Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
År 2010 öppnade bröderna Per och Jan Broman konsthallen Fotografiska i Stockholm. Det var en satsning som låg helt rätt i tiden, perfekt synkad med framväxten av Instagram och andra bildburna sociala medier.
För fem år sedan lämnade dock bröderna den framgångsrika verksamheten. Sedan dess har de satsat både stort och smått – Jan Broman öppnade härom året det kortlivade kulturhuset Naom på Sergelgatan, medan brodern Per bland annat har drivit en våffelkrog i Visby.
Lite i skymundan har de också drivit det kommersiella fotogalleriet Picture this, beläget i en källarlokal på Söder i Stockholm.
Nu har Picture This bytt namn till House of Photography, och kommer att fungera mer som en offentlig konsthall, med såväl en intim vinbar som en liten butik med fotoböcker och prylar. Det är alltså inte så mycket en nysatsning som en rebranding av en existerande verksamhet.
Öppningsutställningen presenterar två fotografer med rötterna i mode- och porträttfotografi: Dels Kristian Schuller, född i Rumänien men uppväxt i Berlin, samt ungraren Szilveszter Makó.
Det de har gemensamt, förutom bakgrunden i det gamla Östeuropa, är att de båda arbetar i ett gränsland mellan kommersiell, redaktionell och konstnärlig fotografi som känns välbekant från Fotografiskas utställningsprogram.
I galleriets större rum hänger stora ljuslådor och printar med Kristian Schullers färgstarka, lite oskarpa och dramatiskt iscensatta bilder av modeller som sveps in av tyger i expressiva poser eller stirrar stint in i kameran. Bilderna har ofta bearbetats med pålagda färgfläckar, fjärilsvingar eller blommor som förstärker det bjärta och teatraliska uttrycket.
Här finns det mesta man kan förvänta sig av samtida modefotografi: Ett högintensivt formspråk med extra ögongodis i form av lite naket och kända skådespelare och modeller.
Szilveszter Makós bilder i det lilla, svartmålade rummet intill är på många sätt Schullers motsats. Bilderna är anspråkslösa i skalan, omkring en A4 stora, med en återhållen färgskala i svartvitt, sepia och blekgrönt. Även Makó arbetar mot stora internationella modeföretag och magasin, men hans bilder är mer finstämda i uttrycket.
Såväl titeln (”Bauhaus Ballet”) som kompositionerna skvallrar om ett inflytande från den tyska dadaismen, med karnevalsliknande och lätt absurda situationer. Porträtten, av kändisar som skådespelaren Willem Dafoe och konstnären Marina Abramovic, är inte insmickrande som hos Schuller utan snarare intima och humoristiska – och därmed mer intressanta.
Steget från Fotografiska till House of Photography är inte särskilt långt, vare sig innehållsligt eller geografiskt. Låt oss hoppas att de lyckas mejsla fram en mer personlig profil med tiden.
Läs fler texter av Bo Madestrand och mer om konst och form på dn.se
