Centrala Detroit gör ett utbombat intryck, byggpapper och damm i övergivna butikslokaler, utslagna och förvirrade människor som står och stirrar i gathörnen. Men här och var öppnar staden famnen, och då vill man inte vara någon annanstans. Man tar hissen upp i Fisher Building och överdoserar art deco, åker gratisspårvagnen söderut och lommar mot någon av de slamriga krogarna i Greektown.
Namnet ”Detroit” härstammar från de franska kolonisatörerna. Ursprunget är oklart, men vill man vara kolonial kan man alltså säga ”Dötrroa” i stället för ”Ditråjt”.
I parken vid Kennedy Square flimrar dragklädda Tony Curtis och Jack Lemmon på en bioduk framför ett femtiotal människor som ligger kontemplativt utspillda i vilstolar medan kvällsmörkret faller. Barnfamiljer på filtar. Marilyn Monroe väser några våpiga repliker.
Nej, ingen ”polarisering” i sikte här heller.
Över en ymnig kycklingsallad blir jag sugen på att sopa hem Nobels fredspris. Tänk om jag lyckas klura ut något banbrytande koncept som får oss, världen över, att mötas och blötas och byta tankar och intryck och bli som en enda lycklig familj. En global gamechanger. Något som börjar som en oskyldig fluga – eller hajp, för att prata ungdomska – och sen sprider sig som en präriebrand över hela klotet.
Det måste vara något analogt och handfast, eftersom vi redan hypnotiseras tillräckligt mycket av våra skärmar, och blir misslynta och filterbubbliga. Och gärna något som har en lekfull anstrykning, något avväpnande som får oss att se människan i varandra, och allt det där som jag kommer att säga när jag står i Oslo och tar emot priset.
(Hur det nu ser ut. En lagerkrans? Nej, det är ju krigiskt. Ett peacemärke att hänga runt halsen? Jag kommer se ut som Stig Järrel. Eller är det bara ett sketet diplom? Som efter en simtävling…?)
I parken vid krigsmonumentet i Indianapolis har de ställt upp några pingisbord. Kan det vara något? Borden är hyggligt välbesökta, men mestadels av barn, och man kanske är måttligt pingissugen i Finspång i februari.
Efter att ha klurat en stund erinrar jag mig ett strövtåg på Långholmen med en närstående treåring i höstas. Vid stranden fanns en stor korg med sandiga spadar, hinkar och krattor. Treåringen försåg sig ur korgen och vi samarbetade i en halvtimme, jag grävde gropar och hon hämtade vatten och fyllde dem, väggarna i gropen rasade samman, och så om igen. Öppen fråga vem av oss som hade mest nöje av det.
Plötsligt får jag min snilleblixt.
Kommunerna borde placera ut stora korgar på allmänna platser och fylla dem med musikinstrument.
Jag kan se det tydligt framför mig. Till en början kommer instrumenten plockas upp av daglediga unga män, i grupper om två eller tre. Sakkunnigt och gravallvarligt stämmer de gitarrerna och börjar spela något de snappat upp på youtube. De är utstuderat esoteriska, låtsas mest spela för sig själva, men de njuter av blickarna från alla förbipasserande, och någonstans inom dem väcks hoppet att någon erotiskt intressant person ska stanna och imponeras.
Såhär kan det hålla på ett tag. Men förr eller senare kommer några med ett helt annat kulturellt bagage än John Mayer att sabotera de unga männens fjuniga ekvilibrism och plocka upp en flöjt, eller ännu hellre ett rytminstrument, och de kastar sig in i leken och knackar fram hetsande synkoper. De unga männen kastar först brydda blickar mot nykomlingarna, men sen nickar de gillande och tänker shit alltså, det här börjar arta sig till något man annars mest ser i reklamfilmerna.
Och alla vi som inte kan traktera några instrument alls stannar till och vi erinrar oss vissa välsignade ögonblick under musiklektionerna i lågstadiet där läraren delade ut trianglar och mörkbruna träpinnar som man kunde klonka mot varandra.
Det kommer att kännas genant till en början. Men sen börjar skön musik att växa fram. Vart du än reser finns det ett torg och en korg och en vildvuxen orkester att ingå i. Du kan vara hur tondöv som helst. Just din dissonans kan vara kryddan som saknas.
Oslo, ni har min mejladress. Eller skickar ni en duva?
Här kan du läsa fler texter av Bengt Ohlsson
