För några veckor sedan fick jag in en fot i dörren på en plats jag länge velat få tillträde till. Närmare bestämt hallen till Ellen Keys mytomspunna villa Strand, vanligen reserverad för bokade turistgrupper och kvinnliga stipendiater. Här, där Omberg stupar brant ner i Vätterns vågor, byggde en av det moderna Sveriges förgrundsfigurer sitt jugendpalats, med inspiration från Italien och pengar från ett liv i bildningsidealismens tjänst.
Det var hit den 18-åriga Astrid Lindgren kom en dag sommaren 1925, tillsammans med ett gäng tjejkompisar på sommarvandring genom Småland och Östergötland.
Liksom många andra nyfikna ville de se Ellen Keys hus och blev oväntat välkomnade från altanen av den berömda författaren själv. Det bar sig dock inte bättre än att en av flickorna blev biten i vaden av Keys stora sankt bernhardshund Wild och fick tas in för omplåstring i hallen. Här fick de – liksom jag 100 år senare – se det citat av upplysningspoeten Thomas Thorild som står skrivet på väggen: ”Denna dagen ett lif”.
En flock kavata tjejer. En välväxt sankt bernhardshund. Denna dagen ett liv.
Ja, ni förstår själva. När Astrid Lindgren nästan 40 år senare skapade ”Vi på Saltkråkan” fanns mötet med Ellen Key helt tydligt i tankarna. Den intellektuella svensk som verkligen kom att förkroppsliga idén om ”barnets århundrade” hämtade inspiration från den som myntade begreppet. På Saltkråkan åberopas Thomas Thorilds rader som bekant av den hårt prövade kulturarbetaren Melker Melkersson, medan sankt bernhardshunden Båtsman fullgör sin tjänst som trofast skyddsande åt den lokale handelsmannens dotter Tjorven.
I affären handlar Melker vegetariska vårrullar, medan hans söner söker mobiltäckning på ön och Stina föreslår singelmamman Malin att delta i ett dejtningsprogram i tv
I dag ingår både Ellen Key och Astrid Lindgren i Sveriges nya kulturkanon och livet i skärgården är i SVT:s nyinspelning av Saltkråkan vederbörligen uppdaterat. Den grinige fiskargubben Vesterman har blivit en utflyttad silverräv som övervakar sin robotgräsklippare i smultronröda chinos (mästerligt gestaltad av Philip Zandén). I affären handlar Melker vegetariska vårrullar, medan hans söner söker mobiltäckning på ön och Stina föreslår singelmamman Malin att delta i ett dejtningsprogram i tv.
Saltkråkans essens finns dock kvar: oskuldsfullhet, idyll och kamp mot det som Johan Svedjedal i sin underbara bok ”Den rätta knycken” pekar ut som den största synden av alla i Saltkråkevärlden: oginhet och egoism.
På så sätt hålls nostalgin vid liv. Både Ellen Key och Astrid Lindgren står fortfarande som representanter för en annan tid, en tid då det rådde en grundläggande konsensus kring vad som bygger ett bra samhälle. Den tiden är nu förbi.
I veckan kom en ny rapport från bland annat Folkbildningsrådet som visar att Tidöregeringens minskade statliga anslag till folkbildningen har resulterat i att 30 procent av Studieförbundens lokaler har fått stänga och att flera folkbibliotek lagts ned. Många replokaler – grogrunden för nästa svenska musikexport – slår igen. Var tionde bemannat folkbibliotek och bokbusshållplats har försvunnit sedan 2014. Folkhögskolor läggs ner eller står inför hot om nedläggning.
På så sätt påminner den uppdaterade versionen av Saltkråkan också om den nya tidens logik. Farbror Melker drullar fortfarande i sjön men några saftiga statliga författarstipendier kommer denna gång inte att rädda Snickargården. Den breda koalition som skapade den svenska kultur- och bildningspolitiken är i dag upplöst till förmån för kulturkrig och historielös symbolpolitik.
