”Jävla karlar” är den kanske mest hyllade och framgångsrika svenska romanen på senare år. Andrev Waldens uppväxtskildring handlar om en pojke som lever med sin inte helt perfekta mamma. Under en period på sju år passerar sju värdelösa pappor revy.
I höst kommer boken, som sedan tidigare är utgiven i Norden, också på engelska och tyska. Och i början av nästa år får den premiär som teaterföreställning på Scalateatern i Stockholm.
Andrev Walden var skeptisk när han första gången fick höra idén om att göra teater av hans roman.
– Jag kunde inte se det framför mig. Å andra sidan har jag aldrig kunnat se en bok framför mig som teater. Vilket lyckligtvis inte betyder att man inte kan göra teater av böcker. Det var först när de halade fram Shanti ur innerfickan som jag började tro på det.
Andrev Walden och regissören Eva Dahlman har redan varit på plats på Scalateatern en stund när även Shanti Roney dyker upp. Walden är förväntansfull. Det blir första gången han möter skådespelaren som ska gestalta hans berättelse och han går ut hårt när de tre har slagit sig ner tillsammans.
– Du har ett – jag vet inte om det här är en komplimang eller ett angrepp – men du har ett pojkansikte som rymmer något fasansfullt, du har alla åldrar i ansiktet. Det ryms så många karaktärer i ditt ansikte. Jag skulle säga att det ryms oskuld och skuld i samma ansikte. Och du har förmågan att växla däremellan. Vilket gör att jag har lätt att se dig glida in och ut ur karaktärerna.
Shanti Roney svarar genom att visa upp två av sina ansiktsuttryck: generad och konfunderad över den översvallande hyllningen.
– Det är en jätteutmaning, jag har aldrig gjort en monolog på scen förut, säger han.
Ensam på scenen i kanske två timmar. Det blir alltså mycket text för Shanti Roney att lära sig. Han tar sig om hakan och skakar en aning på huvudet. Långa och många repliker är egentligen inte hans grej, han brukar stryka det mesta av sina repliker när han spelar in film, säger han.
– Först blev jag nog lite rädd. Hur fan gör man det här? Klarar jag det här? Är jag intressant nog? Samspelet i en ensemble är ju väldigt kul. Det här känns lite ensamt hela grejen.
– Men sedan så pratade jag med Eva, läste boken och förstod att det finns en möjlighet att göra något väldigt kul. Det finns något fint med en ung människa som bara betraktar allt som händer runt den. Jag tycker att boken skildrar både tiden och de här människorna, säger Shanti Roney.
– Vi är båda barn av gröna vågen. Jag tänker att du hade en stabilare version av det. Men känner du igen något av det jag skildrar? frågar Walden.
– Ja, det finns mycket. Hennafärgen, svarar Roney som berättat förr om sin bakgrund uppvuxen i en hippiefamilj.
– Du vet hur henna luktar? frågar Walden.
– Jag ville likna min mamma när jag var liten. Så då ville jag ha hennafärgat hår. Och då färgade de mitt, men det blev helt orange. Så jag kallades för Moroten. Sedan finns det olika drag i de här olika personerna jag känner igen. Framför allt Växtmannen. Men jag kommer från ett tryggare sammanhang. Även om vi stack ut våldsamt. Vi var mer riktiga hippies i skogen.
– Jag är mer uppvuxen i spillrorna av 1968, säger Walden.
Eva Dahlman har på senare år redan gjort teater av två framgångsrika romaner, Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” och Fredrik Backmans ”Britt-Marie var här”. Hon är på det klara med att det blir en svår nöt att knäcka att göra en monolog av en roman på närmare 400 sidor.
– Jag satt och räknade och fick känslan: ”Jag kommer inte att klara det här”, men när jag såg att ”Britt-Marie var här” var längre, då kände jag: ”Jag kommer att klara det”, säger hon.
Eva Dahlman skrattar rått när hon får frågan om dramatiseringen är klar och svarar bara: ”Gud nej!” Det blir ett intensivt arbete med att stuva in alla sju papporna – ingen går att ta bort, sju är ett magiskt tal och själva bokens idé.
– Jag hade ju aldrig lämnat över det här till Eva om jag inte hade haft fullt förtroende för att hon fixar det, säger Walden. Hon har ändå brutit ner ”Egenmäktig förfarande”, och det är 2000-talets bästa roman.
Det har aldrig varit på tal att han skulle vara med och göra dramatiseringen.
– Grupparbeten är outhärdliga. Jag klarar bara av inget inflytande eller fullt inflytande. Därför sa jag tidigt att jag inte vill vara inblandad. Att bryta ner en bok kräver en hänsynslöshet som författaren inte har.
Andrev Walden säger att innan han mött Eva Dahlman var han orolig för att en teateruppsättning skulle bli för allvarstyngd.
– Nu känner jag att hon är intresserad av humor och det tycker jag är jätteviktigt. Att man inte bara utvinner mörkret. Det är en ganska kul berättelse med ganska kul karaktärer, tycker jag själv.
Läs mer: De skrev årets mest sålda bok
