Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under avresemorgonen i Jämtland tittar jag ut och ser att ett halvmetertjockt snötäcke draperat sig över bilen. Och jag minns med saknad alla decennier när jag varit lyckligt ovetande om att man måste sopa bort all snö från bilen innan man sätter den i rullning, eftersom det kan bli dryga böter annars.
Förr om åren nöjde jag mig med rutorna och gav mig sen sorglöst ut på vägarna och lät fartvinden sopa bort resten. Visst, man fick vara redo med torkarna om det for upp en snöblaffa från motorhuven och la sig över vindrutan, men det var ju bara uppiggande.
Och att det var förbjudet att ha hunden lös och okopplad på passagerarsätet visste jag inte heller, eller rättare sagt, jag lyckades ”glömma” det varje gång någon påpekade det.
Men den här morgonen sträcker jag mig i muskelvärkande vinklar för att sopa bort varje strimma från taket, och jag hackar loss isen från strålkastare fram och bak och sitter sen rättrådig och snöblöt bakom ratten inför hemfärden.
Säg att jag står i telefonkontakt med Gud, och att jag under ett toalettbesök fumlar upp telefonen och slår numret
På parkeringen utanför Ica i Harmånger betraktar jag bilarna med något som liknar vördnad. De ser ut som om de återvänt från Stalingrad, som om de varit med om obeskrivbara umbäranden men ändå släpat sig vidare på fälgarna, och nu pustar de ut vid skjutshållet. Deras lack är blästrad med senhöstens slask, och ovanpå den svartgrå hinnan har yrsnön pudrat sig allt hårdare, blötsnön har stänkt upp och fryst till is. Bilarna har panerats i smuts, frost och klägg av naturkrafter som gjort sitt yttersta för att förgöra dem, och ändå har de stapplat vidare.
Jag sopar nummerplåten ren innan jag kör vidare, och medan den ena milen läggs till den andra tänker jag på min besatthet av dokumentärserien ”Gränsbevakarna Sverige”, där man får följa tullpoliserna i deras arbete. Den skuldtyngda upphetsningen i att se resenärerna tvingas öppna sina väskor, varefter det visar sig att de har brutit mot lagar som de inte har en aning om, eller, kanske vanligare, låtsas inte ha en aning om.
Vilket leder mig till olustiga funderingar på min egen nitiska laglydighet.
Beror den på att jag i själ och hjärta och liksom på ett moraliskt plan omfamnar lagarna, eller handlar det bara om att det vore så ofantligt… pinsamt att åka fast?
Det är inte riktigt samma sak.
Säg att jag varit på middag hos några kompisar som bor långt ute i granbältet, säg att jag under middagen petat i mig tre glas vin. Och säg att jag står i telefonkontakt med Gud, och att jag under ett toalettbesök fumlar upp telefonen och slår numret – eller nöjer mig med ett sms – och får sen beskedet att det är lugna puckar, det väntar inga kontroller på hemvägen, det är bara att stå på.
Skulle jag göra det?
Handlar det om att rattfylla är en sån ohjälpligt dekig förbrytelse?
Jag vill förstås inte tro det. Men återigen: beror det på att jag i själ och hjärta tagit till mig alla vitrockade expertutlåtanden om den försämrade reaktionsförmågan och allt det där, eller handlar det om att jag skulle känna mig som en sån förträfflig människa när jag bäddar ner mig mellan de iskalla lakanen i värdarnas gästrum?
Eller handlar det om att rattfylla är en sån ohjälpligt dekig förbrytelse? Att det är skammen som styr mina beslut, snarare än några moraliska övertygelser?
Jag försöker slingra mig ur självtvivlets beniga grepp och erinrar mig alla gånger som jag oupptäckt hade kunnat svina loss. Plocka på mig några påsar potatis på bondgården utan att swisha pengar till numret som stod på kartongskivan. Eller som jag hade kunnat låta likgiltigheten ta över, och strunta i att tidningarna samlas på hög i de bortresta grannarnas fack utanför dörren.
Ändå har jag gång på gång gjort det rätta.
Jodå, men är det inte bara för att få känna sig som en förträfflig…
Men käften! Än sen? Huvudsaken är väl att det rätta görs? Eller ska jag teckna upp mig på en fyrtiopoängskurs i praktisk filosofi innan jag kommer fram till det genomvärkta beslutet att ta in grannarnas tidningar?
Vid det här laget känns Olivia och Claes och de andra lagväktarna i ”Gränsbevakarna Sverige” som gamla vänner. Kanske har de till och med flyttat in i skallen. På gott eller ont? Kanske lite av varje.
Läs fler krönikor av Bengt Ohlsson här.
