Det är förstås något djupt deprimerande över att Lilian Thurams tjänster över huvud taget är så efterfrågade. Men nu är det som det är.
I Vita huset sitter en snart åttioårig president och pratar obehindrat om att somalier har låg IQ. Inom europeisk fotboll sköljer en våg av rasistiska incidenter över svarta spelare.
Någon vecka innan vi träffas har Benficas Gianluca Prestianni tillfälligt stängts av från Champions League, i väntan på utredningen om vad han sa till Vinícius Júnior under matchen den 17 februari i år.
Enligt Real Madrid-stjärnan Vinícius kallade Prestianni honom ”apa” vid upprepade tillfällen, något som Kylian Mbappé bekräftade efter matchen.
– Han drog upp tröjan över munnen och kallade Vinícius för apa fem gånger, jag upprepar: fem gånger, sa Mbappé.
– Rasismen maskerar sig alltid, titta bara på Ku Klux Klan. Att förnedra någon är den ultimata kränkningen. Man vet att man inte får göra det och om man ger efter för de här våldsinstinkterna måste man dölja det, säger Lilian Thuram.
Han menar att varken samhället eller fotbollen kommer att komma till rätta med problemet om vi vägrar blicka bakåt.
– Jag är förälder och historiskt har jag fått aga mina barn. Jag är man och har genom historien haft rätt att slå min fru. När vi talar om de här ämnena måste man förstå att detta fortfarande existerar för att det finns i vår historia. Många vill inte se sin kultur, de vill tro att sexism, rasism och homofobi är ett individuellt val. Men sanningen är ju att majoriteten av allt våld utövas av män och majoriteten av all rasism utövas av vita.
När det multietniska franska landslaget vann fotbolls-VM på hemmaplan 1998 var Lilian Thuram en av fanbärarna. Hans två mål i semifinalen mot Kroatien – landslagskarriärens enda – är för evigt inskrivna i den franska idrottshistorien. Två år senare vann laget EM av bara farten.
– Visst var -98 en väldigt viktig tid för det öppnade för ett samtal. Okej, vi vann VM med ett multikulturellt lag, så varför finns inte detta Frankrike representerat inom andra områden än fotbollen? Plötsligt sa en hel generation fransmän till sig själva: Om de lyckades vinna på det här sättet kan vi förändra samhället också. Det blev mycket mer legitimt att tala om jämlikhet, säger Thuram om 98-arvet.
Hans gamla lagkamrat Didier Deschamps, numer förbundskapten för Frankrikes landslag, brukar hävda att när man vinner fotbolls-VM förändras livet för alltid.
Att det är giltigt för 98:orna råder ingen tvekan om. Under fotosessionen med Lilian Thuram kommer flera människor fram och vill ta selfies, eller spela in en video.
Utanför Nationalförsamlingen kan inte ens vakthavande gendarmer låta bli att peka storögt och le.
– Det är ju för att jag vunnit VM som jag kan hålla på med det här och att folk lyssnar, säger Thuram.
Med sin stiftelse Fondation Lilian Thuram besöker han bland annat skolor för att tala om rasismens europeiska historia. På kontoret i centrala Paris finns ett bibliotek med hyllmeter av böcker om kolonialismens historia, men också flera sociologiska verk om hur kapitalismen och rasismen hänger ihop.
Lilian Thuram är välformulerad och levererar långa svar som inte sällan landar i retoriska frågor. Han djupdyker gärna i teoribildningar kring ”den vite mannens narcissism” – obehaget vita människor kan uppleva när de konfronteras med den koloniala historien. Hans ofta radikala ställningstaganden har emellanåt mötts av kritik i Frankrike.
Antirasismen liknar han vid en klasskamp.
– När vi talar om exempelvis slavhandeln måste man förstå att det inte bara handlar om en konflikt mellan människor med olika hudfärg, utan om ett ekonomiskt system där en minoritet gynnades. För att exploatera svarta människor var man tvungen att hitta på skäl för att legitimera våldet och det gjorde man genom att säga ”de är inte som vi”.
Tidigare i år publicerade Kick it out, en brittisk organisation som jobbar mot diskriminering, en rapport som visar att rasismen inom inom fotbollen ökar. Jämfört med de tre föregående åren dubblerades antalet rapporter om rasistiska incidenter inom det engelska ligasystemet under förra säsongen.
I slutet av februari utsattes fyra svarta spelare från lika många Premier League-klubbar för diskriminerande tillmälen på sociala medier under en och samma helg.
Wolverhampton-anfallaren Tolu Arokodare var en av dem. Klubben valde då att vidarepublicera flera av kommentarerna utan att blurra avsändarna, för att visa på problemet.
Rätt, tycker Thuram.
– Att avslöja rasism är alltid legitimt. Det finns folk som tycker att svaret blir överdrivet eller rentav för våldsamt, men att försvara sig är också att peka ut den skyldige. Och de skyldiga känner sig sällan skyldiga till vad de gjort.
Efter en framgångsrik karriär i klubbar som Juventus och Barcelona lämnade Lilian Thuram fotbollen 2008. Till skillnad från de flesta i 98-gänget, som antingen blivit framgångsrika tränare – Deschamps, Zidane – eller expertkommentatorer, är hans kontakt med sporten numer endast en familjehistoria.
Samma dag som vi träffas är det kvartsfinaler i Champions League, men han planerar inte att titta.
– Jag kollar bara om barnen spelar, säger Thuram, som handlade det om den lokala P14-serien.
Men utöver att vara världsmästare i fotboll och fransk mästare i antirasism är Lilian Thuram numer också en högprofilerad fotbollsfarsa, vare sig han vill eller inte.
Marcus Thuram, äldste sonen, är anfallare i Inter och mer eller mindre bofast i det franska landslaget. Khéphren Thuram, 24, är defensiv mittfältare i pappas gamla klubb Juventus och gjorde debut i det franska landslaget i höstas.
I sommar är de båda aktuella för Frankrikes trupp till VM i USA, där rasismen numer har ett direkt utlopp från högsta ort.
– Folk blir chockade av vad Donald Trump säger och av vissa politiska rörelser i Frankrike och andra länder också. Men är man svart vet man att rasismen i USA inte började med Donald Trump. Det blev tydligt var USA står politiskt just nu när ICE-styrkorna nyligen dödade två vita personer (Alex Pretti och Renee Good, reds anm), säger Lilian Thuram.
– Som svart vet man att relationen till staten kan vara dödlig. Det som hänt nu är att många vita börjar bli rädda för att det statliga våldet kan vändas mot dem. Jag säger alltid till mina söner att de ska vara försiktiga, framför allt när de är i USA, och att aldrig glömma att de är svarta.
Han tror ändå inte på bojkott av mästerskapet som metod.
– Inför varje OS och fotbolls-VM pratas det om bojkott, men ett VM har aldrig bojkottats. Det är ju stater som tar beslut om bojkott, inte spelare, tränare eller fotbollsförbund.
Världen har snurrat många varv sedan ”Les Bleus” vann VM-guld 1998. Frankrike har pendlat mellan etniskt präglade uppror i förorterna, extremhögerns framgångar i opinionen och ännu en ny generation svart-vit-arabiska fotbollsidoler med ännu ett VM-guld i prisskåpet.
Att fotbollen fortsätter vara en arena också för oförblommerad rasism, tycker Lilian Thuram inte är särskilt konstigt.
– Fotbollen är den största sporten och drar till sig enormt mycket människor, pengar och passion. Självklart kan man analysera rasismen inom fotbollen för att visa hur resten av samhället fungerar. Rasismen har djupa spår i vår kultur, det är därför den återfinns inom alla sektorer, säger Lilian Thuram.
Fakta.Lilian Thuram
Född: 1 januari 1972 i Pointe-à-Pitre på Guadeloupe.
Bor: Paris.
Familj: Gift med journalisten och sångerskan Kareen Guiock sedan 2022. Sönerna Marcus och Khéphren, från ett tidigare äktenskap, är båda professionella fotbollsspelare.
Spelarkarriär: Inledde proffskarriären i Monaco (1990–1996) innan han tillbringade fem säsonger i Parma (1996–2001). Efter fem säsonger i Juventus (2001–2006) avslutade han karriären i Barcelona (2006–2008). Har gjort 142 landskamper för Frankrike.
Meriter: Har vunnit VM, 1998, och EM, 2000, samt fyra italienska titlar med Juventus, varav de två sista formellt fråntogs klubben efter mutskandalen Calciopoli som briserade 2006. Utsågs till årets spelare i Frankrike 1997.
Övrigt: Har medverkad i flera franska musikproduktioner och filmer genom åren och publicerat en handfull böcker. 2017 blev Lilian Thuram hedersdoktor vid Stockholms universitet
