Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Iida Turpeinen
”De levande”
Övers. Janina Orlov
Albert Bonniers förlag, 237 sidor
På sidan 37 gör den entré, den verkliga huvudpersonen i finländska Iida Turpeinens hyllade debutroman. I en vik på en obebodd ö, i den nordligaste delen av Stilla havet, lyfter den plötsligt sitt huvud över vattenytan och betraktar männen i båten med en ömsint, människolik blick. En korpulent sjöjungfru med nyfiken nos och majestätiska morrhår, och ett av ytterst få havsdjur som kan vrida på huvudet. Det är första och sista gången i boken som vi möter den vid liv.
Varelsen kallas numera Stellers sjöko, efter vetenskapsmannen som upptäckte den. Han är en av männen i båten. Alla är de del av besättningen på kapten Vitus Berings ödesdigra expedition till Alaska 1741.
På hemvägen mot Ryssland förliste skeppet vid den ö som senare fick kaptenens namn. Nästan hela besättningen hann stryka med innan ett nytt skepp mödosamt monterats ur vrakmassorna och de överlevande med nöd och näppe kunde ta sig till Kamtjatka. Då hade de tillbringat nästan ett år på den obebodda ön, med sjökorna som enda sällskap.
Här börjar Turpeinens roman. Hos Georg Wilhelm Steller och upptäckten av den unika sjökon. Men också hos en svulten besättning som närmast på egen hand lyckas utrota det stackars djuret. Knappt två decennier senare har Stellers sjöko helt upphört att existera.
Romanen rör sig genom två sekler och följer livsöden som på olika sätt kommer i kontakt med det mytomspunna djurets skelett – utöver Steller själv ett guvernörspar i Alaska, passionerade naturforskare och samlare, en skicklig tecknare och slutligen konservatorn som på 1950-talet satte samman skelettet, än i dag utställt på Helsingfors Naturhistoriska museum.
Hur kunde arter försvinna från Guds skapelse? Med tiden blev spåren efter människans rovlystnad alltför många för att betvivla faktum
Berättelsen är en sorts skelettets släktkrönika – men också en betraktelse över utrotning. Länge famlade vetenskapen inför fenomenet. Hur kunde arter försvinna från Guds skapelse? Med tiden blev spåren efter människans rovlystnad alltför många för att betvivla faktum. I slutet tackar författaren alla de arter som hunnit dö ut bara under skrivandet av boken.
Iida Turpeinens bok är prisbelönt i hemlandet, hyllad som ”en roman i världsklass” och såld till 28 länder. Och ja, den historia som Turpeinen skickligt spårat fram är på många sätt makalös. Ändå slutar min läsning med en fråga: Är detta verkligen en roman?
I en avslutande not skriver Turpeinen – som också är doktorand vid Helsingfors universitet – att alla ”eventuella fel, oklarheter och missförstånd” i berättelsen är hennes egna: ”där ingen kunskap funnits att tillgå /…/ har jag tagit mig friheten att fantisera”.
Turpeinens stil är just den distanserade historieberättarens; porträtt tecknas i tredjeperson med historiskt presens och bygger av allt att döma på de historiska personernas egna vittnesmål
Att ursäkta fria fantasier är onekligen en iögonfallande brasklapp från en romanförfattare. Och noten sätter fingret på en känsla: att ”De levande” mer naturligt låter sig läsas som berättande sakprosa, en genre som i dag knappast heller ryggar för fantasin. Turpeinens stil är just den distanserade historieberättarens; porträtt tecknas i tredjeperson med historiskt presens och bygger av allt att döma på de historiska personernas egna vittnesmål. Här och var skjuter berättaren in ett ”Mer än så vet vi inte”, för att markera var berättelsen lämnar den historiska källans trygga mark.
Inget av detta vore förstås ett problem om det inte också sa något om bokens svagheter som roman. ”De levande” saknar inte livfulla, berörande porträtt – men den saknar verkligt levande romankaraktärer. Personerna som befolkar boken lyfter sig sällan från birollens nivå. De är historiska vittnen i en berättelse som egentligen handlar om något annat, nämligen skelettets legend.
Som inlevelsefull historielektion är ”De levande” briljant. Som romanbygge hade den vunnit på en djärvare, mer undersökande gestaltning. Mer skönlitterär livskraft hade frigjort berättelsen från verklighetskontraktets förtöjningar, och förmodligen kunnat göra Stellers sjöko än mer levande – hur fascinerande skelettet än är i sin stilla prakt.
Läs mer: Iida Turpeinen: ”Jag har alltid stört mig på att det inte förekommer några kvinnor i vetenskapliga romaner”
Läs fler texter av Magnus Bremmer och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
