Med ”Viken” fortsätter Nils Lundkvist sin säregna bokserie ”Den yttersta vildmarken”, som han inledde med ”Kuben” 2023. 12-årige John har vuxit upp i Den Yttersta Vildmarken, skyddad från omvärlden av sina föräldrar. Men sånt går ju bara så länge det går. När åldern gör att även han tvingas anmäla sig till Myndigheten för Vuxenblivande, visar en ögonskanning att han egentligen tillhör en av landets mäktigaste släkter. Han sövs ner och förs till Viken, ett enormt muromgärdat område för eliten, där hans stränga farmor och farfar väntar på honom. Livet för naturbarnet John vänds fullständigt upp och ner.
John vaknar upp i ett enormt hus, med tjänstefolk och vakter, alla ivriga att vara honom till lags. Han får (motvilligt) lära sig aristokratiskt bordsskick och hållning, klä sig i kavaj med elitens insydda markörer. Och ganska snart förstår han att han måste börja skolan, något helt nytt för den hemskolade skogspojken. Han försöker rymma ett flertal gånger innan han accepterar de nya rutinerna. Längan efter föräldrarna är stark.
En dag hittar han ett anonymt meddelande som ber honom utföra en del riskabla uppdrag på skolan. Utmaningen ger honom livsgnistan tillbaka. Och tillsammans med en ny vän i klassen börjar John utforska det väldiga huset han bor i, som sägs gömma mängder av hemliga gångar och väldiga rum. Kanske kan detta vara en väg ut ur fångenskapen? Men vem är det som gett honom de farliga uppdragen?
Syret verkar aldrig ta slut när det kommer till att vilja skriva dystopiska berättelser om en framtid efter det stora kriget, miljökatastrofen eller terrorangreppet. Resultatet blir i de flesta fallen att en reaktionär elitistisk diktatur tar makten, en minoritet med självändamålet att berika sig själva och framför allt hålla sina egna medborgare i schack. Så även i ”Viken”. Make Norrlands Inland Great Again.
Inte sällan ligger eliten också bakom själva samhällskollapsen. Mot resten av världen bygger man istället murar. Den verkliga fiende som upptar den paranoida maktens hjärna är det fria ordet, den fria tanken och det oundvikliga motståndet som uppstår ur ett utdraget förtryck. Den fria viljan utgör alltid det ultimata förräderiet mot den egna staten. Författare har ju aldrig direkt behövt spå i framtiden för att teckna fram ett liknande samhälle. Sådana har ju alltid funnits och det finns som bekant många exempel i samtiden. Men i motståndet finns det hopp.
Närmast kanske man ser likheter med Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse”
Nils Lundkvist följer visserligen genrefåran ganska konsekvent, men han gör det ändå på ett högst originellt sätt. Det som är slående är berättelsens tydliga low-tech-användning. De moderna teknikprylar som finns med – en osynlig drönare, ett hologram, en elektrisk fångboja – är ändå påtagligt få hos en totalitär kontrollstat i dystopiska sammanhang. Närmast kanske man ser likheter med Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” där livet för medborgarna i Gilead snarare backade tillbaka 100 år i tiden.
Så det finns en långsamhet, eller ett slags minimalism i boken som Lundkvist har gjort till sin. Hans beskrivning av hur John lagar en punktering på en gammal cykel i mörkret är elegant. Och ovanlig. Naturen, träden, växter och djur, vänskap, lojalitet, mjölk och mackor, spela kort, enkla nöjen; ja allt naturligt och enkelt ställer han mot Statsapparatens kontroll, pengar, makthunger, privilegier, våld, slaveri, bestraffningar och teknik. ”Viken” är visserligen en sorts instängt kammarspel, men ett riktigt spännande sådant. Nils Lundkvist har börjat få upp farten på riktigt och har bäddat väl inför en tredje avslutande (?) del.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
