Även om Becky and the Birds vann en Grammis som årets producent för debutalbumet ”Only music makes me cry now” från i fjol, är hon fortfarande relativt okänd. Utomlands väckte hon uppmärksamhet redan med sin första ep 2018 och blev kort därefter sajnad till brittiska indielabeln 4AD – ett välrenommerat stall där hon som första svenska artist står sida vid sida med akter som Cocteau Twins och Jenny Hval.
På lördagskvällen på Bar Brooklyn är det halvfullt när Becky and the Birds tar ton. Spelningen inleds med den senaste singeln ”Should’ve known better (choices)” där huvudpersonens pappa gästar på dragspel i ett sällsamt vackert intro.
Efter att pappan klivit av står Becky and the Birds, eller Thea Gustafsson som hon egentligen heter, kvar klädd i sin egen merchandise: en vit t-shirt med svart tryck och förstärkta axlar, likt en rugbyspelare. Den breda silhuetten signalerar att det är hon, Becky and the Birds, som är akten – att det är hon själv som ska ta plats och ingen mer.
Med Becky and the Birds har Sverige fått sin motsvarighet till brittiska experimentella artister som James Blake och FKA Twigs
Med sampler, synth och mikrofon bygger hon upp en avancerad ljudvärld där melodierna åker harmonisk bergochdalbana. Olika röster – främst hennes egen änglalika, men också mer udda inslag som ”Rosa helikopter” – loopas in och ut ur arrangemangen. Musiken är lös i kanterna men desto mer stämningsfull och trevande – som en eftertänksam promenad på vägen hem från en stökig fest. Det hörs uppskattande rop från publiken när den begåvade sångerskan når Mariah Carey-höga toner på ”When she holds me”, och efter en rungande stark ”Made my baby cry” är det flera som torkar sig i ögonvrån.
Under konserten berättar Örebro-artisten om vägen hit. Som student på låtskrivarlinjen på Musikmakarna upplevde hon att kvinnor inte uppmuntrades att producera, och efter alltför många frustrerade studiosessioner med manliga producenter tog hon saken i egna händer och lärde sig hantverket själv.
Med Becky and the Birds har Sverige fått sin motsvarighet till brittiska experimentella artister som James Blake och FKA Twigs. Lika hemma i r’n’b som i dansmusik, som gärna producerar själva och med röster som verkligen känns. Ändå är Grammisvinnaren ytterst ödmjuk genom spelningen och tackar publiken upprepade gånger för att vi har kommit dit. Vi få som är här gör bäst i att njuta av stunden – så här intimt blir det nog inte igen.
Läs fler artiklar av Frida Söderqvist och läs fler konsertrecensioner
