I mer än 200 år har USA ansett sig ha en ledande roll i hela den västra hemisfären.
Idén formulerades först av president James Monroe 1823, och spetsades sedan till av Theodore Roosevelt i början av 1900-talet. Roosevelt, en av Donald Trumps idoler, ansåg att USA skulle agera som en ”internationell polismakt” mot latinamerikanska länder som betedde sig illa.
Följden blev en lång rad av amerikanska ingripanden från Chile och Ecuador till Haiti och Guatemala. I bakgrunden fanns ofta amerikanska affärsintressen, som fruktodlingar eller mineralfyndigheter.
USA:s marinkår var så ofta inblandad att den 1921 utvecklade en särskild manual för ”småkrig”. I andra fall var det underrättelsetjänsten CIA som agerade i hemlighet.
USA:s och Trumps nya nationella säkerhetsstrategi sätter ännu en gång fokus på Latinamerika. Strategin slår fast att den amerikanska militära närvaron i regionen ska öka, samtidigt som regeringar och politiska partier som ”anpassar sig till våra principer” ska belönas.
Det är tydligt att länder som inte anpassar sig kommer att straffas. Som Lula da Silvas Brasilien. Eller Venezuela.
Och när Trump nu pressar det sydamerikanska landet utesluter han inte några metoder för att uppnå sitt mål: att störta Maduros regim. Varken en militär invasion, riktade bombningar eller hemliga operationer inne i landet kan uteslutas.
Allt detta har hänt förr. Och ofta med förödande resultat.
”Banankrigen”
Under mer än 30 år i början av 1900-talet trappade USA upp pressen på länder i Centralamerika och Karibien.
En rad militära ingripanden drabbade bland annat Mexiko, Honduras, Guatemala och Dominikanska republiken. Nicaragua och Haiti ockuperades av amerikanska marinsoldater i mer än 15 år vardera.
För USA handlade det om att säkra kontrollen över Panamakanalen som stod färdig 1914. Men också om att skydda amerikanska affärsintressen – inte minst livsmedelsjättar som United Fruit, med stora bananodlingar i Centralamerika.
På Kuba lade USA-militären beslag på Guantanamo Bay, en militärbas som står kvar än i dag. I Haiti tog amerikanerna hand om landets guldreserv.
Honduras, där amerikanska företag hade byggt järnvägar för att forsla ut frukt och andra livsmedel, var den ursprungliga ”bananrepubliken” – ett uttryck myntat av författaren O Henry. Långt senare kom hela perioden fram till 1934 att kallas ”Banankrigen”.
Resultat: tusentals döda i ett tiotal länder. Hårdföra diktatorer och korrumperade regimer tog makten i flera av länderna, med hjälp av USA.
Grisbukten 1961
Efter Fidel Castros kubanska revolution på nyåret 1959 började USA, under president Dwight Eisenhower, omedelbart undersöka hur den nya regimen kunde störtas.
Metoden som valdes blev att låta en grupp exilkubanska kontrarevolutionärer invadera Kuba.
Tidigt på morgonen den 17 april 1961 landsteg en styrka på över 1 400 man i Grisbukten på den kubanska sydkusten. Då var John F Kennedy USA:s president. Två dagar dessförinnan hade amerikanskt bombflyg angripit flera kubanska flygfält.
Men invasionen blev ett fiasko. Inom tre dagar hade Castros styrkor krossat invasionen – och det utlovade amerikanska flygunderstödet kom aldrig.
114 av rebellerna dödades och resten tillfångatogs. Många torterades.
Ett syfte med invasionen var att tvinga bort Kuba från motståndarsidan i det kalla kriget. Men effekten blev den motsatta: efter Grisbukten allierade sig Kuba med Sovjetunionen. Och Castro överlevde minst åtta USA-sponsrade mordförsök.
Den kommunistiska regimen på Kuba sitter kvar än i dag.
Brasilien 1964
João Goulart hade som vicepresident besökt både Moskva och Peking. Han mötte Chrusjtjov och Mao Zedong. När han blev president 1961 lovade han landreformer och förstatligande av utlandsägda oljetillgångar.
Tre år senare skrev USA:s ambassadör till UD i Washington och varnade för en ”katastrof”. Brasilien var på väg att bli ”1960-talets Kina”. Han begärde hemliga amerikanska vapenleveranser till Goularts motståndare inom militären.
USA stödde antikommunistiska krafter i Brasilien både öppet och i hemlighet. 1964 placerades stora amerikanska flottstyrkor utanför kusten. När den väntade statskuppen mot Goulart kom skulle de assistera de brasilianska kuppgeneralerna med bränsle och ammunition. Men det behövdes aldrig.
Vid månadsskiftet mars–april 1964 tvingade en militärjunta bort Goulart. Han tillbringade resten av sitt liv i exil.
Militärregimen i Brasilien satt kvar i över 20 år. Hundratals aktivister, fackföreningsledare och religiösa ledare fängslades eller ”försvann” under diktaturen.
Chile 1973
När socialisten Salvador Allende gick mot seger i det chilenska presidentvalet 1970 gick larmklockorna i Washington.
President Richard Nixon befarade att landet skulle alliera sig med Sovjetunionen och Kuba. USA var också bekymrat över att den nye presidenten skulle förstatliga amerikanskägda koppargruvor.
Presidenten gav CIA order att se till att Allende störtades. Företag som Pepsi-Cola och telekoncernen ITT erbjöd pengar och hjälp.
”10 miljoner dollar tillgängligt, mer om nödvändigt, heltidsjobb – de bästa män vi har”, heter det i anteckningar som dåvarande CIA-chefen Richard Helms gjorde efter ett möte med Nixon.
Under de tre följande åren arbetade USA för att underminera Chile ekonomiskt och politiskt. CIA finansierade och stödde mordet på den Allendetrogne arméchefen René Schneider.
Den 11 september 1973 störtades Allende i en militärkupp och begick självmord. Sedan följde 17 år av diktatur under Augusto Pinochet, vars regim avrättade över 3 000 chilenare, fängslade 80 000 och torterade 29 000.
Iran-Contrasskandalen
När det socialistiska Sandinistapartiet 1979 störtade Nicaraguas korrumperade regim – då gav USA omedelbart sitt stöd åt den nya regimens motståndare.
En löst sammansatt antikommunistisk gerilla, kallad Contras, fick ekonomiskt stöd, träning och vapen från Washington under ett inbördeskrig som varade i mer än tio år. Det motiverades av att sandinisterna fick stöd av Kuba och Sovjetunionen.
Under kriget anklagades Contras för att ha mördat civila och begått otaliga människorättsbrott. Även den nicaraguanska regimen begick brott: tusentals mördade och ”försvunna”, rapporter om systematisk tortyr.
1986 avslöjades den så kallade Iran–Contrasskandalen. Det visade sig att högt uppsatta personer i president Ronald Reagans administration hade sålt vapen till den iranska ayatollaregimen – USA:s svurna fiender – med syftet att använda överskottet för att finansiera Contras, något som kongressen egentligen hade förbjudit.
Reagan kom undan riksrätt genom att hävda att han inte kände till programmet.
Sandinisterna kom tillbaka till makten 2006. Deras ledare Daniel Ortega är än i dag president.
Läs mer:
”Donroedoktrinen” – nu vänder Trump blicken mot Latinamerika
USA:s mål i Venezuela: Att störta Nicolás Maduro
