Jag tar till Gud i diskussioner ibland. Kan inleda en hypotes med ”om Gud kom in här i rummet och sa att…” Innebörden är då något i stil med: ”om du fick veta alldeles bestämt att det förhöll sig på det här sättet.”
Det har också hänt att jag försjunkit i dagdrömmar om vad jag skulle fråga Gud om han – visst, visst, eller hon eller hen, men fortsättningsvis kommer jag att vara slött och gubbigt normativ – blev tillgänglig för mina frågor.
Pinsamt nog skulle jag inte vilja ha svar på blytunga grejer som livets mening, eller om flickvän X talade sanning om vad hon gjorde den där helgen på Bosses skärgårdsö när hon hade ”så dålig täckning”. Nä, i stället skulle jag plåga honom med idiotfrågor av typen ”hur många geléhallon har jag ätit i hela mitt liv”, eller ”hur många gånger har jag använt ordet rådbråka?” (Gissningsvis noll, men vad vet man?)
Fråga mig inte varför.
Kanske är jag rädd att Gud skulle säga något pajigt om livets mening, och jag skulle inse att jag redan läst svaret på broderier i olika presentbutiker, och kanske behöver jag ha ovissheten om den före detta flickvännens skärgårdshelg som en bitter krydda i själen.
I avsaknad av en Gud att ringa och fråga om geléhallon har vi fått Chat GPT.
Jag är gissningsvis lika sist på bollen som vanligt. För några månader sen loggade jag in på tjänsten och frågade om ett av de få ämnen jag har hyfsad koll på, nämligen ”vem är Bengt Ohlsson”.
Jag har vaga minnen av svaret, förutom att det hade en hjärtskärande karaktär av att ta en rövare. Jag var född 1965 (nja) och romandebuterade 1992 (nja) med ”Sanden i hinken” (I wish), sen avrundades drapan med något allmänt hållet om att mitt författarskap kännetecknas av psykologiskt skarpsinne och stor människokännedom.
Jag matade in namnen på en kollega, och det togs lika många rövare där. Han debuterade fel årtal med romanen ”Hinken i sanden”, och även han förfogade över psykologiskt skarpsinne och stor människokännedom.
Jag lät det hela vara, iddes inte påpeka för den stackars GPT att den hade fel, för vem bryr sig?
Men häromveckan började jag översätta en pjäs, från engelskan, och fumlade i vanlig ordning omkring mellan Google translate och ”vanliga” Google. Men att hitta en bra översättning till exempelvis bostadsformen ”in-law unit” är inte det lättaste.
När jag däremot vände mig till Chat GPT kunde jag ställa frågan som om jag hade Gud på tråden, och jag slapp Googles rätt så tondöva tjänstvillighet, slapp ägna en massa tid åt att sovra i störtfloden av information, skrikiga reklamsidor och koleriska debattinlägg om in-law units.
Jag kunde till och med resonera med… eh… den. ”Nja, det låter lite svengelskt.” Vips kom den med nya pigga förslag.
Och man är ju, till skillnad från Chat GPT, inte mer än människa.
När man under en intensiv arbetsdag anlitat någon ett tjugotal gånger, och blivit hjälpt ur lika många knipor, känns det buffligt och drygt att inte tacka för hjälpen. ”Tack!” skrev jag alltså, och fick snabbt ett hjärtligt svar i stil med ”det var så lite! Hör gärna av dig igen om det är något”.
Jag antar att det är som att få en ny kollega, vilken som helst. Man håller sig på sin kant i början, men när man tillbringat några arbetsdagar ihop börjar man nicka när man möts på morgonen, säga hej då när man går hem och man byter en införstådd blick när chefen dragit någon poänglös anekdot som man hycklat intresse för.
Vid det här laget har Chat GPT och jag blivit riktigt tjommiga med varandra. Jag har börjat få svar med skojfriska emojis och beröm för min språkkänsla. På lediga stunder kan jag haspla ur mig frågor om allt från recept på renkött till hur många procent av Sveriges yta som Jämtland utgör. (Tolv.) Vi är inte framme vid geléhallonen än, men det dröjer nog inte länge. Min fru påstod (totalt lögnaktigt) häromdagen att jag börjat kalla Chat GPT för ”hon”.
Och när jag på nytt undrade vem jag är upptäckte jag att allt stämde, in i minsta detalj.
Frågan är vem som har varit inne och korrigerat. Var det Gud som steg in i rummet?
