreprenören. Rekryteraren. Lippestads klient. En kvinna som varit genom helvetet och tillbaka. Sin mamma upp i dagen, ser jag nu. Hon ler försiktigt mot sin advokat. Den yngre kommer efter, rak i ryggen, helt lik sin far, ansiktsformen, läpparna, pannan, sättet hon går, det visste jag ju. Bägge bär lila hijaber runt huvudet, den ena skimrar lite.
Jag skrev till dem medan de var i Syrien, till ett messengerkonto de använde sig av, och frågade om jag fick intervjua dem till boken. Varje gång kom meddelandet ”läst” upp. Föräldrarna höll hoppet uppe. Deras mor: De håller inte ut länge i en krigszon, snart kommer de hem. Deras far: Jag ska rädda dem, snart hämtar jag hem dem.
Jag fortsatte att samla stoff och tänkte att jag snart skulle få tala med dem om det jag funnit. Men så kom de aldrig. Tre år efter att de rest tog det stopp. Jag var tvungen att ta ett beslut, publicera eller vänta?
Det här var en tid då tusentals unga européer, de flesta av muslimsk härkomst, reste till Syrien i ivrig jihad. Vad var detta fenomen? Varför förkastade de sina moderna demokratier, och flockades till ett totalitärt kalifat i krig?
Den frågan krävde svar av kött och blod, av levande människor. Att förstå radikaliseringen som sköljde över världen vid tiden då flickorna for, var av så stor samhällsvikt att ”Två systrar” publicerades utan samtycke av huvudpersonerna själva. Det är en bok om dem, inte av dem.
Deras far sade alltid när det var som mörkast: ”Jag kommer vara glad när de sitter i en norsk rättssal. Då vet jag att de är trygga.”
Domaren kommer in. Vi reser oss. Rätten har samlats, säger hon. Från åklagarmyndigheten deltar sex kvinnor. Jag ler förnöjt. Vi är i Norge. IS-hustrurna ska anklagas av sina medsystrar, de ska dömas av sin nästa.
Efter de inledande anförandena av åklagare och försvarare ska den äldsta systern ge sin version. En och en halv timme har hon fått, och hon ska få prata utan avbrott.
Ayan sitter redo i sin bruna klädedräkt, med sjalen tätt knuten kring huvudet. Just det hade jag funderat på, vad de skulle ha på sig. Färg, tyg, längd, snitt. Att de inte är svartklädda, som jag, visar på en uppmjukning vad gäller kläder.
”Jag darrar”, säger hon där i vittnesbåset. Stämman är nära gråt. Hon förvarnar om att hon kommer att gråta massor och att hon har minnessvårigheter efter tio år av trauma.
”Jag välkomnar denna rättsprocess”, fortsätter hon. ”Men när jag kom tillbaka kunde jag inte bry mig mindre. Jag återvände inte för min egen skull, utan för mina barn. De senaste åren har handlat om överlevnad. Det är mycket jag inte hunnit bearbeta, annat har jag lagt i lådor och gömt undan. Jag har lidit av skuld, skam, självförakt och ett starkt självhat. Ibland kan jag inte fatta vad jag gjort, ödelagt barnens liv innan de föddes.”
Det är en stark och reflekterande inledning. Hon bjuder oss rakt in i sitt känsloliv. Många har frågat henne om hon ångrar sig, berättar hon. Det är mer komplicerat än så.
”Jag har kommit till ro med allt som hänt, och funnit frid. Men varför jag inte är skyldig till anklagelserna kommer ni snart förstå!”
Jag har hört talas om Ayans självsäkerhet. Hon övergår strax till kritik mot pressen. ”Medietrycket startades av min far. Folk tror att han gick till pressen som en bekymrad far. Det stämmer inte!” Hon tillägger: ”Jag gjordes till en fiktiv karaktär.”
Det verkar förvrängt att gripa efter offerrollen från första stund.
