Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På en av Bokmässans första kvällar är jag bjuden på en lite större middag. Det är fri bordsplacering. Vi är tre manliga kollegor som anländer vid ungefär samma tidpunkt och spontant slår oss ned vid ett hörnbord i mörkret långt in i restaurangen, en fjärde man ansluter efter ett litet tag.
Jag är förstås medveten om att vi alla fyra är av samma kön. Men vid bordet intill sitter fyra kvinnliga kollegor, och vid bordet intill det ytterligare fyra kvinnor, så det kanske inte är så farligt ändå.
Jag borde tänkt längre. Jag borde insett att vi är på Bokmässan i Göteborg. Att det hade varit klädsamt att spä ut sig.
Den kvinnliga kyparen på restaurangen döper oss snabbt till ”grabb-bordet”. Det är inte menat som beröm. Inte heller som attack.
Det sägs i en anda av systerligt deltagande. Oj, hoppsan, här sitter ni killar och klamrar er fast vid varandra när pojkar och mäns läsförståelse och studieresultat och arbetsmarknadsutsikter sjunker för varje sekund som går, låt mig assistera er på väg ned.
När samma servitör mot slutet av middagen erbjuder oss avec till kaffet börjar hon nästan fnissa. Som om vi inte var vuxna starkspriten. Som om cigarrerna och cognacen och calvadosen – patriarkatets gamla attribut – hörde en annan tidsålder till, en annan maktordning.
Förmiddagen därpå frågar mina kollegor hur gårdagskvällen förlöpte. Sen kommer de till saken: formade ni ett grabb-bord? Av tonläget att döma låter det som om vi hade gått på toaletten med vidöppen dörr eller kört därifrån gravt rattfulla. Brutit mot ett tabu.
Bokmässan utspelar sig i skärningspunkten mellan konst och kommers. Kulturens konjunkturer – tidsandan – avtecknar sig tydligt i montrar och mingel, i ringlande köer och tomma publikrader.
Årets hedersgäst Jamaica Kincaid är ett perfekt val i det avseendet. För några år sedan besökte jag henne i hemmet i Cambridge på den amerikanska östkusten. När hon öppnade dörren synade hon mig från topp till tå och utbröt – med den där släpiga ironin som gör hennes romaner så oemotståndliga – ah, the Nordic race…
I hennes ögon var jag genetiskt slagg från den genanta europeiska härskarklassen, den hon gisslar i sina skildringar av kolonialismens Karibien. Min hud var svampigt vit som ”ogräddad vetebulle”. Jag var ”en sopa som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra”, som hon skriver om vita turister i essän ”En liten plats”.
Det här var när Trump nyligen vunnit sitt första presidentval. Kincaid lade på goda grunder skulden på den vita majoritetsbefolkningen. En koalition av vita män hade röstat in en parodi av en patriark i Vita huset. Patriarkatet hade gjort comeback som rasistisk fars.
Något av samma löje står runt ”grabb-bordet” på restaurangen i Göteborg. Jag fattar det. Att den trygga homosocialiteten, män som kan misstänkas värna sina privilegier i grupp, inte är gångbar här, annat än som revy. Vi borde skingrat oss innan det var för sent.
Läs fler texter från Bokmässan:
Läsfrämjaren Marlen Eskander: ”Barn är smartare än vi”
Helmerson: På Bokmässan upptäcker jag läsarnas egen proteströrelse
Ny kulturform tar plats på Bokmässan: ”Vi är gäster i finkulturen”