Minns ni Irakkriget och den unga norska tv-reportern i skyddsväst som höll i hjälmen medan bomberna smällde och kulorna ven i bakgrunden? Åsne Seierstad blev en hjälte för svenska och norska tv-tittare när hon stod framför kameran och rapporterade i realtid medan kriget pågick.
Hon hade då varit stationerad i Ryssland, Kina och Kosovo. Efter tiden som krigsreporter i Bagdad fortsatte hon, nu snarare som upptäcktsresande journalist i krigets spår. I Afghanistan, Serbien, Tjetjenien. Hemma i Norge skrev hon om Anders Behring Breivik och Utøya-massakern. Och om två systrar som rekryterades av islamister till Syrien. Av allt har det blivit böcker, ofta bästsäljare.
Den nya boken ”Ofred. Ryssland inifrån” har knappt vilat i tryckpressarna. Den påbörjades i januari 2023, elva månader efter den ryska invasionen i Ukraina, och avslutades i september i år. Liksom hennes tidigare böcker är den snyggt och väl översatt till svenska av Jan Stolpe.
Åsne Seierstad väjer inte för det som kan verka omöjligt. Tar med sig kreativa metoder till länder där journalister inte får jobba. Reser hur långt som helst, dit där vägar knappt finns, som högt upp och långt in i Sibirien. Går så nära hon kan, låter människor tänka och tala tills det tar stopp. Då pausar hon, och återkommer en annan dag. Ibland kroknar de, men oftast går det att backa och hitta en annan väg. Det här är en tidskrävande form av journalistik, få har råd att bedriva den. Desto värdefullare att den existerar.
I centrum av den 656 sidor tjocka boken står en soldat som rymt från Wagner-armén. Åsne Seierstad hör 2023 på radio att en ”möjlig rysk legosoldat” tagit sig över gränsen till Norge. En dag dyker han upp i tv-nyheterna, hon lyckas komma i kontakt med honom och han går med på att hon, som efter sina år i Ryssland talar hans språk, spelar in samtalet på sin telefon. Så kan hennes rafflande reportage om Andrej börja.
Åsne Seierstads bok innehåller fler livsöden än Andrejs, vilket skapar problem med måttet. Boken sväller
En bil bromsar strax efter midnatt in mellan Murmansk och norska gränsen och en mansperson i vita överdragskläder med en platt flaska vodka, cigaretter och ett pass i fickan hoppar ut. Snön är djup. Det första stängslet är lätt att ta sig över, det andra är larmat. Det tjuter och ger honom en stöt innan han ramlar ner på andra sidan. Medan hundar skäller och man skjuter efter honom kommer han på; mobilen! Fiskar upp den och slänger den i issörjan på väg över floden. Springande, med kompassen i handen och med vodkaklunkar mellan varven, ser han plötsligt hus. Ljusslingor och girlanger, postlådor på gulliga stativ. ”Vilka fina soptunnor.” Han är i Norge.
Andrejs livshistoria stupar neråt. Hans mamma ”bär sin familj på axlarna”. Och försöker tackla en ständigt supande make som dagligen misshandlar henne och barnen. Allt slutar i en tragedi som slår sönder familjen och sveper bort dem från varandra.
Åsne Seierstad reser med järnväg två dygn från Moskva och fem timmar norrut från Tomsk i Sibirien, söker upp familjens hem, nu ett ödehus där golv rasat in och köksgardinerna fladdrar i fönsterbågar utan glas. Hon följer dem som en spårhund, letar upp olika barnhem där barnen placerats, talar med lärare och rektorer och med dem i familjen som ännu lever.
Bor hos en moster till Andrej, letar upp småsystrarna som sent fått reda på att de hade andra föräldrar än fosterföräldrarna. Hittar den försupne fadern, härjad och krokryggig, med cigg i mungipan och extrajobb på tajgan.
Hon ringer och reser och pusslar och bilden klarnar. Spriten rinner som en giftåder genom hela familjens historia och saboterar människornas liv, vilka slutar i misär.
Några tror på Putin, men beklagar att varumärken som Louis Vuitton flyttat. Andra ser djupet i tragedin och sörjer
Andrejs tillvaro går vidare i Norge. Han förhörs gång på gång, sur och irriterad. Gnällig, krävande, pockande. Super när han kommer åt. Saknar impulskontroll. Slår kvinnor. Stjäl och säljer stöldgods. Hamnar i arrest, bland annat för misshandel. Skolkar från norsklektionerna. Ingen vidare strateg vad gäller kvalifikationer till asylrätt i Norge.
Men som Wagner-soldat fungerade han. Brutal och gränslös. Hans berättelse från sitt liv som legoknekt i den värsta av arméer är full av vidrigheter. Wagnergruppens ledare ”Prigozjin tycktes stortrivas som dirigent i död” och rekryterar direkt från fängelserna: ”Den bästa soldaten var den som ingen skulle sakna.” Fångar som ofta satt inne för mord och våldtäkt, en del på 20 år, beordras till Bachmut. Mycket kött och lite kompetens, tycker Andrej som blir gruppchef. Fångarna som ska föreställa soldater lyssnar inte, uppfattar inte order och är urusla skyttar. Andrej vill inte förnya sitt kontrakt, men befälet vägrar släppa honom. Han ser att hela kriget är vansinne. Ingen vill ha ryssarna där. Allt han fått höra är lögn. Då rymmer han från Donbas.
Åsne Seierstads bok innehåller fler livsöden än Andrejs, vilket skapar problem med måttet. Boken sväller. Via sina gamla kontakter i Ryssland får hon livsberättelser som alla vittnar om ett Ryssland i fritt fall. Marija och Ivan, som äntligen efter många års försök fått ett barn, ser livet de drömt om försvinna. Ivan kallas som sjukvårdare till Ukraina, ser skräckslagen det galna i kriget och upplever förfallet. I början fanns det kirurger, nu kommer det vilka klåpare som helst som inte vet vad de ska prioritera. Ivan återvänder hem som ett vrak, psykiskt utslagen. Döda ryska soldater som skickas hem begravs i hemlighet.
Författaren träffar kvinnor runt Pussy Riot, gamla vänner, forskare, den stroppige sonen till en oligark och alla ger de henne sina historier, tankar och känslor. Några tror på Putin, men beklagar att varumärken som Louis Vuitton flyttat. Andra ser djupet i tragedin och sörjer.
Mitt i det omvälvande och omtumlande i projektet – det hårt drabbande i dessa berättelser – är Åsne Seierstads stil så underbart frisk. Subtil och klar. Journalistik i bästa form.
Läs fler texter av Maria Schottenius och andra av DN:s bokrecensioner
