”Ja, som vi kan konstatera är läget fortfarande mycket allvarligt”, sa Lars Vilks med ett pillemariskt leende när vi åt middag tillsammans för det som skulle bli sista gången, under Venedigbiennalen 2019. Han syftade på konsten, som i vanlig ordning var upptagen av orättvisor och elände runtom i världen, enligt den koreografi som etablerats: Biennalens konstnärliga ledning väljer ut Viktig Konst som tar upp Viktiga Frågor, och tillrest publik nickar allvarligt. Sedan åker publiken hem och allt fortsätter ungefär som vanligt.
Jag rätt säker på att Vilks hade sagt något liknande om årets Berlinbiennal. Här blir vi medvetandegjorda om både paramilitärt anstrukna dadelpalmer i Pakistan i en film av Shahana Rajani, och om den egyptiska nyhetsrapporteringen under arabiska våren genom Huda Lutfis dumstrutar av gamla tidningsklipp (dessvärre oöversatta).
Rysslands imperialism och upprepade krigsbrott i det brutala angreppskriget mot Ukraina lyser däremot med sin frånvaro, för det har konstvärlden svårt att förhålla sig till eftersom Ukraina söker sig mot väst och väst anses ont. Gazakonflikten passar däremot i en traditionell vänstervärldsbild men saknas också, eftersom vi befinner oss i Tyskland och en kritik mot Israel blir för problematisk här.
Då är det enklare att ta upp avlägsna problem. Till exempel genom Gabriel Alarçons folkkonstinspirerade altare som kritiserar gruvbolagens verksamhet i ”Litiumtriangeln” mellan Argentina, Chile och Bolivia och tillhörande utfolksförflyttningar. Eller Vikrant Bhises målningar som berättar om de i det indiska kastsystemet ”orena” daliternas svårigheter att få tillgång till rent drickskvatten. Eller den skakiga dokumentationen från en klaustrofobisk performance av burmesen Htein Lin där han iscensätter minnen från sin fängelsetid och äter upp en fluga.
”Passing the fugitive on”, alltså skicka vidare flyktingen/rymlingen, är tema för den här biennalupplagan. Den vill vara lite smartare, mer intervenerande än plakatviftande. Maskot och symbol för årets Berlinbiennal är ingen mindre än räven, listigast bland djuren i folksagor världen över.
Ambitionen är lätt att sympatisera med, men den når inte riktigt hela vägen. Stundtals infinner sig den där känslan av att tas som gisslan, som var så vanlig under 2010-talet: Om jag inte går med på att den här konsten är bra eftersom att den tar upp viktiga frågor, så är jag i bästa fall hjärtlös. Att påpeka bristande estetisk gestaltning eller visuell torftighet är att vara ytlig. I bästa fall.
Den burmesiska aktivistgruppen Panties for peace som via ambassader skickade trosor till juntageneralerna för 15-20 år sedan kan man möjligen tycka är lite kul. De collage som får illustrera dem är fullständigt banala. Det innebär inte att jag är för regimen i Myanmar.
Men i en gammal tom och sliten domstolsbyggnad på Lehrter Straße, där skotthålen från 1945 ännu är kvar i fasadteglet, tar det sig. Direkt innanför entrén syns röda pappersark virvla runt inne i den tomma receptionen bakom glasluckan. Det är ett av Anna Scalfi Eghenters verk på den här delutställningen som utgår från kommunisten Karl Liebknecht, som stod åtalad just i detta hus innan han och spartakistupprorets andra ledargestalt Rosa Luxemburg mördades 1919.
I en korridor ser man Elshafe Mukhtars på samma gång konkreta och gåtfulla väggmålningar från inbördeskrigets Sudan, i ett rum intill hänger en härva av ett tjockt rep av textil ner från taket och protokollutdrag från massgravar i Srebrenica citeras på väggarna, i en installation av Milica Tomić. Medan Padmini Chetturs videoinstallation håller en kvar genom sin drömlika, intensiva vaghet.
Det är kanske inte banbrytande nytt, men fint och rytmiskt installerat. Med verk som man faktiskt bryr sig om vad de vill berätta om eftersom de gör det på ett sätt som man vill lyssna på. Koncentrerat och med en poetisk sensibilitet, och där innehåll inte automatiskt trumfar form. Det känns som att konsten rör sig åt rätt håll, vi får se om konstvärlden hänger på också.
Läs mer om konst på dn.se
