Ett violett litet helvete. Så kan man beskriva regissören Nora Nilsson (och i allra högsta grad scenografen Julia Przedmojskas) suggestiva uppsättning av Federico García Lorcas ”Bernardas hus” från 1936. För även om det kvävande maktspelet mellan husets instängda kvinnor utgör själva kärnan i dramat, är det inte minst bilden av ett vackert, lilaskimrande fängelse som stannar kvar.
Kvar stannar också Marie Richardsons lika gåtfulla som ondskefulla porträtt av änkan Bernarda Alba. Krökt under patriarkatet och samhällets blytunga traditioner, men också dess trogna försvarare, ända in i döden. Även om hon långa stunder är frånvarande på scen, är hennes makt allestädes närvarande.
Djupast intryck gör dock Anna Bjelkeruds hembiträde Poncia, klok som en bok efter ett liv i maktens tjänst. Bjelkerud är strålande vass, mjuk och pregnant, alldeles självklar på scenen. Marie Delleskog övertygar också som skogstokig mormor, med håret på sniskan och fladdrande underbyxor. Inlåst, men drömmer om havet och att bli lycklig. Gifta sig.
Ja, detta är de äldre kvinnornas pjäs, vilket medför en viss slagsida. Bernardas fem döttrar för en ojämn kamp mot det erfarna kvinnokollektivet, både i dramat och på scenen. I hemmet hålls de inspärrade, dömda till en åtta år lång sorgeperiod för att helga sin döde far. Här tilldelas de en enda uppgift: att brodera sina brudutstyrslar. ”Så är det att vara kvinna,” meddelar mor Bernarda. I flickrummet pyser frustrationen. Läppstift rullas på, enformiga sittdanser upprepas.
Lidia Wos skapar ett välkoreograferat, förhöjt lidande och Sofie Gynnings ljus skänker dramat välbehövlig suggestionskraft. I samspel med Przedmojskas smarta scenografi upprättas ett klaustrofobiskt kvinnofängelse. Det borde vara en omöjlighet på Stadsteaterns stora, luftiga scen, men Przedmojska löser uppgiften galant genom att skära av scengolvet i en plommonlila tårtbit och låta en olycksbådande spegel sänka sig över rummet. Ett påträngande vakande öga över scenens döttrar, fjättrade vid sina pastellfärgade brudkistor.
Deras tillvaro är villkorad av patriarkatet, trots att de lever avskurna ifrån det. Det syndiga slåtterfolket och friaren Pepe är offer för flickornas svartsjuka och längtan. Männen är deras väg ut ur fängelset, men erbjuder i själva verket bara ett annat.
”Bernardas hus” var politiskt sprängstoff när den skrevs mitt under det spanska inbördeskriget. Så mördades den regimkritiska Lorca också av Francos falangister. Hans kvinnodramer har delvis gått till historien som skildringar av sin tids konservativa samhällsstrukturer. Det är frestande att enbart tolka dramat utifrån denna kontext, men det vore också att förminska det.
Lorcas kvinnor är både förtryckta offer och hänsynslösa förtryckare. Och det är detta intrikata maktspel som gör Nora Nilssons välgjorda, visuella värld verkligt intressant, även för en nutidsmänniska.
Läs fler scenrecensioner
