Zombiedräparen Ellie sätter sig till rätta i stolen, tittar stint på mig via datorskärmen. Eller nåja, i alla fall hennes uttolkare, Bella Ramsey, som är ute på en digital pr-turné inför den andra säsongen av ”The last of us”. Hens rollfigur Ellie är seriens absoluta nyckelspelare – en säregen typ, full av humor, attityd och tveklös framåtrörelse. Inte helt olik skådespelaren själv som möter världspressen med personlig pondus.
Bella Ramsey fick sin autismdiagnos under inspelningen av den första säsongen, vilket enligt hensjälv var en ögonöppnare som också har stärkt hen som skådespelare.
– Jo, jag har ju observerat mänsklig beteende intensivt i hela mitt liv, för att passa in. Så jag har liksom… en massa data samlad i mig, undermedvetet, som kommer upp till ytan när det behövs, för en speciell sorts roll. Det kan vara väldigt specifika, nyanserade känslor som jag snappat upp och så har jag lärt mig hur det ser ut när någon bär på de känslorna, berättar Bella Ramsey.
Som 11-åring gjorde hen sin första scen i den sjätte säsongen av fantasyserien ”Game of thrones”, som den hårdföra och minderåriga regenten lady Lyanna Mormont. Från början var det tänkt att Ramsey bara skulle vara med i en enstaka scen men fans och kritiker gillade hens insats så mycket att hen överlevde ända till den åttonde och sista säsongen.
– Jag är så tacksam att jag fick möjligheten att vara med i ”Game of thrones”. Det kickstartade en karriär som jag inte ens visste att jag ville ha.
Bella Ramsey har nu varit i branschen i tio år och blivit mer säker på sig själv. Förut kunde hen älta i evigheter om hen hade haft en dålig dag på inspelningen men nu är hen mer tillåtande mot sig själv.
Skådespelaren berättar att hen brukar idka en form av självterapi, via musikaliskt uppåttjack som exempelvis ”Peanut butter jelly time” (en vidrig låt där en skrikig röst i princip bara upprepar titeln hela tiden).
– Om jag ska göra en väldigt mörk och traumatisk scen blir jag av någon anledning hjälpt av att vara på ett helt annat humör före tagning. Eller om jag har tröttnat på att spela djup och svår, om den mentala påfrestningen är för stor, är det skönt att dyka in i något som är helt motsatt. Som ”Peanut …”. Det blir en fin krock i skallen.
Den invasiva svampen som förvandlar människor till zombieliknande monster fortsätter att härja i säsong två. Fem år har gått i seriens värld och huvudpersonerna Ellie och Joel (Pedro Pacal) har nu rotat sig i det lilla vilda västern-liknande samhället Jackson i Wyoming – en fristad för dem som lyckats fly ”de infekterade”.
I det första avsnittet diskuterar Joel och hans svägerska Maria (Rutina Wesley) om de har plats för fler människor i Jackson. Joel säger att staden redan är överbefolkad medan Maria är av annan åsikt.
Är det möjligen en kommentar till USA:s restriktiva migrationspolitik?
– Manuset skrevs i och för sig innan den nuvarande administrationen tog över men visst finns det paralleller till verkligheten, säger seriens skapare Craig Mazin som även skapade den strålande serien ”Chernobyl”.
Han berättar att man som amerikan växer upp med myten om att nationen är en välkomnande smältdegel men att det egentligen är alltför många som vill stänga dörren om sig när de väl kommit in i värmen.
Vilket är galet, tycker Mazin, eftersom alla som bor i USA ju har kommit utifrån, ofta som flyktingar från svält eller krig. Förutom ursprungsbefolkningen då.
– Jag gillar den där debatten mellan Maria och Joel, eftersom ingen av dem har helt rätt. Det är en svår fråga – och om vi låtsas att den inte är det är vi ute på hal is. Å andra sidan har man som manusförfattare möjligheten att ge sista ordet till den karaktär man tycker har det starkaste argumentet…
Vilket alltså är Maria, när hon påminner Joel om att han själv kom till Jackson som flykting.