Nu kommer det, tänker jag, allt jag feltolkat och missförstått. Men hon går vidare, det vill säga tillbaka. ”Jag föddes i Somalia 1993. Jag var familjens stjärna. Snart förlorade jag min far, även om jag egentligen inte märkte det.” Han hade åkt i förväg till Europa, för att försöka hitta fotfäste innan han tog dit familjen. Hon beskriver barndomen i Somalia som fantastisk. Att komma till Norge beskriver hon däremot som ”en börda, jättesvårt, med mobbning och utanförskap”.
Det är intressant hur världen kan te sig så annorlunda inifrån en människa jämfört med för dem runt om. Ayan uppfattades som tuff och viljestark, populär och social. Hon hade många väninnor, innan hon själv drog sig undan i tonåren, som en följd av sin radikalisering.
I rättssalen berättar hon om ett fenomen som är mer vanligt än ovanligt bland barn till invandrare. Känslan av att inte vara norsk nog ute, och inte somalisk nog, eller pakistansk nog eller tjetjensk nog hemma. ”Varför har du på dig tajta t-shirtar, varför leker du med pojkar?” frågade mamman och ville göra dottern mer muslimsk, mer somalisk. ”Jag ville inte dricka, jag jagade inte mitt första ligg.” Därför gick hon miste om det sociala, klagar hon i vittnesbåset.
Jag blir sittande som en liten åklagare själv, en outbildad sådan, med flera frågor på tungan. En del av mig tänker att jag borde känna sympati för den lilla flickan hon en gång var. Men det verkar förvrängt, det att gripa efter offerrollen från första stund, all orätt som begåtts mot henne, på skolan, på bussen, på gatan, medan vänner vittnar om en glad, vild, rolig, energisk Ayan, som fixade allt, var duktig i skolan och gav igen mot mobbare. Skolan berättade om anpassningar som bönerum och erbjudanden om ensamträning i gymmet.
Jag påminner mig själv om att det är dags att vara ödmjuk. Det är äntligen hennes tur att berätta. Hon äger sina egna upplevelser. Även om hon inte var särskilt religiös, kände hon att det var personliga angrepp när hijaben eller koranen kritiserades, berättar hon. När hon gick på gatan såg folk bara en invandrare, en muslim, en hijab, inte henne. På Facebook läste hon en dag budskapet: ”Bränn inte Koranen, läs den!” Avsändaren var Islam Net, en salafistisk ungdomsorganisation i Oslo. Det var början. En ny värld öppnade sig. Hon fann trygghet, mening, sig själv och många vänner. Ingen brydde sig om huruvida hon var norsk nog eller somalisk nog, så länge hon var muslimsk nog!
En avgrund öppnade sig.
”Jag mötte en tjej i moskén, hon bad på ett lite annorlunda sätt än jag. Jag anade inte då hur betydelsefull hon skulle bli i mitt liv.”
Ayan gjorde allt som Emira gjorde, hur hon shoppade, sminkade sig, gick till parken, hur hon åt. En dag i den botaniska trädgården invigdes hon i Emiras planer på att gifta sig med jihadisten Bastian och resa till Syrien. Ville Ayan följa med?
Väninnan åkte ensam. I månader lockade hon på Ayan, och spelade på religiösa skuldkänslor. Brydde sig inte Ayan om att muslimerna led i Syrien? Lät hon bara som om hon var en äkta muslim?
Ayan ville också gärna gifta sig, men hennes far hade sagt nej till friarna som korsat hennes väg. Bastian kunde hitta en man till henne i Syrien, lovade Emira.
I rätten understryker Ayan: ”Jag reste inte till IS. Jag reste till min bästa vän.”
En bild börjar målas upp. Det är hela tiden någon annans fel. Någon stängde henne ute. Eller låste henne inne. Själva skulden för att hon tog sig till Syrien vill hon gärna dela med andra. Varför stannades vi inte i passkontrollen på Gardermoen? Varför rapporterade inte banken att jag använde mitt kort i Turkiet? Varför tillkallades inte turkiska polisen när vi checkade in i Antakya?
