Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Stapplande genom folkströmmarna på Tokyos trottoarer kommer tankar om alltings väldighet.
Allt man fått lära sig om att alla människor är olika, till exempel… det kan inte stämma. Och det handlar inte om att japanerna skulle vara sig mer lika än svenskarna, utan om att de är så många.
Tankarna återkommer när mina ätpinnar cirklar över några glänsande skivor tonfisk, och jag börjar se just den här tonfisken framför mig, och sen alla 37 miljoner Tokyobor som sitter med höjda ätpinnar och väntar på sina portioner. Hur många tonfiskar måste sopas upp ur världshaven för att mätta dem?
Det går ju inte.
Ändå gör det det. Dag efter dag.
Detta faktum skulle kunna göra en upprymd. Själv blir jag mest nedstämd å tonfiskarnas vägnar, och illa till mods, som om vi tugga för tugga äter oss mot en katastrof.
Det är å andra sidan så himmelskt gott.
Från ett torg vid en hotellskrapa hörs ljusa röster och vilda skrik. På en scen sjunger och dansar ett tiotal flickor i tolvårsåldern, klädda i samma stil som är så besynnerligt vanlig på Tokyos gator, tofsar i håret, knästrumpor och ljumskkorta kjolar; ett mode som påstås vara ett slags protest mot skoluniformerna.
Flickorna är minutiöst koreograferade och sjunger med tunna, pipiga röster.
Det här går ju inte heller, hinner man tänka innan några poliser närmar sig och viftar hotfullt med neonfärgade plaststavar
Bakom kravallstaket trängs män i yngre medelåldern, vrålar med i refrängerna och viftar med neonfärgade plastslangar.
Det här går ju inte heller, hinner man tänka innan några poliser närmar sig och viftar hotfullt med neonfärgade plaststavar, förmodligen för att man inte ska snylttitta på spektaklet utan att lösa biljett.
Lite senare, på ett varuhus.
Jag blir stående framför en plasmaskärm med en reklamsnutt för plaggen på ställningen bredvid. Ett slags mörkblå underställ i silkig nylon. Reklamsnutten visar en ung man som kryper ner under täcket, iklädd de mörkblå plaggen, sen blir han animerad och genomskuren som medelst röntgen, och det skjuter ut gröna små blixtar genom hans kropp, pulserar runt ryggraden, strålar upp till nackkotorna, sen ser vi honom livs levande igen, försjunken i en tung och leende sömn.
Plasmaskärmen flankeras av broschyrer som ser vetenskapliga ut. Enda haken är att beskrivningen av de – upptäcker jag efter en glutt på prislappen – svindyra plaggen är på japanska.
Min fru är färdig med sin runda och vi tar en paus vid en automat som halverar apelsiner, roterar dem på ett hjul och pressar saften ur dem. Vi dricker vår juice och jag hör knappt vad hon säger eftersom jag tänker på underställen och den välgörande effekt de påstås ha, och det gör mig galen att jag inte fattar vilka effekterna är.
Jag går tillbaka till plasmaskärmen, i ett förtvivlat hopp om att bli lite klokare. Men det är hopplöst. På hyllor och ställ runt omkring trängs underställ av andra fabrikat och märken, inte fullt lika svindyra som de vid plasmaskärmen.
Jag tar upp telefonen och frågar Chat GPT som berättar att underställen innehåller ”mycket små keramiska partiklar som reflekterar kroppens naturliga infraröda strålning tillbaka mot kroppen… enligt tillverkaren ska detta främja blodcirkulationen, minska muskelstelhet, stödja återhämtning från trötthet”.
Plaggen är ”designade för bättre sömn… har en särskild konstruktion kring axlar, rygg och armhålor för att underlätta naturliga rörelser och göra det bekvämare att vända sig i sömnen”.
Förnuftets röst försöker väcka mig ur hypnosen. Tycker du att du har problem med blodcirkulation, muskelstelhet eller nattsömnen? Men rösten vet att loppet är kört, för blodcirkulationen och det där kan ju alltid bli lite bättre…?
Jag köper ett underställ av varuhusets eget märke, som visserligen är dyrt men inte lika svindyrt som det vid plasmaskärmen, och i tunnelbanan ser jag alla utarbetade och halvsovande människor, tänker på den svällande marknaden för underställen och konstaterar återigen: det här går ju inte.
Min sömn blir varken mer eller mindre blodcirkulerande än vanligt. Men allt jag kan tänka är att jag borde ha köpt den svindyra varianten.
Fler krönikor av Bengt Ohlsson
”Finns det någon plats där jag kan bli lämnad i fred?”
”Stanna upp en stund inse hur betydelselös du varit på din arbetsplats”
”Valrörelsen 1976 handlade om löntagarfonder och socialism”

