Vem är Caroline Calloway? Den frågan ställde sig många 2015 när hon plötsligt fick ett bokkontrakt som hon själv hävdade var värt en halv miljon dollar – och 30 procent i förskott. (Förlaget sade senare att hon inte fick riktigt så mycket.)
Vid den tidpunkten var hon 24 år gammal och hade ägnat några år åt att försöka etablera sig som it girl och tidig influerare på Instagram. Där postade hon foton och skrev långa bildtexter om sin tillvaro som amerikansk student på Cambridge i England; akademikerromantiska och ambitiösa miniessäer om en miljö som tagen ur Evelyn Waughs ”En förlorad värld” eller kanske Donna Tartts ”Den hemliga historien”, full av storslagna och vackra fester. Hon hade aldrig några massiva följarsiffror ens med den tidens mått mätt, och det dyra bokkontraktet väckte en del uppmärksamhet.
Boken, en memoar som skulle heta ”And we were like”, kom aldrig. Två år senare meddelade hon att hon inte lyckats lämna in något manus och därmed brutit kontraktet och var återbetalningsskyldig. För att dra in pengar lanserade hon en floppartad serie ”inspirationsföreläsningar” vars dyra biljetter och brutna löften om lyxluncher och goodiebags ledde till att hon jämfördes med en enmans-Fyre festival. Långsamt började frågor väckas om vad som egentligen var sant och inte. Var hon en scammer?
Det är i efterhand svårt att förstå varför alla var så intresserade av ett par unga kvinnors offentliga rivalitet
2019 publicerades så en lång personlig essä i tidningen The Cut, skriven av Calloways före detta kompis Natalie Beach. Rubriken löd: ”I was Caroline Calloway”.
I essän förklarade Beach att det var hon som hade spökskrivit delar av Calloways Instagraminlägg, och att hon dessutom låg bakom stora delar av det utkast som lett till bokkontraktet. Deras kortlivade vänskap var intensiv men giftig. ”När jag gick andra året på college gick jag en kurs i dokumentärt skrivande”, börjar Beach sin text, ”och träffade en tjej som var allt som jag inte var.” Calloway gled in i föreläsningssalen i designerklänningar och kashmirtröjor utan bh och reciterade Catullus på latin, medan Beach beskriver sig själv som en oskuld med beskedlig hästsvans.
De blev omedelbart bästa väninnor. Arketyperna de förkroppsligade var nästan skrattretande i sin tydlighet. Natalie med mörkt frissigt hår och en avgjort mer alldaglig utstrålning, blyg och inte särskilt populär bland män. Caroline, blond och karismatisk, manstillvänd och extrovert. En väninnedynamik otaliga unga kvinnor själva har upplevt någon gång i sitt liv, där en tycks dra åt sig allt solljus och den andra hukar i skuggorna.
Essän där Beach anklagade Calloway för, kanske inte riktigt plagiat, men en sorts litterär vampyrism, slog ned som en bomb i amerikanska medier. Det är i efterhand svårt att riktigt förstå varför alla var så intresserade av ett par unga kvinnors offentliga rivalitet – men det skrevs otaliga kommentarer och kolumner, thinkpieces och recaps, i alla stora amerikanska tidningar (och en hel del internationella).
Skadeglädje är en del av förklaringen – alla älskar att se en influerare falla. Men en annan orsak är att både Beach och Calloway är bra skribenter. Att följa deras kollapsande vänskap i sociala och traditionella medier var som att se en sårig och snaskig generationsroman skrivas i realtid.
Inte förrän 2023 kom Caroline Calloways första bok ”Scammer” till slut ut i USA – en essäsamling utgiven på eget förlag några veckor innan Natalie Beachs första essäsamling landade på hyllorna. Så småaktiga kan kreativa drivkrafter vara, att deras enda fungerande bränsle är konkurrens.
Eller som Calloway själv finkänsligt uttrycker det i ”Scammer”: ”Över min döda jävla kropp att Natalie ger ut en bok innan jag gör det.”
