Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sierra Leone, Tchad, Uganda, Somalia.
Det är länder där rebellgrupper och regeringsstyrkor har använt barnsoldater. De har rekryterats genom tvång eller hot, eller haft det så eländigt att de inte tyckt sig ha något val.
Varför barn? De är lätta att hjärntvätta. Och lågavlönade. De upplevs också ofta som särskilt skrämmande av fienden, mer samvetslösa och oförutsägbara.
När reportagen om barnsoldaterna spreds till omvärlden väckte det avsky.
På senare år har kriminella gäng i Sverige börjat använda barn för beställningsmord. Ökningen är lavinartad.
Men till skillnad från sina afrikanska likasinnade måste svenska gängtoppar inte använda hot eller våld i rekryteringen. Här har barn frivilligt börjat anmäla sig på Signal för att ”jappa” någon främling och tjäna ihop till en Iphone 16 eller en ful mjukisdress.
Sånt kan man fundera ett par varv över.
Men upprördheten verkar egendomligt nog större över regeringens förslag att sänka straffmyndighetsåldern till tretton år, eller som det schvungfullare kommit att kallas: ”sätta barn i fängelse”.
Att offren för barnsoldaternas sikta-och-blunda-framfart på förortstorg och i frisersalonger ofta också är barn tycks spela mindre roll. Likaså att de fängslade trettonåringarna kommer att få nittio procents straffrabatt, att bara grova brottslingar kan komma ifråga – inte snattare, vilket man kan förledas att tro – och att man inte behöver söka sig längre än till Nederländerna och Belgien för att hitta en straffmyndighetsålder på tolv år. (Tio i Storbritannien.)
Inte heller låtsas de löddrigaste kritikerna om att lagen är tänkt som en tillfällig lösning i ett desperat läge, och att vi om fem år ska återgå till femtonårsgränsen.
Är allt en fråga om semantik?
När man hör ”barn i fängelse” ser man framför sig barn som låses in i en källarhåla med vatten och bröd, och delar cell med någon Dynamit-Harry.
Inte att de bestämt avväpnas, lyfts ut ur sina ”jappande” miljöer och får fasta rutiner, läxhjälp och psykologstöd.
Låt oss för skojs skull leka med tanken att Vänsterpartiet får egen majoritet efter nästa val, och att de obehindrat kan genomföra allt de gått till val på
Det vanligaste argumentet i kritikstormen är att regeringen inte lyssnat på alla ”tunga remissinstanser” som sågat förslaget. Och det här är intressant. En statsvetare berättade nyligen i P1 att det är en god svensk tradition att låta de olika instanserna få sätta sina fingeravtryck på lagförslaget. Men att regeringen, i likhet med den förra, allt oftare bryter mot traditionen.
Låt oss för skojs skull leka med tanken att Vänsterpartiet får egen majoritet efter nästa val, och att de obehindrat kan genomföra allt de gått till val på – gratis kollektivtrafik, gratis glasögon och allt möjligt, och allt det gottiga finansieras genom att klämma åt alla med ”jättestora miljoninkomster”, eller hur Nooshi Dadgostar nu uttryckte det i en debatt nyligen.
Gissningsvis skulle alla tunga remissinstanser låta invändningarna hagla. Är statsminister Dadgostar skyldig att rätta sig därefter? Att lomma tillbaka till sin riksdagsgrupp och vattna ur sina förslag tills de låter som vilket sosseri som helst?
Vad ska vi då med allmänna val till? Skulle vi inte spara tid och pengar genom att permittera alla politiker och låta remissinstanserna gräla sig fram till hur landet ska skötas?
Jag vet givetvis inte hur polisfacket, kriminalvården, advokatsamfundet och de andra ”experterna” reagerade när de ombads ta ställning till det här lagförslaget. Men det är väl inte omöjligt att de kvävde en suck när de insåg att det skulle leda till så olidligt mycket mer… jobb.
Kanske infann sig samma tryckta stämning som under föräldramötet när pedagogen säger att vi behöver två till som kan hänga med till Sälen, annars måste vi ställa in.
Tystnaden faller under lysrören, alla studerar sina nagelband eller stirrar outgrundligt ut genom fönstret, med bekymmersrynkor i pannan som visar att det låter toppen, men just de dagarna är väldigt tjocka för min del…
Ja, det kan bli svettigt. Tänk om lagen inte får någon verkan? Eller om det blir skandalösa avslöjanden i Uppdrag Granskning? Säkrast att inte göra någonting. Eller föreslå ”andra åtgärder”.