I Syrien inser Ayan att hon förts bakom ljuset. ”Jag litade blint på Emira, och Emira svek mig.”
Hon säger att hon aldrig kommer förlåta väninnan. Efter en vecka gifter hon sig med Bastians vän, Hisham, som vuxit upp i samma grannskap utanför Oslo. Bägge männen blir enligt Ayan snabbt våldsamma, i likhet med många andra tillresta krigare. Hon berättar om grannkvinnor som blev slagna med kablar och piskor, som varje dag kunde skylta med nya blåmärken. Hisham slog henne lyckligtvis inte, men han lät henne inte gå fritt i sitt eget hus. Hon fick vara i sovrummet. Och i köket. I vardagsrummet fick bara han och hans kamrater vara.
Livet som hemmafru var ett liv under tvång. Men då systrarnas far kom för att hämta dem, ville de inte följa med. Ayan är skoningslös mot sin pappa. ”Jag kommer aldrig att förlåta min far.”
För hennes far uppfyllde inte önskan om att inte berätta för någon att de åkt till Syrien. Han ropade ut till hela världen att hans döttrar lurats dit. Hittade dem gjorde han också. Ett möte skulle äga rum i en vägkorsning i byn Atmeh. Sadiq hade hyrt in krigare från den islamistiska Nusra-fronten för att hitta och befria döttrarna. Hisham hade med sig jihadisterna i IS.
Detta har hänt
Systrarna kommer från Bærum i Norge och var 16 och 19 år gamla när de lämnade Norge och reste till Syrien 2013. Där gifte de sig med IS-krigare. Deras familj i Norge anmälde flickorna försvunna.
2019 stod det klart att systrarna och deras totalt tre barn befann sig i ett läger i nordöstra Syrien. 2023, tio år efter att de reste, hämtades de hem till Norge av Polisens säkerhetstjänst.
I dag är systrarna 26 och 30 år gamla. De är åtalade för att ha deltagit i IS. Systrarna nekar till brott. Rättegången inleddes den 15 oktober i Oslo.
Det kunde ha varit så enkelt. Bilen kunde ha stannat. Flickorna kunde ha gått ut, så att de kunnat prata med sin far. Men på det sättet opererar inte konkurrerande väpnade fraktioner, så slaget stod där i rondellen. Sadiq blev stående och såg på när bilen döttrarna satt i träffades av kulor från hans egen räddningspatrull. Den yngsta dottern träffades av en expanderande kula i ankeln, som exploderade inuti foten.
”Han var anledningen till att min lillasyster blev skjuten, varför gjorde han inget för att hjälpa henne?” anklagar Ayan. Bilen med den skadade dottern gasade ut ur rondellen. Sadiq fick aldrig träffa henne. Men han fick träffa Ayan, som enligt hans utsago var insvept i svart från topp till tå. Hon var rak och tydlig, som hon alltid varit. Hon varken kunde eller ville följa med honom. Hon var gift nu. Hon var hemma.
”Efteråt fick jag höra att han blivit arresterad”, säger Ayan. ”Bastian hade gått igenom hans telefon och hittat sms från norsk polis och sagt till IS att han spionerade åt Norge.” Det ledde till en månads tortyr i IS-fängelse. Bastian hade varit den mest brutala. Ayan placerar in sig och sin syster i den bittra konflikten mellan de två jihadistgrupperna. ”På grund av denna händelse blev det full konflikt mellan Nusrafronten och IS.”
Deras far åkte hem efter månaden i fångenskap. En irriterande, insisterande far. Kunde han inte förstå att den islamiska staten var starkare än han och ge sig?
Med en kropp och själ full av skråmor ville han varna andra, berätta om döttrarna, gå till botten med vad som hänt. Till det ville han ha min hjälp.
Med omsorg för sin skadade syster berättar Ayan med stor inlevelse om sex år i den islamiska staten, därefter fyra år i två läger under kurdisk kontroll i norra Syrien.