Dystopin har länge varit en populär genre men ”The last of us” var onekligen vältajmad. Det första avsnittet släpptes samtidigt som covidpandemin klingade av. Människor över hela världen hade eländet som följde i virusets spår i färskt i minnet och var därför sannolikt extra mottagliga för den svamp som infekterade befolkningen i ”The last of us”.
Bella Ramsey tror att det är en delförklaring till varför serien blivit så framgångsrik.
– Vi spelade in den första säsongen under covid och då kändes det som om serien speglade verkligheten. Och nu när omvärlden ser ut som den gör, med aggression och våld runt hörnet, kommer vi med en andra säsong som handlar om vad som händer i ett samhälle under belägring. Jag tror att många kommer kunna relatera, även om våldet och hotet förstås är mer uppskruvat i serien, säger Ramsey.
Din rollfigur Ellie är inte direkt känd för att följa order utan går sin egen väg. Gäller det även dig på inspelningen? Och hur mycket utrymme finns det egentligen för improvisation i en så stor och strukturerad produktion?
– Nej, jag är ganska väluppfostrad men när det gäller improvisation… det är svårt när manuset är så tajt. Jag älskar ju att improvisera men Craigs manus är irriterande bra, faktiskt. Men ibland, precis när en scen är klar men kameran fortfarande rullar, kan det bli en lite obekväm tystnad och då brukar jag slänga in lite skämt för att lätta upp stämningen. Men det klipps bort. Så klart.
Bella Ramsey brukar ibland leka med sina repliker, alltså när hen inte är i bild men spelar mot en kollega som är det. Ramsey säger sina repliker med konstig röst eller på annat sätt så att motspelaren ska ”vakna till” och inte bara gå på autopilot.
– Men inte så att det sabbar deras insats så klart. Jag försöker bara hjälpa till, säger Ramsey med ett snett leende.
Den första säsongens absolut mest omtalade och gillade avsnitt var det tredje, där vi i stället för att följa Ellies och Joels äventyr plötsligt fick stifta bekantskap ett gaypar i en stuga på landet.
– Jag älskar det avsnittet men jag var först rädd att publiken skulle bli irriterad, säger Craig Mazin. De hade ju precis lärt känna Joel och Ellie och så flyttar vi fokus till två helt okända personer.
Men det visade sig att han oroade sig i onödan.
– Jag blev helt golvad av den extremt positiva responsen. Jag har nog aldrig fått så mycket inspirerande feedback från tittare förut. Vi har inget sådant avsnitt i tvåan men… jo, det finns ändå ett som kan sägas vara en andlig kusin, ett avsnitt som fungerar som en andningspaus. Som manusförfattare vill man ofta att ens berättelse ska bli så dramatisk och storslagen som möjligt men ibland kan faktiskt två människor som samtalar vara det mest spektakulära.
Craig Mazin, som karaktäriserar sig själv som en ”gamer”, säger att han älskar ”de infekterade”, att det var mötet och fajterna med dem som gjorde själva spelupplevelsen. Men det var en utmaning att föra över dem till tv utan att svampskallarna skulle se fåniga ut. Att döma av seriens framgång lyckades de bra.
– I tvåan levererar vi en ännu mer intensiv upplevelse. Precis som att människor i Jackson växer och förändras, precis som naturen förändras, gör svampen det också. Ni kommer möta en ny sorts infekterade som är ett ännu större hot, som tvingar människorna i Jackson att vara ännu mer på tårna. De infekterade är lite som ett oväder. Man vet att det är en storm på ingång men inte exakt när och var den kommer slå till, säger han.
Intervjun med Craig Mazin slutar med liten illusionsbrytare. När vår tid är ute ska vi förflyttas till ett digitalt väntrum, det brukar ske omgående men den här gången är vi några journalister som sitter kvar. En av tv-bolagets pr-personer berömmer Mazin för hans energi och säger dessutom att han ”spelade bra” och lyckades få ”journalisterna att tro att det var första gången han hört frågorna”.
Craig Mazin sneglar oroligt mot kameran och frågar pr-kvinnan: ”Är du säker på att ljudet är avstängt?”
– Det är det inte, säger jag.
Sedan blir det tyst.
”The last of us 2” har premiär på Max den 14 april.
Läs fler texter av Fredrik Sahlin
