Vad möter publiken när föreställningen börjar?
– Man kommer in i ett redan aktiverat rum. Hela föreställningen är inspirerad av behandlingsformen snoezelen, en metod för sinnesstimulering och avslappning som utvecklades i Nederländerna på 1970-talet, som de arbetar med här. Helheten liknar en skulptur, och mitt i installationen sitter en dansare som rör ryggen i långsamma, kontrollerade rörelser. Sedan tar något som kan liknas vid en soluppgång vid. Det är inledningen, kan man säga.
Hur skiljer sig den här miljön från att arbeta i ett större scenrum?
– Enormt mycket. Vi sätter upp föreställningen i ett gammalt kopiatorrum på avdelningen, med väldigt lågt i tak och kanske fyra gånger fyra och en halv meter stort. Rent tekniskt, scenografiskt och inte minst ljusmässigt har det varit väldigt annorlunda, eftersom vi inte har de avstånd man är van vid. Koreografiskt innebär det till exempel att dansaren inte kan sträcka armen helt ovanför huvudet utan att slå i tak eller lampor. Så vi har fått arbeta med en annan sorts intimitet. På ett sätt har det också varit befriande.
Hur har arbetet med den här målgruppen påverkat dina konstnärliga val?
– Jag har nog insett hur påverkad jag brukar vara av recensenter och branschen och av hur man förväntas bygga dramaturgi. Här har det inte varit aktuellt, och det har gett mig en annan frihet. Eftersom målgruppen också kräver väldigt långsamma progressioner upplever jag att jag har vågat arbeta med en annan typ av lugn, både dramaturgiskt och koreografiskt. Min idé om vad uppmärksamhet och fokus är har ändrats i mig.
Dansföreställningen ”Loop” har premiär på en habiliteringsmottagning på Sabbatbergs sjukhus den 24 februari.
