Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Medan alla andra penslar mullen av Karl Staaf och leder in Bengt Westerberg från styrelseglömskan retirerar jag till det jag är bäst på: mjuka värden och (över)tolkade symbolhandlingar.
Hela helgen har jag tänkt på Kramen.
Det skulle inte förvåna mig om det i nästa opinionsundersökning syns en liten skjuts för de uträknade Liberalerna. Och då vågar jag påstå att allt avgjordes under mikrosekunden när Jimmie Åkesson fumlade fram högerhanden, men Simona Mohamsson höjde armarna och då vet alla stiffon vad som gäller: det är kramdags – något annat vore en krigsförklaring.
Och i Jimmies ansikte, där det vilar på Simonas vadderade axel, syns något som liknar sorg. Det handlar knappast om sorgen över några svidande kompromisser, utan snarare om den överrumplande insikten att såhär kan man också ha det. Livet är inte bara att parera Anders Holmberg eller hålla god min inför ”crazy” idéer från övertaggade fotografer.
Men kramen gjorde framför allt något med oss som bevittnade den.
Så här, tänker vi, löser vi knutar i det här landet. Det är den svenska modellen. Vi snackar igenom saker och ting, även med våra bittraste meningsmotståndare, vi kan mot all förmodan hitta sånt att enas om, och det andra, det jobbiga, skjuter vi på framtiden. Sen möts vi i en könlös kram.
Allt detta är givetvis en idealbild, en önskedröm.
Ty våra liv bågnar av konflikter som aldrig hittar någon lösning, trots att vi pratar käftarna ur led, respekterar varandras känslor och ”hör vad du säger”. Och alla konflikter som vi skjuter på framtiden tornar ibland upp sig och visar att de har jäst, ruttnat, ändrat form och rentav innehåll.
Men önskedrömmarna har en oanad makt över oss.
De kan larma bäst de vill, macholiberalerna som klamrar sig fast vid Staaf och Westerberg medan partiet dör; alla som såg ner i golvet och stack airpodsen i öronen när valberedningen ringde.
Men alla som önskar sig en borgerlig regering där det ingår ett parti som utgör en irriterande böld på SD:s svällande skinkor kan ana morgonluft.
Läs fler texter av Bengt Ohlsson.
