Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Ebba Witt-Brattström
”Minnets ärr. En flykthistoria”
Historiska Media, 240 sidor
I min barndom fick vi ibland finbesök hemma av en vördnadsbjudande äldre dam. Hon talade bruten svenska, hade vänligt nyfikna ögon och ett vitare hår än någon annan. Hon hette Hilda och var kollega till mamma på Eastmaninstitutet, där båda var barntandläkare.
När mina föräldrars äktenskap brast i början av 1950-talet och mammas liv gick i spillror teg de och låtsades som ingenting. För barnens skull. Mamma led i tysthet – men det fanns en person hon anförtrott sig åt, fick vi senare veta. Hilda.
Och hon tålde nog att luta sig mot, hon hade varit med om värre. Hilda Tönisson var flykting, hennes make Jaan hade varit premiärminister i det demokratiska Estland och dödats av ryssarna 1941. Tillsammans med sonsonen Tönis hade hon lyckats ta sig i båt via Finland till Sverige.
Så mycket mer fick vi inte veta om den saken heller, men de var alltså två av uppåt 40 000 ester som flydde hit under kriget – en med svenska mått oerhörd flyktingvåg som det genom åren berättats förvånansvärt lite om. Om orsakerna till det läser jag nu i en bok av den välkända litteraturprofessorn och feministen Ebba Witt-Brattström, själv född i en flyktingfamilj.
Ett skäl var att svenskarna helt enkelt inte brydde sig. Ett annat att esterna kunde känna sig illa sedda eftersom de främst flytt undan ryssarna och i krigets förenklade logik därför ofta misstänktes för att vara nazister.
Så de dolde sina öden och försökte diskret att smälta in så gott det gick.
Hemma teg de också, som traumatiserade ofta gör, till ett högt pris för de efterkommande. ”Minnets ärr” heter mycket riktigt Witt-Brattströms bok som är en personlig skildring av hur det var att växa upp i en miljö så genompräglad av det förflutnas spöken, samtidigt som de äldre – för barnens skull – försökte gömma, ljuga och rensa bort sådant som var svårt och smärtsamt.
Men barn vet – det är bokens omkväde. Barn hör, barn ser och trauman går i arv.
Det bästa i den här berättelsen sammanfaller i stora drag med vad Witt-Brattström berättade i ett starkt Sommarprogram i juli i år. Ebba, bokens ”flicka”, föds i Sverige nästan tio år efter mammans och systerns dramatiska flykt i krigets slutskede. Hon lever två liv, ett där Europas gamla sår och konflikter ännu är oläkta, ett annat ute i folkhemmets historielösa verklighet.
– Är det inbördeskrig? Om inte, sluta grina och sätt på ett plåster!
Mormodern är regent i hemmets matriarkat, flykting genom två världskrig med erfarenheter som ingen människa skulle behöva uthärda. Hon släpar på dem som en fotboja och låter omgivningen få veta det:
– Lenin och Stalin tog allt!
– Är det inbördeskrig? Om inte, sluta grina och sätt på ett plåster!
Eviga, halvt obegripliga klagomål och snäsande tillrättavisningar av barn med bortskämt moderna liv. Ett huskors, men också en minnesvärd figur med ett djupt gripande öde som efterhand får den vuxna flickan (och läsaren!) att känna motvillig sympati – fast hon där och då har förtvivlat svårt att både förstå och förlåta att mamman låter henne hållas.
Inte oväntat vill den stridbara Witt-Brattström mer än att bara berätta om familjen. Hon är retroaktivt arg, vill ”riva av plåstret” och äntligen upplysa de lomhörda svenskarna som så snabbt raderade både katastrofen och det ockuperade landet ur medvetandet. Hon påminner om skakande siffror över hur många ester som avrättades, tvångsvärvades och deporterades eller flydde för livet över Östersjön under svåra umbäranden – omkring var femte drunknade efter att deras båtar bombats eller torpederats.
Allt det där som flickan inte skulle få veta men ändå visste – och så länge det är hennes ögon som ser, och med tiden förstår, dras man in i en berättelse som blir allt svårare att värja sig mot. Först efterhand, när den vuxna föreläsaren tar över för att peka på de historiska trådarna bakåt, ända ner till Hansans tid, vacklar formen och temperaturen sjunker.
På senare år har flera svenska författare, främst judiska – Göran Rosenberg, Margit Silberstein, Kenneth Hermele – skrivit om en barndom med liknande ärvda krigserfarenheter. Sent i livet, som om även själva tigandet gått i arv – men en viktig historia åldras ju aldrig (för bara ett par år sedan gav även Tönis Tönisson, i dag 94, ut en liten bok om sin och familjens liv och flykt).
I dag är det 200 000 syriska flyktingar som gömmer sina berättelser; svenskarna har stängt sina hjärtan igen.
Det blir väl återigen barnbarnen, och stenarna, som får ropa.
Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner