Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Året 1914 seglade skeppet Endurance, under irländaren Ernest Shackletons ledning, från Buenos Aires i riktning mot Sydpolen. Efter några månader fastnade hon i isen. Besättningen tvingades överge skeppet, slå läger på isen och senare – när skeppet sjunkit och isen släppt – ta sig med livbåtarna för att söka hjälp. Denna händelse är ramberättelsen för Mia Öströms ”Den vita döden”. Hon återger bland annat hur besättningen svarade på en annons som garanterade ”låga löner, bitter kyla och långa månader av konstant mörker”.
Men bokens huvudperson är ingen av de män som svarade på annonsen. Det är i stället en fripassagerare. Sven. En pojke med svenska rötter vars föräldrar dött i barnsäng respektive feber. Fast besluten att hitta sina svenska släktingar beger han sig ner till hamnen och stiger ombord på första bästa skepp.
Sven är alltså särdeles ensam och utsatt, men accepteras av besättningen och får i uppdrag att hjälpa till med matlagning och städning. På båten finns också katten Chippy, som påminner om familjekatten som han tvingats lämna kvar i Buenos Aires, och inte mindre än 69 hundar. En av dessa hundar, Elsa, blir hans egen. Men Sven får också en vän i snickaren Harry, som tar honom under sina vingar.
Mia Öström skriver med fin närvaro fram villkoren som nu präglar Svens liv: ofattbar köld, hunger och tungt arbete, men också den trygghet som växer fram med skeppet och med de enskilda individer som blir hans förtrogna. Sinnligt beskriver hon kylan som bränner och svider, lukten av sälkött och den oro som ligger och skvalpar efter skeppet som en konstant följeslagare, en osynlig varelse som krafsar efter dem. Även den tjocka, vita, ogenomträngliga isen blir en kännbar fiende. Sven konstaterar att han alltid trott att döden skulle vara något mörkt.
Vad som fattas, och som skulle kunna göra resan ännu mer drabbande, är Svens historia. En tydligare bild av livet i Buenos Aires. Minnena av familjen bor exempelvis i tröjan som bär hans mors doft, men hade kunnat få fler konturer. Den ambivalens som rimligtvis finns i att lämna familjen bakom sig för att söka ett liv i Sverige är i princip okommenterad. Även de ur besättningen, som han umgås så mycket med, blir anonyma och lite opersonligt återgivna. Ändå går det att ta på Svens smärta och längtan efter tillhörighet. Stilsäkert bygger Mia Öström upp en isande spänning som gör boken till en äventyrlig bladvändare.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