Det var en kamp för överlevnad. Fruktan för att straffas sitter kvar i kroppen. Rädslan för att något ska hända barnen plågar henne. Efter två missfall ville hennes make skiljas från henne i nionde månaden eftersom hon inte var underdånig nog.
Medan hon förklarar använder Ayan ordet feminist om sig själv tre gånger. Alltid med förbehåll – ett slags feminist, en liten feminist, nästan som en feminist.
Kalifatet är en studie av vad som sker när en samling shariadomare från arabvärlden möter kriminella wannabe-islamister från Europa och bildar ett samhälle. Det värsta, ett folkmord, blev folkgruppen yazidierna utsatta för. I vittnesbåset väljer Ayan att spela sin offerroll som motsvarande yazidierna. Efter att maken träffats av en raket tvingades hon be andra om skydd och fick bo hos en syrisk familj. Där bodde också en kvinna som behandlades nedlåtande. ”Precis som mot mig! Jag visste inte att hon var yazidier, hon var så snäll och positiv, jag började frukta för mig och mina barn. För att jag inte var som dem. Jag var mörk i huden.”
Som tillhörande IS var hon likväl en del av herrefolket, mörk eller inte.
Hon åkte därifrån med de två barnen, från hus till hus, tält till tält, åt ogräs, mögligt bröd, var svimfärdig av hunger, likväl var hon den som hjälpte andra, berättar hon, hittade mat, delade med sig av sin soppa. Och kände att hon äntligen kunde göra det hon kommit dit för – hjälpa.
Åklagarens utfrågning har ännu inte inletts. En av frågorna är hur länge man kan säga att en hemmafru deltar i IS, säger försvararen. Avslutas deltagandet när maken dör?
Ayan säger att hon levde för att barnen skulle överleva. Det som försvårar hennes sak är att hon behöll banden till den islamiska staten också i de kurdiskkontrollerade flyktinglägren. Till skillnad från andra norska kvinnor bad hon till en början inte om bistånd för att bli hämtad. Hon planerade sin egen flykt. Tillbaka till IS.
Nu sitter hon tryggt i tingsrätten, precis som hennes far hoppats.
Hon ville alltså tillbaka till kriget. Med barnen. Samtidigt mottog hon pengatransaktioner i lägren, och som hon säger i rätten, även från IS-anhängare, men hon brydde sig inte om vilka som skickade pengar, så länge det hjälpte barnen. Hon kallade bankverksamheten ett ”lukrativt arbete” som ledde till bra ”vinst”.
Till sist förklarar hon varför hon ville organisera sin egen flykt tillbaka till IS.
”Tanken på att fråga Norge om att få komma hem, och att få avslag, var värre än att inte komma hem!”
Det går inte ihop. Hellre ta med barnen till ett IS-hus i Idlib där kampen fortsatt rasade än att riskera sårad stolthet? Jag minns ett återkommande ord bland dem som berättat om kvinnan i vittnesbåset: stolt.
Till sist bad hon om hjälp, och Norge ställde upp. Nu sitter hon tryggt i tingsrätten, precis som hennes far hoppats.
Några av hennes sista ord i den fria förklaringen är att hon fortfarande lever i en mardröm. Efter tio år i ett omänskligt helvete. Jag tänker där jag sitter att hon är en gudabenådad berättare. Om hon orkar, bör hon skriva sin egen bok. Utan att jag ska blanda mig i.
Övers. från norska: Johanna Käck
Åsne Seierstad
Åsne Seierstad är en norsk journalist och författare. Hon har bland annat gett ut reportageböckerna ”Bokhandlaren i Kabul: ett familjedrama” (2002), ” ”Ängeln i Groznyj: berättelser från Tjetjenien” (2008) och ”En av oss: en berättelse om Norge” om terroristen Anders Behring Breivik (2013).
2016 kom boken ”Två systrar” där Seierstad skriver om tonåringarna som reste till Syrien. Under arbetet med boken fick hon aldrig intervjua systrarna utan byggde den på samtal med deras familj och omgivning.