Sakprosa
Andreas Cervenka
”Fuskbygget. Så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen”
Albert Bonniers förlag, 220 sidor
”Husägandet är västvärldens största politiska misstag – en besatthet som underminerar tillväxt, rättvisa och tilltron till kapitalismen.”
Citatet kunde vara saxat ur en Ung Vänster-pamflett, skriver Andreas Cervenka i sin nya bok ”Fuskbygget, men är faktiskt hämtat ur liberala The Economist”. Affärstidningen publicerade 2020 en stenhård uppgörelse med västvärldens brist på bostadspolitik och dess finansiella konsekvenser för världsekonomin.
Men vem vill inte äga ett eget hem? Det finns andra sätt att bo på, kontrar Cervenka, och dagens marknad är ett resultat av politiska beslut. Framför allt har de berikat storbankerna – inte minst i Sverige – och skjutit över risken på låntagarna, som lägger ner skyhöga summor bara på att betala räntorna.
Värst gick det för dem som inte fick ta del av 2000-talets rekordstora vinster. Hyresrätterna såldes ut och bostadspriserna skenade. Rekordmånga unga tvingas i dag bo kvar hemma och kan bara drömma om att ha råd att köpa en liten etta i Stockholm. Just ett snyggt arv att lämna efter sig till kidsen.
I ”Girig-Sverige” (2022) undersökte Andreas Cervenka hur landet blev ett paradis för de superrika. Det var underhållande folkbildning på hög nivå. Han är påläst och kan konsten att bolla med siffror. Framför allt har Cervenka den kritiska förmågan att ifrågasätta resultatet av ekonomiska reformer och politiska beslut.
Myter är ju till för att granskas, floskler och nyspråk kläs av. Det gör honom till en sällsynt fågel i svensk ekonomijournalistik.
För när andra kryper är klarspråk befriande. Bankerna ojar sig alltid för vilken stor risk de tar genom att bevilja ett bolån. Nej, de vet att de kommer att få tillbaka pengarna, svarar Cervenka. Det är till och med lag på det.
”Svenska staten har nämligen inrättat en inkassoverksamhet som skulle få Hells-Angels att framstå som jag-svaga mähän. Den kallas kronofogden.”
Som Lena Pettersson påpekade i boken ”Skuldsatt” från i vintras hänger lån i vissa länder ihop med huset, inte personen som äger det. Den som bor i USA kan betydligt lättare bli fri från en bostadsskuld – men då får banken tillbaka risken med husnyckeln. Det borde göra dem mindre benägna att bevilja slappa krediter. Som förstör liv i Sverige.
Svenska bolån ökade från 700 miljarder till över 4000 miljarder på tjugofem år. Att sälja pengar till privatpersoner är nog samtidens mest framgångsrika affärsidé. Den kan inte storindustrin eller varuhandeln tävla med. Men alla badar inte i skulder som vi.
I Finland finns en gynnsam hyresmarknad, noterar Cervenka. Och bostadspriserna i Helsingfors är ungefär hälften av Stockholms. Där är staten fortfarande en aktör på marknaden. Både Finland och Norge har till skillnad från oss fastighetsskatt. I Danmark är lånen billigare än i Sverige. Och både hemlöshet och trångboddhet är vanligare i Sverige än i resten av Norden.
Att låna och bo blir lätt en privat fråga. Andreas Cervenka framhåller att marknaden har blivit så stor och het att den påverkar hela samhällsekonomin. Bostäder är den i särklass största varan som existerar i världen. Tidigare i historien var det jordbruksmark och fabriker som toppade listan. Uppemot två tredjedelar av världens samlade rikedom består i dag av olika sorters hus.
Då kan man lättare föreställa sig vad som kan hända om fastighetsbubblan spricker igen. Det var fastighetskraschen i USA som skapade finanskrisen 2008 – och den smällen förändrade världen för alltid. Klassklyftorna ökade, arbetslösheten skenade, populismen och extremismen blev en politisk faktor att räkna med i västvärlden.
Vad betydde det för Sverige? Cervenka påstår drastiskt att vår statsskuld har privatiserats. Statens belåning tillhör den lägsta i västvärlden, men den privata skuldbördan ligger i världstopp. Det betyder att räntebördan för den enskilde ökar samtidigt som samhällsservicen och infrastrukturen försämrats radikalt när staten snålar med pengarna.
Men något pr-geni kan säkert få det att se ut som ett framsteg.
”Fuskbygget” är skriven i korta kapitel som påminner om tablåer. Det kan nog reta bokläsare som inte gillar rapp och effektiv kvällstidningsprosa. Det är en krönikeform som Andreas Cervenka gjort till sin i Aftonbladet och behärskar till fulländning – bortsett från det svullna bildspråket och den inte alltid så välfunna metaforiken.
Läs andra texter av Jan Eklund och fler av DN:s bokrecensioner
