Det har skjutits i Göteborg. Ytterligare en person har mördats i en av Sveriges längsta och blodigaste gängkonflikter – den mellan nätverken i Norra och Södra Biskopsgården.
Så fort Sam, som egentligen heter något annat, får meddelandet går tanken genom huvudet: Är det hans vän som har dött?
Den här kvällen var det inte så. Men det skulle inte ha varit första gången.
●●●●●
Långt bort från skjutvapenvåld bor Sam i dag. Hallen är fortfarande full med halvt uppackade flyttlådor, väskor och kassar. Där samsas flickvännens väskor med Sams luvtröjor och porslin – två liv som nu möts. De viktigaste möblerna är i alla fall på plats: soffa, säng, matbord och tv.
Det gick fort för paret att hitta lägenheten. Kravet var att den skulle ligga långt bort från Biskopsgården, där Sam är född och uppvuxen.
– Biskops är för blodigt nu. Folk dör som flugor. Jag vill inte ha något med Biskops att göra. Jag kunde inte vara kvar, säger Sam.
Inte om han vill lyckas med att lämna det kriminella nätverk som han varit en del av sedan han var barn.
För Sam började allt med gården. Innergården till miljonprogramshusen, en gräsplätt omringad av grå fasader.
– Jag har känt de här människorna i hela mitt liv. Jag är uppvuxen med dem, vi hängde på samma gård. För mig var de inte ett kriminellt gäng, de var bara ett kompisgäng, säger han.
Trångboddhet, barnfattigdom och dålig skolgång beskrivs ofta av polisen som riskfaktorer för att unga ska dras in i kriminalitet. Sam ger samma bild. Unga, framför allt killar, som vill tjäna pengar, inte lyckas i skolan, och gärna hänger utomhus för att slippa trängas hemma.
Till skolan gick Sam bara för att äta lunch. Sedan skolkade han. Så småningom började han utföra små uppdrag.
Polisens kartläggning av gängkriminella kallas för cylindermodellen. Personer sorteras utifrån deras funktion för nätverket i så kallade A, B, C och D-aktörer. Längst ner är D-aktörerna – de allra yngsta, som kanske inte har begått brott men befinner sig i riskzonen.
Ungefär 450 personer är i dagsläget med i cylindermodellen på Hisingen, varav hälften i Biskopsgården. Majoriteten är män. Polisen har koll på så unga som 7-åringar.
Sam blev kartlagd i högstadiet, efter att han hade synts med äldre gängkriminella. Något år tidigare gjorde en områdespolis ett hembesök för att prata med Sam och hans mamma. Polisen lämnade sitt nummer: ”Du kan ringa mig om du vill.”
Sam och polisen rings fortfarande. Trots att han inte längre bor kvar i sitt gamla område; trots att han inte längre är en del av nätverket.
– Jag har varit ett slags förebild och pappafigur för honom. Han säger själv att jag har varit en del av att han kom ur det, säger områdespolisen.
Vi träffar områdespolisen, som har mångårig erfarenhet av att jobba i Biskopsgården, på polisstationen tillsammans med kollegan och gruppchefen Joel Dalerstedt. För att kunna fortsätta bedriva sitt arbete utan att bli igenkänd vill områdespolisen inte medverka med namn och bild.
Områdespolisen sitter sällan inne på stationen. Oftast är han och hans kollegor ute: på Vårväderstorget och Friskväderstorget, hälsar på en kvinna i en kiosk, pratar med unga killar på gatan, håller koll på de som ingår i cylindermodellen.
– Jag kommer säga något nu som inte många har sagt: Man blir inte rekryterad i Biskopsgården. Man föds in i de kriminella nätverken, antingen i Norra eller Södra. Barnen vet inte ens varför, de bara ärver det beroende på var de bor. Det är så pass inrotat i området, säger områdespolisen.
Gruppchefen Joel Dalerstedt håller med:
– Jag har hört från förskollärare om att barn ”leker” Norra och Södra. Synen på dig i området, om du ingår i Norra eller Södra, det föds du in i. Sedan är det självvalt hur delaktig man vill vara.
Det var i gymnasiet som Sam började klättra i nätverket – i ”pyramiden”, som han kallar gängstrukturen.
