Konsert
SYMOFONIORKESTERN med Jacob Kellerman och Molly Hammar på Gränslandet – Symfonisk fest
Musik av Jaoquín Rodrigo, Ludwig van Beethoven m fl
Scen: Trädgården, Stockholm.
Beethovens ”Eroica” och gitarrkonserten ”Concierto de Aranjuez” – det är klassiska paradnummer som öppnar den åttonde upplagan av tvådagarsfestivalen Gränslandet. Vid det här laget en älskad sensommartradition på den avspända popträdgården under Skanstullsbron. Kanske inte fullt så inbjudande denna gång med nymodigt väskförbud, bodyscreening och regnplask i ölglasen. Men ändå. Det är något alldeles särskilt att begå en Beethovensymfoni under tunnelbanans muller.
En skara skickliga musiker har samlat sig för att utgöra SYMFONIORKESTERN med stora bokstäver. Med ett fåtal repetitioner i ryggen slog de mig med häpnad 2018 när de levererade ”Ödessymfonin” som jag aldrig hört den förr. Och nu med samme Christian Karlsen på pulten – den väldiga ”Eroica”. En gränssprängande upplevelse rakt ner i det postrevolutionära sekelskiftet 1800. En hermeneutisk tolkning som utstrålade just de sensationer och erfarenheter som den tiden kände, men med den finkulturella patinan bortskrapad.
Sådana paradoxer och överraskningar hör Gränslandet till. Obegripligt nog saknar festivalen stöd från Kulturrådet (vad ska man ha det till?). Därav årets relativa frånvaro av nyskriven (och kostsammare) musik. Ett orkesterverk av brittiska Anna Clyne spelas på lördagen. Annars är det bara Matthew Peterson ur den svenska tonsättarkåren som tas i anspråk, närmare bestämt som orkesterarrangör. Här är det Berwaldhallen som har satt standarden, med sina talrika radiosymfoniska samarbeten med svenska popartister.
På Gränslandet var det Molly Hammars tur att ikläda sig den stora orkesterkostymen, vilket passar hennes expansiva röst. Men också hennes mer lyriska sida som ”I fönstret på andra sidan gatan”. Mäktigast funkar kombon i ”Love me blind” med pampiga tromboninsatser (dock utan mamma Mimmi Hammar, trombonist).
Allra vackrast denna fredagsafton var ändå Jacob Kellermanns sagolika spel i Rodrigos älskade gitarrkonsert. Distinkt och färgrikt, ömsom hypnotiskt, ömsom kraftfullt. En blind mästares verk. Här tillsammans med en dito döv.
Läs mer:
Jacob Kellermann: En konsert är mer än tonerna som hörs