Boken skildrar Calloways uppväxt i en familj visserligen präglad av akademiska framgångar, men också av svår psykisk sjukdom. Calloway vill nyansera bilden av sig själv som privilegierad, rik och populär. Ett inte oansenligt och ganska bisarrt stycke i början av boken ägnas åt det faktum att Calloway saknar knäskålar och tillbringade sin barndom på kryckor. För att inte tala om det mustiga inledande tillkännagivandet att hon aldrig någonsin fått en orgasm. Men allra mest handlar det om Calloways uppgång och fall. Om skandalen som briserade, och om Natalie Beach.
I sina bästa stunder har hon en vildsint je ne sais quoi, en fascinerande blandning av narcissism och obestridlig talang
Nu har boken kommit på svenska, knappt två år senare. Och först måste det sägas: Förlaget It-lit kan knappt ha bemödat sig om att korrekturläsa sin utgåva, som är bitvis styltig och några gånger felöversatt till obegriplighet. ”Hjärnskakningen var illa däran, men min vänsterhand var sämre”, kan man bland annat läsa. Caroline drömmer om att bli en ”anglofilisk” författare och skriver om ”en av den vanligaste kritiken jag ser av Natalies artikel”.
Bortsett från översättningen pendlar Caroline Calloways prosa mellan å ena sidan lite slappa och pratiga dagboksanteckningar, och å andra sidan glimtar av briljans. I sina bästa stunder har hon en vildsint och slängig je ne sais quoi, en fascinerande blandning av narcissism och obestridlig talang. Flera gånger skrattar jag rakt ut – som när hon beskriver sin besatthet av att samla parafernalia från amerikanska Ivy League-skolor: ”När vi hängde efter skolan den där första eftermiddagen visade jag Natalie min Yalelåda, alltså det jag kallade min vagina då. Jag skämtar! Skämtar.”
Andra partier är tråkigare. Passagerna om hennes amfetaminmissbruk är mer defensiva än ärliga. Styckena om hur hon efter skandalen hänger med den hippa amerikanska unghögern på Dimes Square i New York (den enda krets där det anses edgy att vara en avdankad scammer) är platta. Texterna känns hastigt hopsamlade; en blandning av nyskrivet, gamla utkast och omarbetade tidigare essäer. Kronologin är upphackad och loopad, och vissa upplevelser och händelser återkommer i olika versioner genom texterna, idisslade till leda.
Får vi veta vem Caroline Calloway är? I boken erkänner hon villigt att hon faktiskt är en scammer. Hon köpte följare på Instagram. Hon förfalskade sitt betyg för att komma in på Cambridge. Hon ljög sig till ett första möte med en litterär agent. Hon är själva definitionen av en opålitlig berättare.
Ändå är det uppslukande läsning. Kanske för att de glänsande passagerna ändå är många nog. Kanske för att det finns en magnetisk dragningskraft i känslan av att läsa någon som är inte riktigt, men nästan, bindgalen.
Calloway anklagar Beach för att ha byggt hela sin litterära karriär runt henne. Samtidigt är hennes egen bok lika märkligt upptagen av Beach, raffinerat elak i sina förmenta försäkranden om att hon i själva verket var förälskad i Natalie. Som när hon en kväll ger sig ut på stan för att hitta en kvinna att ligga med, men: ”Jag knullade med en tjock kille som såg ut som Natalie i stället. Sedan vi gick på NYU har hon fått en bedårande kulmage och klippt håret till en pixie cut.” De två kvinnorna cirklar runt varandra som tvillingmånar, sammanhållna av destruktiv gravitation.
”Scammer” är inte någon stor litteratur; det vet Calloway också. Hon refererar återkommande till boken hon en dag ska skriva, hennes riktiga memoarer, det som skulle ha blivit ”And we were like”. Det är svårt att tro att hon någonsin kommer att lyckas, men den uteblivna boken är kanske på något poetiskt sätt faktiskt en sannare memoar över hennes liv. Ett vakuum av grandiosa men oförlösta drömmar.
Läs fler texter av DN:s Hanna Fahl, och mer av DN:s litteraturbevakning