– Får jag låna penna och papper?
Snart framträder en triangel i svart bläck på linjerat papper, ett hierarkiskt system med många nivåer. Sam stryker och ritar om. Streck, punkter, pilar och titlar. Han förklarar:
● Längst ner har man de yngsta, ”spanare” som håller koll på polisen och rapporterar.
● Nästa nivå är ”springisar”, som säljer narkotika åt äldre. Över dem står rekryterarna.
● Därefter ”logistiken”, de som ”håller” de krypterade knarktelefonerna.
● Över dem de som egentligen äger telefonerna.
● Därefter de som har knarket som säljs till de med telefonerna.
● Näst högst upp knarkkurirerna.
● Högst upp: chefen, som ofta bor utomlands.
När någon försvinner fylls pyramiden på underifrån. Försvinner, alltså åker fast – eller dör.
– Pyramiden bara fortsätter hela tiden, det enda sättet att få stopp på det är att ta fast alla småbarn. Annars kommer konflikten aldrig att ta slut, säger Sam.
Jag har slutat gråta. Jag måste glömma.
Ingen blir tvingad att döda, enligt Sam. De som dödar gör det för att ”kliva” i hierarkin, eller för att bli av med en skuld. Han har själv inte dömts för något våldsdåd och säger att han inte har skadat någon. Men han har hanterat vapen och knark.
Har du blod på dina händer?
– Nej. Men rika ungdomar som köper knark har blod på sina händer.
Ångrar du något?
– Jag ångrar att jag lärde känna de här människorna. Jag önskar att jag hade fötts någon annanstans, inte i Biskopsgården.
Det var våldet och de allt yngre våldsutövarna som till slut fick bägaren att rinna över för Sam – som fick honom att vilja ändra på sitt liv och ta sig ur kriminaliteten. Han beskriver flera tillfällen när han själv har blivit utsatt för våld eller har sett grovt våld på nära håll. Bilderna är grafiska: skottlossningar, spräckta knäskålar, blod. Det är bilder som lever med honom.
– Det är riktigt knas. Stress. Jag har fått PTSD. Jag kunde se mig själv utifrån, jag fastnade i tiden. Samma händelse spelades upp om och om igen framför mig.
I sin telefon har Sam många sparade bilder på sig själv med vänner, när de äter på restaurang, när de umgås hemma hos någon. Flera av vännerna sitter inne. Flera är döda.
Hur många av dina vänner har dött?
– Oj, då får jag räkna. Ungefär 20.
Sörjer du dem?
– Jag har slutat gråta. Jag måste glömma.
●●●●
Nyligen fick Sam veta att han inte längre är en del av polisens cylindermodell på Hisingen. Det var områdespolisen som fick berätta det – han som har följt Sam i flera år.
– Det känns så skönt. Han var på väg åt helt fel håll, säger områdespolisen.
För Sam var det ett kvitto på att ansträngningarna hade fungerat. Att han under flera år hade rört sig bort från området, skaffat ett vanligt jobb, en flickvän som han vill leva sitt liv med.
Flickvännen har en helt annan bakgrund, hade aldrig kommit kontakt med gängkriminalitet förrän hon träffade Sam. Men hon försöker att inte fråga så mycket, att i stället hjälpa Sam att stanna kvar i sitt nya liv.
– Sen är det klart att jag är orolig. Jag vill inte att det ska hända honom något, säger hon.
Sam beskriver att han fick hjälp av en avhopparverksamhet. Genom åren hade han flera kontaktpersoner som stöttade honom. Särskilt den sista gjorde stort avtryck. Efter ett slagsmål satt hon med Sam på sjukhuset en hel natt. Hon hjälpte honom att få psykologhjälp för sin PTSD, skriva cv och söka jobb.
– Folk som säger att det inte går att lämna, det är inte sant. Men det behövs fler människor som bryr sig om alla unga. Min kontaktperson hjälpte mig jättemycket. Hon fick mig att känna att jag måste gå vidare. Jag måste ändra mitt liv, säger Sam.
Flickvännen lägger sin hand på Sams arm. Hennes ögon är stora, öppna. Varma.
