Tremånadersvalpens beteende på trottoarerna får mig att tänka på scenerna när Borat går omkring på Manhattan och hälsar hjärtligt på stressade främlingar.
Valpen stormar fram mot alla han möter, stegrar sig i kopplet, fäktar med framtassarna och viftar på svansen.
När han inte kärleksbombar morgongrusiga löneslavar snappar han upp fimpar och snuspåsar ur rännstenen. Det är inget man vill få in i ett så litet tarmsystem, så det är bara att lirka upp hans motsträviga käkar. I en park sticker jag in fingrarna i hans mun och får ut en använd tampong.
En dag i bilen får jag ett infall, svänger in på Skogskyrkogården och släpper ner valpen på gräset. Inte riktigt sista vilan. Men en välsignad sådan. Folktomt så när som på enstaka joggare, bofinkarna drillar sina budskap mellan tallarna, valpen snappar upp tallkottar och kalasar på harlortar.
Till en början sneglar jag mig skuldmedvetet omkring, men inser sen att ingen kan veta om jag irrar omkring efter en gravsten att besöka.
Det ger mig dåligt samvete, men fyller mig också med en egendomlig förtröstan
Snart blir det en vana. Jag misstänker att jag under en vanlig dag möter fler döda än levande. Blickarna glider över årtalen på stenarna, jag huvudräknar förstrött och konstaterar att många där nere inte nådde min ålder, kom inte ens i närheten. Det ger mig dåligt samvete, men fyller mig också med en egendomlig förtröstan. Det finns så många som gått före. Kanske väntar de någonstans.
Ibland fastnar jag vid ett vackert eller egendomligt namn som jag googlar, och ur glömskan slingrar digitala ledtrådar upp.
Där ligger en som dog i en överdos åt helvete för ung, där ligger en som led av en sällsynt sjukdom och fick en minnesfond uppkallad efter sig, där ligger en som misshandlades till döds av en psyksjuk partner. Nu kan ingen komma åt dem, nu har giftet lämnat deras kroppar och sökt sig vidare till nya.
I vissa sektioner är gravstenarna blanka och nyhuggna, smyckade med blommor, lyktor och fotbollshalsdukar. I andra sektioner är de mossbelupna och lutar sig krumryggat över gräset. De knappt urskiljbara inskriptionerna om ”evighet” får en vemodig klang genom mossan. Här vilar de som dog på femtiotalet. För deras eventuella barnbarn är de doft- och ansiktslösa, ett svartvitt ansikte i ett fotoalbum. Ingen tar sig tiden att räta upp stenarna längre, ännu mindre sätta ner en blomma. En och annan sten har vält omkull helt och hållet och sjunkit ner med namnet före i den vårmjuknande jorden.
Varje dag hittar jag något nytt att grubbla över.
Som gravstenar med stavfel. ”Visna”. Hur gick det till? Ryckte stenhuggaren på axlarna och tänkte skit samma? Varför har ingen påpekat för de anhöriga att de borde reklamera?
En annan dag reflekterar jag över ömsintheten i ordet ”lilla”. Jag passerar många ”lilla mamma”, och bland barngravarna vimlar det av ”Lilla Bo” och ”Lilla Siv”.
Män är ”kära” och ”saknade” men aldrig ”lilla”, vilket kanske inte enbart beror på att de oftast är större än kvinnor och barn. Den enda mansperson jag kan erinra mig som varit ”lilla” är den tecknade toffelhjälten Fridolf, en löjlig figur.
Jag undrar vad det gör med oss, att vi aldrig – inte ens mot slutet, brutna av sjukdomar och lidande – får vara ”lilla”.
Jag grunnar över den hårfina gränsen mellan enfald och kreativitet
En annan morgon går jag genom havet av bortglömda gravar och ser en man som föddes i mitten av 1800-talet, och ovanför namnet står titeln ”Vebbmästare”.
Hm, lustig stavning… men varför inte?
Hjärnan famlar ständigt efter sammanhang, i strid mot allt förnuft, och under några svindlande sekunder associerar jag till tjutande yllemodem, hemsnidade björkroutrar och män med yviga mustascher som böjer sig över gulnade kretskort.
När jag kommer närmare ser jag att det står ”Verkmästare”, men mossan har klättrat över några bokstäver. Och medan valpen jagar mig över det grågula gräset grunnar jag över den hårfina gränsen mellan enfald och kreativitet.
Vi lommar till bilen, som står inklämd mellan taxichaffisar och bärgare som unnar sig en stunds tomgångsvila bakom ratten. Deras ansikten är bleka i ljuset från skärmen.
I morgon är vi tillbaka igen, tills vi en dag inte är det längre.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson
”En massaker skapar inte ett nytt Sverige”
Tom Cruise kan nog rädda världen med en klockradio
Min lycka är privat, men min olycka allmän egendom
