Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mycket kan man anklaga Simona Mohamsson för. Inte självtvivel. Valrörelsens driftkucku, som tycktes garva hela vägen till partiets utplåning, hör nu till valvinnarna med 5,4 procent av rösterna. Mohamssons obändiga tro på sig själv som partiets räddare har resulterat i en politisk triumf som adderar en oemotståndlig dramaturgisk vändning till sagan om Liberalernas hädanfärd.
Fängslande i sig. Ett parti som en gång präglades av pietetsfull ödmjukhet och nykter introspektion har nu återuppstått tack vare en nasare från Borås som tycks oförmögen att hysa inre dubier, liksom döv inför omvärldens häcklande. En svensk historia, kanske.
Men också om den globala högerpopulismen i stort. I Trumps USA är åtminstone den osannolika comebacken en integrerad del av rörelsens revanschism och lockelse.
Den tränger djupt i Trump själv. Han fostrades av Norman Vincent Peale, familjeprästen som gjorde skandalsuccé med den första självhjälpsboken, ”The power of positive thinking”, vars inledande motto – ”… prägla outplånligt i ditt sinne en mental bild av dig själv som lyckad… tillåt den aldrig att blekna” – väglett presidenten genom kris efter kris.
Upplevelsen av att det går att tänka sig ur en politisk återvändsgränd har försett Trump med nio liv. ”Trump ljuger förstås”, skriver journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan i färska boken ”Regime change”, ”men vad som börjar som fantasier flyter ofta samman och förvandlas till en verklighet av hans eget skapande”. Trump talar fram sin verklighet.
Men vad ger ett lika starkt och ihållande rus som upplevelsen av att kunna styra historien i en oväntad riktning?
Detta magiska tänkande är högerpopulismens dopamin. ”Hela jävla världen var emot oss. Men vi vann över världen. Jag kände att vi åstadkommit något som folk trodde var helt omöjligt”, sade en Trumpanhängare i Florida nyligen till mig. Rich Logis, som han heter, organiserar i dag Maga-avhoppare. Men vad ger ett lika starkt och ihållande rus som upplevelsen av att kunna styra historien i en helt oväntad riktning? Och samtidigt dra ned byxorna på statsvetare, opinionsinstitut och analytiker?
Här hemma har Sverigedemokraternas moderna historia präglats av en liknande sorts osannolikhet. Ett parti som ingen anständig politiker ville förknippas med blev den svenska borgerlighetens ledstjärna i invandringsfrågan där partiet intagit sina grövsta ståndpunkter. Den förvandlingen fascinerade omvärlden. ”Det är därför exemplet Sverigedemokraterna är en läxa för hela världen att studera”, sade Trumps tidigare chefsstrateg Steve Bannon till DN.
En väljarrörelse från riksdagens mest illiberala parti till Liberalerna hade varit osannolik fram till för några månader sedan. Just därför var den kanske lockande
I söndagens val backade SD. Jimmie Åkesson säger själv att en skärva av Tidöväljarna prioriterade Liberalerna framför SD. En väljarrörelse från riksdagens mest illiberala parti till Liberalerna framstod som osannolik fram till för några månader sedan. Just därför var den kanske lockande.
När valresultatet började klarna tänkte jag på dramatikern och författaren Nanna Olasdotter Hallbergs aktuella pjäs ”Alingsåschatten” på Kulturhuset Stadsteatern, en dramatisering av en verklig politikertrio i Västergötland som lämnar de ideologiska skillnaderna därhän och gör upp med hjälp av gin och sliriga sms-konversationer. Det slutar i katastrof. Nana Olasdotter Hallberg – en vän till mig – berättade nyligen att hon träffat Simona Mohamsson på Expressens kulturfest och börjat samtala om det så kallade ”gingänget” i Alingsås.
”Jag älskar gin!” utropade Mohamsson.
En, tills motsatsen bevisats, lysande valstrategi.
Läs mer:
Liberalernas ödesår inifrån: ”Vill ge långfingret till alla som inte trodde på oss”