– Henne hade jag velat träffa och tacka. Hon har gjort så mycket för dig, säger flickvännen.
När Sam pratar om att ha lämnat finns det två sidor, som utifrån sett känns motsägande. Den ena är en kille som beskriver hur psykiskt påfrestande det är att leva med ständig oro för att någon ska hända en eller ens vänner. Att han utvecklade en rutin för när han skulle gå på gatan i Biskopsgården: titta vänster, höger, framåt, bakåt.
Den andra sidan är kaxig.
– Är man med i leken får man leken tåla, säger han.
När han har sagt det ringer det plötsligt på dörren. Sam stelnar till, lite i alla fall. Det blir tyst i lägenheten. Flickvännen kikar ut genom nyckelhålet innan hon öppnar. Det är bara grannen.
– Det här är det konstigaste jag har varit med om i hela mitt liv. När det knackar i Biskopsgården är det problem. Jag hade tagit det personligt, säger han.
Både Sam och poliserna på Hisingen tycker att konflikten mellan de kriminella nätverken i Biskopsgården har förändrats de senaste åren.
Kriminaliteten har, precis som i resten av Sverige, krupit ner i åldrarna. ”Småbarn”, som Sam säger. Konflikten har också spridit sig. Det brukade vara lokalt. Dåden begicks i Norra eller Södra Biskopsgården, och gärningsmännen var från Norra eller Södra Biskopsgården. Nu sker dåden på andra platser i Göteborg och gärningsmännen kommer från andra delar av Sverige – eller från andra länder.
– För tio år sedan stod man på torgen i Biskopsgården och rekryterade. Då gällde det de lokala ungdomarna. I dag har torget flyttats till nätet – till krypterade appar, säger områdespolisen.
En annan anledning till att konflikten flyttar ut ur Biskopsgården är enligt polisen att de har ”tagit tillbaka” området från gängen. De har hög polisiär närvaro, stenkoll på det mesta. Folk vågar vittna och kontakta polisen, berättar Joel Dalerstedt och områdespolisen.
Att Sam kartlades som gängkriminell i högstadiet gjorde honom irriterad. Han tycker att han blev profilerad av polisen, att de kontrollerade honom hela tiden, oavsett vad han gjorde.
Polisområdeschef Daniel Norlander menar att cylindermodellen och gränssättandet mot kriminella genom exempelvis kontroller är effektivt för polisens arbete. Samtidigt medger han att det kan finnas en risk att modellen blir en självuppfyllande profetia.
– Därför är jag glad att vi har poliser som är duktiga på att balansera gränssättande mot kriminella med relationsskapande. Risken blir ju stor om man bara går runt och pekar ut folk som kriminella, att de då tänker ”Ja, jag är ju redan kriminell, så jag kan lika gärna fortsätta”, säger Daniel Norlander.
Samtidigt har arbetet i området kostat.
På polisernas uniformer sitter ett märke: ”Andreas, 2021-06-30”. Vi åker till platsen där polisen Andreas Danman sköts till döds, inte långt från Vårväderstorget. En blomma står på en bänk, Andreas minnesbänk.
– Andreas dog i den här konflikten när han var ute i området och gjorde trygghetsskapande arbete. Exakt det som vi gör varje dag, säger Joel Dalerstedt och fortsätter:
– Vår drivkraft är inte att sätta dit folk. Vår drivkraft är att det ska vara tryggt i området. Att folk inte ska mördas, och att unga inte ska dras in i kriminalitet. Vi har sett så många som har mördats och så många mördare som har förstört sina liv.
Polisen i Göteborg uttrycker gång på gång att gängkriminaliteten och nyrekryteringen måste angripas från flera håll av flera aktörer, inte bara polisen – utan också av skolan, socialtjänsten, föräldrarna.
Sam är tydlig. Han tror på att ”ta fast småbarnen”, men inte för att sätta dem i fängelse, utan för att hjälpa dem. Han tror på jobb och personer som hjälper unga.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag älskar att jobba, det är det bästa jag vet. Man går upp på morgonen och vet vad man ska göra. Sedan vill jag gifta mig. Skaffa barn. Resa.
Och så en sak till:
– Jag ska skriva en bok. Men då kommer jag inte bo i Sverige.