Socialdemokraten Hjalmar Branting och liberalen Karl Staaff kunde enas om en universell utvecklingsoptimism också på individnivå
Borta är tiden då socialdemokraten Hjalmar Branting och liberalen Karl Staaff kunde enas om en universell utvecklingsoptimism också på individnivå, baserad på en gemensam övertygelse om att människans bestämning är att stiga mot ljuset. Den radikale liberalen Anton Nyström grundade i samma anda föreläsningsföreningen Stockholms arbetareinstitut 1880, med medverkan av bland andra Ellen Key, hennes vän Anna Whitlock och paret Nathanael och Elsa Beskow. Senare kom Elin Wägner, pionjärerna i Fogelstadgruppen och folkhögskoleläraren och statsministern Richard Sandler, som definierade bildning som en strävan efter att bli något annat och större än det man är eller tror sig vara.
Koalitionen omfattade också konservativa krafter. Pedagogen och pionjären Valfrid Palmgren tillhörde dåtidens moderater, Allmänna valmansförbundet, men drev i samarbete med den liberale ecklesiastikministern Fridtjuv Berg igenom reformen för allmänna, kostnadsfria kommunala bibliotek. Jan Myrdals farfar, den fosterländskt sinnade godsägaren C A Pettersson på Gesta, bar flintlåspistol och var med i Frimurarna men grundade inte desto mindre Gripsholms folkhögskola i Mariefred under 30-talets lågkonjunktur.
Dagens folkhögskolor är inte kostnadskrävande kuddrum där man sitter i ring och sjunger kumbaya
Alla dessa, den svenska folkbildningens grundlagsfäder och -mödrar, visste samma sak. Att folkbildningen är avgörande för ett lands uppbyggnad och fortlevnad. ”Gesta-Pelle” skulle osäkra sin flintlåspistol om han tvingades bevittna hur dagens nationalister demolerar ett av de svenskaste kulturarv som finns, folkhögskolorna och studieförbunden. Eller om han såg hur de som säger sig försvara Sverige angriper de institutioner som bidrar till just det som vårt land behöver mest.
Dagens folkhögskolor är inte kostnadskrävande kuddrum där man sitter i ring och sjunger kumbaya. De är kvalificerade institutioner som ägnar sig åt precis det som ett samhälle i en riskabel tid behöver: sjuksköterskeutbildningar, förberedande program för polishögskolan, allmänna program med teman som beredskap och civil försvarsförmåga. Genom studieförbunden kan inte minst unga i utanförskapsområden uppleva glädjen i att utvecklas och förstå tillsammans.
Att ett klassiskt bildningsparti som Liberalerna har gått med på den djupt antiliberala agenda som nedmonteringen av folkbildningen innebär är partiets kanske största ideologiska svek. Det hörs på själva ordet vad bildning handlar om: att någon eller något skapas, utvecklas, tar form – bildas. Att bekänna sig till bildningen är därför att bekämpa det föregivet fastställda och bejaka individens möjlighet till förändring. Djupt liberalt. Ett samhälle som avsäger sig alla människors lika möjlighet till bildning är ett samhälle som avsäger sig friheten.
Folkbildningen är den digitala hjärnrötans motsats
Därför är en levande folkbildning inte bara ett politiskt utan också ett existentiellt projekt – inte minst i en tid som styrs av tyranner, techoligarker och nihilistiska algoritmer. Alla dessa har samma mål: att reducera det mänskliga i människan och förvandla henne till ett svajpande och scrollande skal. Folkbildningen är den digitala hjärnrötans motsats: att ta fram det bästa i varje människa. Det borde inte vara en politisk stridsfråga.
Också den nya ”Saltkråkan” slutar med att den krassa egennyttan får bita i gräset. Thomas Thorilds sentens kompletteras av en globaliserad bildningstradition, liksom på Ellen Keys tid hämtad från Italien. När farbror Melker deklamerar Nobelpristagaren Salvatore Quasimodos vidunderligt vackra dikt om att fånga livet står den svenska skärgården alldeles stilla: ”Var och en står ensam på jordens hjärta/genomborrad av en solstråle – /och plötsligt är det afton.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
